Så sjukt mycket nytt
Jag vet knappt var jag ska börja!
Okej, först det stora.
Jag har skapat en underblog, eller subblog om man så vill, där jag kommer lista en viktig skiva för varje del i kostcirkeln. Man hittar nog enklast bloggen genom att skriva in "kostmusik" bakom övriga URLen där uppe i adressfältet. Fast man kan ju alltid testa den här länken också:
http://chol.blogg.se/kostmusik
Något säger mig att den strax kommer få sitt första inlägg, i form av Kött, fisk och ägg.
Vidare har jag insett att inte alla mina kära läsare läser mig i Firefox med tillägget Adblock plus. Det är förvisso er egen förlust, men jag vill bara poängtera det att om min blog är full med reklam så är det ert fel, och inte mitt.
Slutligen, en vidundersköterska:
Okej, först det stora.
Jag har skapat en underblog, eller subblog om man så vill, där jag kommer lista en viktig skiva för varje del i kostcirkeln. Man hittar nog enklast bloggen genom att skriva in "kostmusik" bakom övriga URLen där uppe i adressfältet. Fast man kan ju alltid testa den här länken också:
http://chol.blogg.se/kostmusik
Något säger mig att den strax kommer få sitt första inlägg, i form av Kött, fisk och ägg.
Vidare har jag insett att inte alla mina kära läsare läser mig i Firefox med tillägget Adblock plus. Det är förvisso er egen förlust, men jag vill bara poängtera det att om min blog är full med reklam så är det ert fel, och inte mitt.
Slutligen, en vidundersköterska:
Betongfylla
Kära bloggbok!
Ärade lyssnare. Monarker, presidenter. Agitatorer, fredsmäklare, konsuler och konsulter. Pappersbruksmellanchefer, sagoväsen, pruttkuddeentusiaster. Ja, sedär. Det var ju också en intressant inledning på ett inlägg.
Jag började skriva något fint och vackert för någon dag sedan, men kom av mig mitt i.
Upprinnelsen till det inlägget var att jag såg på det ypperliga programmet musik* (där * står för vilket ord som helst, jag tror det kan vara "byrån", men jag är lite vimsig. T.ex så kommer jag sällan ihåg vilket håll man vrider om nyckeln i låset, men det har jag redan berättat om tidigare tror jag. Om än inte så utförligt) på SVTs web.
Det var ett litet program om musikaliska klassiker. Klassiska album. "Varför hamnar alltid Sgt Pepper och Pet Sounds i toppen av alla listor?" var bara en av många frågor som ställdes. Förutom ypperlige Magnus Broni, heter han väl - mannen som gav mig Jose Gonzales, så medverkade även Ola Salo (tihi, ett palindrom, listigt) och en flicka som jag tror hade någon form av tighta band till Hello Saferide. När jag tänker efter så är antagligen Hello Saferide en soloartist. I vilket fall så var hon norrländsk och så pass vettig att den tredje gästen fallit i glömska. Vettig kanske förutom när hon påstod att vårt västerländska populärmusikaliska kanon enbart bestod av vita medelålders kristna män. Tycker svarta artister som Stevie Wonder, Nina Simone, Aretha Franklin, Miles Davis, Marvin Gaye, Ray Charles och många många andra får mycket utrymme.
Hur som helst, ämnet är kolossalintressant. Det är fanimig universitetsnivåintressant. Varför är alla rocktyckare Mick Jagger-wannabes till drägg? Vilka skivor betyder något för mig?
Just där tyckte jag att uppslaget för ett inspirerat blogginlägg hade uppenbarat sig. Kanske en lista över mina favoritskivor genom alla tider. Och visst, det är en jättebra ide. Men något som var ännu bättre var att se vidare i programmet och hänge sig åt den betongfylla som berusade min kropp.
Man började nämligen prata om the Concretes. Fantastiska the Concretes. Det hela började med något slags delvis fiktiv delvis ärlig minidoku där artister som Marit Bergman och Romeosnubben från Magic Numbers pratade om den nya Concretesplattan. Vid det här laget var jag ganska wtf, hela jag. Jag wtfade mig igenom hela inslaget.
- Hade Concretes släppt nytt? Som dessutom var kolossalbättre än något bandet tidigare släppt?
Hur hade jag kunnat missa det?
Nå, nu visade det sig att skivan inte var släppt ännu, den verkar komma i april. Det var värt både en suck och en gnutta bedrövelse över att Brett Andersons liv inte kretsade kring den nya skivan som han alltså knappast ens har hört. Hmmm. Förvirrande? Ja förstå då hur jag upplevde det!
Som om inte det här vore nog så visade det sig att jag hade lyckats undgå den ca halvårsgamla nyheten att Victoria Bergsman hoppat av bandet. Då ville jag gråta en skvätt, och torka tårarna med hjärtat, som befann sig på bekvämt greppavstånd i halsgropen. Men som tur är visar det sig att sångeriet tycks funka ganska bra i Concretes ändå, och framför allt:
Victoria ska släppa eget!
Projeketet heter Taken by trees och siten är jättevacker. Den bjuder på fyra låtar också.
Jag tror vi rundar av där, med en bild på Victoria, och med dagens låt Peter, Bjorn & John - Young Folks, där ju Victoria är med på ett sånghörn.
Att prata om skivor större än livet och lite till, det får vi ta nån annan gång.
Ärade lyssnare. Monarker, presidenter. Agitatorer, fredsmäklare, konsuler och konsulter. Pappersbruksmellanchefer, sagoväsen, pruttkuddeentusiaster. Ja, sedär. Det var ju också en intressant inledning på ett inlägg.
Jag började skriva något fint och vackert för någon dag sedan, men kom av mig mitt i.
Upprinnelsen till det inlägget var att jag såg på det ypperliga programmet musik* (där * står för vilket ord som helst, jag tror det kan vara "byrån", men jag är lite vimsig. T.ex så kommer jag sällan ihåg vilket håll man vrider om nyckeln i låset, men det har jag redan berättat om tidigare tror jag. Om än inte så utförligt) på SVTs web.
Det var ett litet program om musikaliska klassiker. Klassiska album. "Varför hamnar alltid Sgt Pepper och Pet Sounds i toppen av alla listor?" var bara en av många frågor som ställdes. Förutom ypperlige Magnus Broni, heter han väl - mannen som gav mig Jose Gonzales, så medverkade även Ola Salo (tihi, ett palindrom, listigt) och en flicka som jag tror hade någon form av tighta band till Hello Saferide. När jag tänker efter så är antagligen Hello Saferide en soloartist. I vilket fall så var hon norrländsk och så pass vettig att den tredje gästen fallit i glömska. Vettig kanske förutom när hon påstod att vårt västerländska populärmusikaliska kanon enbart bestod av vita medelålders kristna män. Tycker svarta artister som Stevie Wonder, Nina Simone, Aretha Franklin, Miles Davis, Marvin Gaye, Ray Charles och många många andra får mycket utrymme.
Hur som helst, ämnet är kolossalintressant. Det är fanimig universitetsnivåintressant. Varför är alla rocktyckare Mick Jagger-wannabes till drägg? Vilka skivor betyder något för mig?
Just där tyckte jag att uppslaget för ett inspirerat blogginlägg hade uppenbarat sig. Kanske en lista över mina favoritskivor genom alla tider. Och visst, det är en jättebra ide. Men något som var ännu bättre var att se vidare i programmet och hänge sig åt den betongfylla som berusade min kropp.
Man började nämligen prata om the Concretes. Fantastiska the Concretes. Det hela började med något slags delvis fiktiv delvis ärlig minidoku där artister som Marit Bergman och Romeosnubben från Magic Numbers pratade om den nya Concretesplattan. Vid det här laget var jag ganska wtf, hela jag. Jag wtfade mig igenom hela inslaget.
- Hade Concretes släppt nytt? Som dessutom var kolossalbättre än något bandet tidigare släppt?
Hur hade jag kunnat missa det?
Nå, nu visade det sig att skivan inte var släppt ännu, den verkar komma i april. Det var värt både en suck och en gnutta bedrövelse över att Brett Andersons liv inte kretsade kring den nya skivan som han alltså knappast ens har hört. Hmmm. Förvirrande? Ja förstå då hur jag upplevde det!
Som om inte det här vore nog så visade det sig att jag hade lyckats undgå den ca halvårsgamla nyheten att Victoria Bergsman hoppat av bandet. Då ville jag gråta en skvätt, och torka tårarna med hjärtat, som befann sig på bekvämt greppavstånd i halsgropen. Men som tur är visar det sig att sångeriet tycks funka ganska bra i Concretes ändå, och framför allt:
Victoria ska släppa eget!
Projeketet heter Taken by trees och siten är jättevacker. Den bjuder på fyra låtar också.
Jag tror vi rundar av där, med en bild på Victoria, och med dagens låt Peter, Bjorn & John - Young Folks, där ju Victoria är med på ett sånghörn.
Att prata om skivor större än livet och lite till, det får vi ta nån annan gång.
Kanada är så mycket mer än Bryan Adams
Kanada har länge varit någon av en musikalisk öken för mig.
Lite så här:
Visst fanns undantag till Bryan Adams och Celine Dion-dyngan.
Kanske framför allt den här mannen:
Men så i höstas blev jag tipsad om det här gänget:
Vansinnigt mycket bilder nu, jag vet. Bilden föreställer the New Pornographers i varje fall. Vars tredje skiva "Twin Cinema", har blivit något av en monsterfavorit hos mig. Skivan har gått på jätterepeat länge nu. Jag tror förresten inte att alla bandmedlemmar är med på bilden. Gruppen verkar rätt löst sammansatt (ungefär som ett av mina bloginlägg), och började som någon form av hobbyprojekt för vad som närmast kan beskrivas som Kanadas indieelit.
Det fantastiska med det här är att alla medlemmar alltså har sin egen bakgrund, sidoprojekt, huvudprojekt, solokarriärer osv. Att upptäcka ett band har alltså fått mig att upptäcka ett gäng till. Eller i vart fall ett par stycken.
Just nu sitter jag och lyssnar in mig på Daniel Bejars band/soloprojekt/jag vet inte, Destroyer. Jag får en känsla av att Bejar är den i bandet som sover i en hängmatta i taket och imiterar Gollum på förfester.
Han verkar märklig, men musiken är riktigt mysig och hans röst liknar inget annat. Vilket är tur, jag skulle bli oerhört nervös på att behöva umgås med fler människor som låter så. Jag misstänker därför att det är han som är uppovsman till knarkade TNP-titlar som "Jackie, Dressed in Cobras" och "Falling Through Your Clothes".
Om det visar sig att han är oskyldig det lovar jag dock att skriva en lång biktande uppsats till blogginlägsjävel om hur fel jag hade.
Nå, cliff notes:
Kanada verkade ointressant, förutom Neil Young.
The New Pornographers är asbra
Destroyer verkar bra
Men, nu kommer det viktiga.
Ni ser den lilla godsaken som sitter och är sexuellt tillgänglig i mitten? Den rödhåriga slickepotten till hormonfrestarinna? Den...ja, ni fattar. The cat is out of the rat, eller vad man säger. Jag gillar rödhåriga flickor, snygga sådana. Dessutom gillar jag talangfulla kvinnor, och jag älskar kvinnor som sjunger.
Neko Case är så fruktansvärt jävla talangfull att hon nästan får mig att tänka på Tori. Att så mycket röst får plats i ett så litet och sött paket är skrämmande välplanerat av någon högre makt. Alternativt ett stycke intressant slump.
Så. Jag har bloggat på rätt länge nu, men lyckades hålla hormonstinn ytlighet borta, ända tills nu.
Jag tänkte spalta upp mitt försvar på punktform, så tror jag ni förstår:
Kolla upp henne genast.
Här kommer dagens låt, den innehåller eventuellt lite Neko:
Neko Case - Maybe Sparrow
Lite så här:
Visst fanns undantag till Bryan Adams och Celine Dion-dyngan.
Kanske framför allt den här mannen:
Men så i höstas blev jag tipsad om det här gänget:
Vansinnigt mycket bilder nu, jag vet. Bilden föreställer the New Pornographers i varje fall. Vars tredje skiva "Twin Cinema", har blivit något av en monsterfavorit hos mig. Skivan har gått på jätterepeat länge nu. Jag tror förresten inte att alla bandmedlemmar är med på bilden. Gruppen verkar rätt löst sammansatt (ungefär som ett av mina bloginlägg), och började som någon form av hobbyprojekt för vad som närmast kan beskrivas som Kanadas indieelit.
Det fantastiska med det här är att alla medlemmar alltså har sin egen bakgrund, sidoprojekt, huvudprojekt, solokarriärer osv. Att upptäcka ett band har alltså fått mig att upptäcka ett gäng till. Eller i vart fall ett par stycken.
Just nu sitter jag och lyssnar in mig på Daniel Bejars band/soloprojekt/jag vet inte, Destroyer. Jag får en känsla av att Bejar är den i bandet som sover i en hängmatta i taket och imiterar Gollum på förfester.
Han verkar märklig, men musiken är riktigt mysig och hans röst liknar inget annat. Vilket är tur, jag skulle bli oerhört nervös på att behöva umgås med fler människor som låter så. Jag misstänker därför att det är han som är uppovsman till knarkade TNP-titlar som "Jackie, Dressed in Cobras" och "Falling Through Your Clothes".
Om det visar sig att han är oskyldig det lovar jag dock att skriva en lång biktande uppsats till blogginlägsjävel om hur fel jag hade.
Nå, cliff notes:
Kanada verkade ointressant, förutom Neil Young.
The New Pornographers är asbra
Destroyer verkar bra
Men, nu kommer det viktiga.
Ni ser den lilla godsaken som sitter och är sexuellt tillgänglig i mitten? Den rödhåriga slickepotten till hormonfrestarinna? Den...ja, ni fattar. The cat is out of the rat, eller vad man säger. Jag gillar rödhåriga flickor, snygga sådana. Dessutom gillar jag talangfulla kvinnor, och jag älskar kvinnor som sjunger.
Neko Case är så fruktansvärt jävla talangfull att hon nästan får mig att tänka på Tori. Att så mycket röst får plats i ett så litet och sött paket är skrämmande välplanerat av någon högre makt. Alternativt ett stycke intressant slump.
Så. Jag har bloggat på rätt länge nu, men lyckades hålla hormonstinn ytlighet borta, ända tills nu.
Jag tänkte spalta upp mitt försvar på punktform, så tror jag ni förstår:
- Jag googlade just henne och såg hennes bröst
Kolla upp henne genast.
Här kommer dagens låt, den innehåller eventuellt lite Neko:
Neko Case - Maybe Sparrow
Vi får se hur länge jag har synen kvar
En jobbig upptäckt för sisådär fem minuter sedan. Jag är på väg att bli blind.
Då och då ser jag en svart fläck för det vänstra ögat. Det kan förvisso vara någon form av smuts. Men mer troligt är någon form av plattmask eller virus. Jag se vad wikipedia säger.
Oj, det fanns en jävla massa sjukdomar som påverkar ögonen. Hmmm. Från det tror jag vi kan dra slutsatsen att jag har någon form av kongolesisk krokmask i ögonvitan. Förhoppningsvis kan jag gråta ut den i morgon.
Det kan inte vara så svårt. Bara att lyssna på Jeff Buckleys "Hallelujah" och tänka på trebenta och föräldralösa hundvalpar och kattungar.
Uppdatering: Jag har inte skrivit på det här inlägget under en period av ca 20-25 minuter. Problemet kvarstår.
Positiv prognos: Jag har synen kvar på ena ögat fortfarande vid årets slut
Negativ prognos:
Jag lovar att hålla er, mina kära läsare, uppdaterade. Det är ju trots allt för er skull jag skriver den här smörjan. Det är inte alls så att jag älskar att svamla och älskar ljudet av min egen online-röst. Speaking of min röst!
Om man är det minsta intresserad av antingen
a) Min erotiska stämma
b) Min mspaint-konst
c) Poker
Så ska man kolla in Den här länken
Där hittar man en liten film där jag spelar lite nätpoker och kommenterar. Det är kanske inte sådär vansinnigt intressant för nån annan än mig själv egentligen, men jag lovar att aldrig skriva om framtida dylika filmer i den här bloggen.
Vad fan är det jag lyssnar på nu? Det var visst Peter Gabriel. Pandora är bra lustigt ibland.
Jag har funderat i några dagar ifall jag inte ska skriva något allvarligt och seriöst här. Något om en eventuellt stundande Irankris, eller framtiden för fossila bränslen. Men det faller på sin egen orimlighet att jag skulle vara en verklig tillgång för samtiden annat än som kuriös fåntratt/sötnos i medvetandets marginal.
Då och då ser jag en svart fläck för det vänstra ögat. Det kan förvisso vara någon form av smuts. Men mer troligt är någon form av plattmask eller virus. Jag se vad wikipedia säger.
Oj, det fanns en jävla massa sjukdomar som påverkar ögonen. Hmmm. Från det tror jag vi kan dra slutsatsen att jag har någon form av kongolesisk krokmask i ögonvitan. Förhoppningsvis kan jag gråta ut den i morgon.
Det kan inte vara så svårt. Bara att lyssna på Jeff Buckleys "Hallelujah" och tänka på trebenta och föräldralösa hundvalpar och kattungar.
Uppdatering: Jag har inte skrivit på det här inlägget under en period av ca 20-25 minuter. Problemet kvarstår.
Positiv prognos: Jag har synen kvar på ena ögat fortfarande vid årets slut
Negativ prognos:
Jag lovar att hålla er, mina kära läsare, uppdaterade. Det är ju trots allt för er skull jag skriver den här smörjan. Det är inte alls så att jag älskar att svamla och älskar ljudet av min egen online-röst. Speaking of min röst!
Om man är det minsta intresserad av antingen
a) Min erotiska stämma
b) Min mspaint-konst
c) Poker
Så ska man kolla in Den här länken
Där hittar man en liten film där jag spelar lite nätpoker och kommenterar. Det är kanske inte sådär vansinnigt intressant för nån annan än mig själv egentligen, men jag lovar att aldrig skriva om framtida dylika filmer i den här bloggen.
Vad fan är det jag lyssnar på nu? Det var visst Peter Gabriel. Pandora är bra lustigt ibland.
Jag har funderat i några dagar ifall jag inte ska skriva något allvarligt och seriöst här. Något om en eventuellt stundande Irankris, eller framtiden för fossila bränslen. Men det faller på sin egen orimlighet att jag skulle vara en verklig tillgång för samtiden annat än som kuriös fåntratt/sötnos i medvetandets marginal.
Annalkande världsdominans...meh
Och så en axelryckning på det.
Min blogg har inte slagit igenom på bred front så som jag hade hoppats. Jag har inte sett den omnämnd i kvällspressen ännu (ser ni nåt så hojta till!) och jag har inte fått in så värst många begäran om översättningar till andra språk än (någon som kan hebreiska?). Jag trodde givetvis att min musikbild från häromdagen skulle göra susen. Men nej.
Och inte har jag fått svar på klagomailet jag skrev till nån nisse på Sportbladet heller. Vilken jävla inledning på veckan.
Jag brukar klaga på journalister, främst på Aftonbladet. Oftast för att dom använder anglocismer som gör det uppenbart att dom inte tänkt en tanke själva under "skrivandet" av artikeln. Det är sällan dom svarar. Är jag som en sån där gammal tant som skickar brev till Sveriges Radio och klagar på att dom spelar jazz och andra nymodigheter nu? Jag hoppas inte.
Det här inlägget författas för övrigt under hög mental stress, press och hmm nej inte tristess, långt ifrån, måste hitta något mer rimord...hmmm fäbless? Inte helt pricksäkert, men det känns alltid skönt att i varje fall SÄGA att man börjat veckan fabulöst. Tror jag. Eller så föll man under någon metrosexuell klyscha då, lite osäker.
Den här bloggen behöver en katt.
Så.
Vi avrundar med lite svensk indie.
Honey is Cool - Nach Heart
Karin Dreijer är så sjukt mycket the first lady of Swedish music. Och vilken snygg frisyr hon hade då!
Min blogg har inte slagit igenom på bred front så som jag hade hoppats. Jag har inte sett den omnämnd i kvällspressen ännu (ser ni nåt så hojta till!) och jag har inte fått in så värst många begäran om översättningar till andra språk än (någon som kan hebreiska?). Jag trodde givetvis att min musikbild från häromdagen skulle göra susen. Men nej.
Och inte har jag fått svar på klagomailet jag skrev till nån nisse på Sportbladet heller. Vilken jävla inledning på veckan.
Jag brukar klaga på journalister, främst på Aftonbladet. Oftast för att dom använder anglocismer som gör det uppenbart att dom inte tänkt en tanke själva under "skrivandet" av artikeln. Det är sällan dom svarar. Är jag som en sån där gammal tant som skickar brev till Sveriges Radio och klagar på att dom spelar jazz och andra nymodigheter nu? Jag hoppas inte.
Det här inlägget författas för övrigt under hög mental stress, press och hmm nej inte tristess, långt ifrån, måste hitta något mer rimord...hmmm fäbless? Inte helt pricksäkert, men det känns alltid skönt att i varje fall SÄGA att man börjat veckan fabulöst. Tror jag. Eller så föll man under någon metrosexuell klyscha då, lite osäker.
Den här bloggen behöver en katt.
Så.
Vi avrundar med lite svensk indie.
Honey is Cool - Nach Heart
Karin Dreijer är så sjukt mycket the first lady of Swedish music. Och vilken snygg frisyr hon hade då!
Musikbilder
Alla minns väl bilden här nedan? Det är en av dom mest underbara saker som har hänt mänskligheten. 75 artister och band finns representerade någonstans i bilden, vissa mer uppenbara än andra. Om man inte minns bilden, eller har inte ens sett den förr, ska man genast studera den i några timmar innan man läser vidare.
Observera att den är reducerad till 25% av originalstorleken här för att få plats. Vill du se den i dess fulla prakt föreslår jag att du högerklickar och hämtar bildadressen och klistrar in den i en ny flik/fönster.
Mina favoriter (pga klurgihet/klipskhet) är nog:
Dead Kennedys, Alice in Chains och tja...nja. Dom står nog ut =)
Hur som helst, jag har också gjort en egen sån här bild.
Hittar du alla sex artister?
(Tryck på bilden för en förstorad version)
Observera att den är reducerad till 25% av originalstorleken här för att få plats. Vill du se den i dess fulla prakt föreslår jag att du högerklickar och hämtar bildadressen och klistrar in den i en ny flik/fönster.
Mina favoriter (pga klurgihet/klipskhet) är nog:
Dead Kennedys, Alice in Chains och tja...nja. Dom står nog ut =)
Hur som helst, jag har också gjort en egen sån här bild.
Hittar du alla sex artister?
(Tryck på bilden för en förstorad version)
Vaginalblogg
Här följer en sammanfattning av Rolling Stones album "Exile on Main St" med ett ord i varje låttitel utbytt mot "vagina"
1. "Vagina Off" 4:32
2. "Rip This Vagina" 2:23
3. "Shake Your Vagina" 2:59
4. "Casino Vagina" 3:33
5. "Tumbling Vagina" 3:45
6. "Sweet Vagina" 4:25
7. "Torn & Vagina" 4:17
8. "Sweet Black Vagina" 2:54
9. "Loving Vagina" 4:23
10. "Vagina" 3:04
11. "Turd on the Vagina" 2:37
12. "Vagina Blues" 3:24
13. "I Just Want to See His Vagina" 2:52
14. "Let Vagina Loose" 5:17
15. "All Down the Vagina" 3:49
16. "Vagina Breaking Down" 4:34
17. "Shine a Vagina" 4:14
18. "Soul Vagina" 3:49
1. "Vagina Off" 4:32
2. "Rip This Vagina" 2:23
3. "Shake Your Vagina" 2:59
4. "Casino Vagina" 3:33
5. "Tumbling Vagina" 3:45
6. "Sweet Vagina" 4:25
7. "Torn & Vagina" 4:17
8. "Sweet Black Vagina" 2:54
9. "Loving Vagina" 4:23
10. "Vagina" 3:04
11. "Turd on the Vagina" 2:37
12. "Vagina Blues" 3:24
13. "I Just Want to See His Vagina" 2:52
14. "Let Vagina Loose" 5:17
15. "All Down the Vagina" 3:49
16. "Vagina Breaking Down" 4:34
17. "Shine a Vagina" 4:14
18. "Soul Vagina" 3:49
Jag glömde en sak...
Jag lyckades smyga in en lögn i det förra inlägget.
Mycket produktiv dag
Jag har just sorterat mina bokmärken i eldräven. Jag antar att vissa människor föds för att städa sitt hem, och andra kan på sin höjd städa runt på sin dator en gång var sjunde måncykel.
Jag hör, tro det eller ej, till kategori ett. Men det är okej, jag tycker om mig själv ändå.
Jag har nu till och med en liten katalog med min bloggsamling. Eller alltså, ja. Bloggar. Samlade. Just så.
Shit, jag behöver mina stödanteckningar.
Mina blogginlägg är nämligen så pass noga planerade att jag skriver en fyra-fem utkast på förmiddagen i mitt kollegieblock. Mest för att jag tycker om att ha ihopskrynklade papper i papperskorgen. Det ska man ju ha. Men också för att det är så härligt att skriva med papper och penna. Nu lyckas jag dock inte hitta mitt senaste utkast.
Nåväl, vi får se om det här går vägen.
Jag har upptäckt att jag har blivit det jag hatar mest av allt. Jag undviker ibland ord som jag är osäker på hur dom stavas. Jag som aldrig varit osäker på hur ord stavas. Herremefjump! Jag skyller på att det inte finns några bra svenska ordböcker/listor online. Eller, finns det? Men jag ska jobba på det, jag lovar.
Det rör sig förvisso bara om ett fåtal ord, och det kan ju vara kopplat till min standardskada. Den att vissa saker kan jag inte lära mig, och så är det bara.
Som t.ex vilket håll man ska vrida en nyckel åt. Varför folk säger att man vrider nyckeln åt höger eller vänster. Vad Meryl Streep heter. Den sista kanske låter lite märklig, men det tar mig alltid lång tid att komma på vad hon heter. Trots att jag vet. Den här gången gick det dock snabbt, ca 3-4 sekunder.
Jag är mkt sugen på att prova vårt badkar idag, problemet är bara att man bör läsa i badkar, och jag har inget att läsa. Förutom på datorn då. Hmmm....
Nej jag tycker vi rundar av här med lite kitsch.
Först en rolig seriestrip:
Nähä, det gör vi tydligen inte alls. Sitejäveln ligger nere. Keso på er allihop.
Jag ska döda följetongen "dagens sjukdom" genom att länka till en lista dock:
List of eponymous diseases
Det var väl skoj?
Till sist, dagens låt:
Nina Simone - My baby just cares for me
Jag hör, tro det eller ej, till kategori ett. Men det är okej, jag tycker om mig själv ändå.
Jag har nu till och med en liten katalog med min bloggsamling. Eller alltså, ja. Bloggar. Samlade. Just så.
Shit, jag behöver mina stödanteckningar.
Mina blogginlägg är nämligen så pass noga planerade att jag skriver en fyra-fem utkast på förmiddagen i mitt kollegieblock. Mest för att jag tycker om att ha ihopskrynklade papper i papperskorgen. Det ska man ju ha. Men också för att det är så härligt att skriva med papper och penna. Nu lyckas jag dock inte hitta mitt senaste utkast.
Nåväl, vi får se om det här går vägen.
Jag har upptäckt att jag har blivit det jag hatar mest av allt. Jag undviker ibland ord som jag är osäker på hur dom stavas. Jag som aldrig varit osäker på hur ord stavas. Herremefjump! Jag skyller på att det inte finns några bra svenska ordböcker/listor online. Eller, finns det? Men jag ska jobba på det, jag lovar.
Det rör sig förvisso bara om ett fåtal ord, och det kan ju vara kopplat till min standardskada. Den att vissa saker kan jag inte lära mig, och så är det bara.
Som t.ex vilket håll man ska vrida en nyckel åt. Varför folk säger att man vrider nyckeln åt höger eller vänster. Vad Meryl Streep heter. Den sista kanske låter lite märklig, men det tar mig alltid lång tid att komma på vad hon heter. Trots att jag vet. Den här gången gick det dock snabbt, ca 3-4 sekunder.
Jag är mkt sugen på att prova vårt badkar idag, problemet är bara att man bör läsa i badkar, och jag har inget att läsa. Förutom på datorn då. Hmmm....
Nej jag tycker vi rundar av här med lite kitsch.
Först en rolig seriestrip:
Nähä, det gör vi tydligen inte alls. Sitejäveln ligger nere. Keso på er allihop.
Jag ska döda följetongen "dagens sjukdom" genom att länka till en lista dock:
List of eponymous diseases
Det var väl skoj?
Till sist, dagens låt:
Nina Simone - My baby just cares for me
Tracks
Tracks är ett program på P3 som började sändas någon gång strax efter att korstågen upphörde, jag tror Kaj Kindvall var med redan då. Under åren har vansinnigt många låtar toppat och hoppat på listan att man blir alldeles till sig.
Med hela svenska folket som smakjury är den i regel rent ut sagt vedervärdig, MEN, det finns några guldkorn.
Jag har spenderat förmiddagen med att gå igenom alla listettor sedan starten hösten 1984, och här sammanställt en top 25-lista bland listettorna. Några låtar snubblade på mållinjen och kom aldrig högre än 2:a-3:a, det var faktiskt ganska spännande att heja fram klättrare medan man stegade sig framåt i tiden.
Artisten eller gruppens placering på Tracks top 100 maratonlista inom parentes, om artisten finns med.
Den här gången gör jag listan manuellt, så den blir numrerad.
1. A Camp - I can buy you
2. Pet Shop Boys (4) - Always on my mind
3. Pulp - Common People
4. Eskobar featuring Heather Nova - Someone new
5. Eurythmics (90) - Thorn in my side
6. Morrissey - First of the gang to die
7. Manic Street Preachers (80) - If you tolerate this your children will be next
8. Pet Shop Boys (4) - Being Boring
9. OutKast - Hey Ya!
10. Oasis (32) - Don't look back in anger
11. Housemartins - Caravan of Love
12. R.E.M (7) - Imitation of Life
13. Eurythmics (90) - The miracle of love
14. Suede (38) - Beautiful ones
15. Pet Shop Boys (4) - It's a sin
16. Julee Cruise - Falling
17. Suede (38) - Saturday Night
18. Offspring (47) - Self Esteem
19. Pet Shop Boys (4) - Suburbia
20. Raymond & Maria - Ingen vill veta var du köpt din tröja
21. Cardigans (17) - My favorite game
22. Green Day (13) - Basket Case
23. Eurythmics (90) - There must be an angel (playing with my heart)
24. This perfect day - Fishtank
25. Martika - Toy Soldiers
Med hela svenska folket som smakjury är den i regel rent ut sagt vedervärdig, MEN, det finns några guldkorn.
Jag har spenderat förmiddagen med att gå igenom alla listettor sedan starten hösten 1984, och här sammanställt en top 25-lista bland listettorna. Några låtar snubblade på mållinjen och kom aldrig högre än 2:a-3:a, det var faktiskt ganska spännande att heja fram klättrare medan man stegade sig framåt i tiden.
Artisten eller gruppens placering på Tracks top 100 maratonlista inom parentes, om artisten finns med.
Den här gången gör jag listan manuellt, så den blir numrerad.
1. A Camp - I can buy you
2. Pet Shop Boys (4) - Always on my mind
3. Pulp - Common People
4. Eskobar featuring Heather Nova - Someone new
5. Eurythmics (90) - Thorn in my side
6. Morrissey - First of the gang to die
7. Manic Street Preachers (80) - If you tolerate this your children will be next
8. Pet Shop Boys (4) - Being Boring
9. OutKast - Hey Ya!
10. Oasis (32) - Don't look back in anger
11. Housemartins - Caravan of Love
12. R.E.M (7) - Imitation of Life
13. Eurythmics (90) - The miracle of love
14. Suede (38) - Beautiful ones
15. Pet Shop Boys (4) - It's a sin
16. Julee Cruise - Falling
17. Suede (38) - Saturday Night
18. Offspring (47) - Self Esteem
19. Pet Shop Boys (4) - Suburbia
20. Raymond & Maria - Ingen vill veta var du köpt din tröja
21. Cardigans (17) - My favorite game
22. Green Day (13) - Basket Case
23. Eurythmics (90) - There must be an angel (playing with my heart)
24. This perfect day - Fishtank
25. Martika - Toy Soldiers
Frontier Psychiatrist
Bara ett kort inlägg om en låt jag hade glömt bort. Eller snarare, när jag hörde den igår kände jag omedelbart igen den. Men den var aldrig någon favorit. Av någon SJUK anledning.
The Avalanches - Frontier Psychiatrist
Den är helt enkelt sjukt jävla bra. Och videon är troligen en av de bästa någonsin. Nu kan jag givetvis inte hålla mig ifrån att göra en lista på tidernas bästa musikvideos. Lite synd för Avalanches som förtjänar ett eget inlägg bara för den här låten och videon. Men sånt är livet. Dock ska jag lyssna in mig på Avalanches och med största sannolikhet komma med något oerhört insiktsfullt att säga om gruppen som helhet senare i vår.
The Avalanches - Frontier Psychiatrist
Den är helt enkelt sjukt jävla bra. Och videon är troligen en av de bästa någonsin. Nu kan jag givetvis inte hålla mig ifrån att göra en lista på tidernas bästa musikvideos. Lite synd för Avalanches som förtjänar ett eget inlägg bara för den här låten och videon. Men sånt är livet. Dock ska jag lyssna in mig på Avalanches och med största sannolikhet komma med något oerhört insiktsfullt att säga om gruppen som helhet senare i vår.
We meet again Doctor Jones
Det här inlägget har ingenting alls med rubriken att göra, men jag har alltid gillat den frasen.
Det är lite märkligt egentligen att jag har använt den i tio år, eftersom resultatet utan undantag blir att folk stirrar konstigt på en.
Oj, läskigt. Jag satte Msn till "online" istället för "busy". Det var ett tag sen jag gjorde det på flit.
Spökskrivare. Det är ett litet lustigt fenomen. En person av subnormal begåvning är känd av någon anledning (trummat i ett band, knullat med rätt person, knullat med fel person, dödat några tonåringar, etc) och ett förlag ser dollartecken hägra framför ögonen (förläggare har nog glasögon förresten. Hägrar då dollartecknen framför glasögonen eller mellan glaset och ögat?) och tänker att DEN HÄR MÄNNISKANS LIV SKA LIGGA PÅ ALLA NATTDUKSBORD. Så anlitar man någon begåvad person som tvingas lyssna på när den här neandertalaren berättar om sitt liv, den där gången då...., sin barndom, sin familj och bläh!
Men jag tänkte, vore det inte kul om man nån gång gjorde tvärt om?
Spökskrivares liv lär ju vara så ohyggligt ointressanta att dom praktiskt taget lever i en dålig sitcom. Och en dålig sitcom författad av säg...Carola, Big Brother-(insert random förnamn), Bert Karlsson, Torgny Mogren eller så, vore inte det vansinnigt spännande?
Nästan lika roligt som att läsa "Masken" Carlssons hockeykolumn i sportbladet. Herregud, mannen är ett vandrande tecken på att skrivihop.nu lades ner för tidigt och lär ha fått mången språklärare att självantända i ren förtvivlan.
Själv ska jag snart runda av här och göra kväller. Tidigt jobb i morgon, och nu är den där huvudvärken tillbaka också. Men den här gången vet jag varifrån den kommer. Jag promenerade alltså omkring femtiosju mil i Tallinns utkanter, där skyltarna står på ryska och estniska, idag. I jakt på en restaurang. Till slut gav jag upp och gick till gamla stan. Väl där slog jag mig ner på nån halvbillig sylta och beställde en "giant chicken burger". Yeah yeah, jag har ännu inte mött min överman bland kycklingburgare, tänkte jag. Det har jag fortfarande inte. Men att som gravt hungerhandikappad kasta i sig en dubbelburgare där "burgarna" bestod av gigantiska panerade kycklingfiléer, plus då frittar, gurka, lök, majonnäs och två öl. Mnjae. Det var nog inte så bra. Sen skulle jag ju gå den långa vägen hem också.
Jag tror att hela den där upplevelsen är ganska analog med mitt liv. Jag vill så väl, jag vill hitta en mysig plats i rysskvarteren, jag vill göra nåt nytt, men när det kommer till kritan så tar jag det gamla välkända. Och inte nog med det, jag går ifrån utsvulten till jag behöver inte äta på två veckor, på en halvtimme. Från 0 till 1, minus till plus.
Lite ironiskt att den analogin fick mig att inse hur digital jag kan vara.
Jag läste en massa om Misfits på wikipedia igår. Jag är inte bara nykär, jag är igenkär och storkär. Vilket band. Det innebär rimligtvis att Glenn och grabbarna står för dagens låt, än en gång:
The Misfits - Astro Zombies
Åh vilket band! Vilken tid! Ljudkvalitén på det klippet är naturligtvis under all kritik, men vad gör väl det?
Kolla in draget!
Jag borde verkligen ha fötts i NYC cirka 1955. CBGB's med lite Misfits, men framför allt Ramones, Blondie, NY Dolls, Television, Patti Smith. Wow. Vilken tid.
Det är lite märkligt egentligen att jag har använt den i tio år, eftersom resultatet utan undantag blir att folk stirrar konstigt på en.
Oj, läskigt. Jag satte Msn till "online" istället för "busy". Det var ett tag sen jag gjorde det på flit.
Spökskrivare. Det är ett litet lustigt fenomen. En person av subnormal begåvning är känd av någon anledning (trummat i ett band, knullat med rätt person, knullat med fel person, dödat några tonåringar, etc) och ett förlag ser dollartecken hägra framför ögonen (förläggare har nog glasögon förresten. Hägrar då dollartecknen framför glasögonen eller mellan glaset och ögat?) och tänker att DEN HÄR MÄNNISKANS LIV SKA LIGGA PÅ ALLA NATTDUKSBORD. Så anlitar man någon begåvad person som tvingas lyssna på när den här neandertalaren berättar om sitt liv, den där gången då...., sin barndom, sin familj och bläh!
Men jag tänkte, vore det inte kul om man nån gång gjorde tvärt om?
Spökskrivares liv lär ju vara så ohyggligt ointressanta att dom praktiskt taget lever i en dålig sitcom. Och en dålig sitcom författad av säg...Carola, Big Brother-(insert random förnamn), Bert Karlsson, Torgny Mogren eller så, vore inte det vansinnigt spännande?
Nästan lika roligt som att läsa "Masken" Carlssons hockeykolumn i sportbladet. Herregud, mannen är ett vandrande tecken på att skrivihop.nu lades ner för tidigt och lär ha fått mången språklärare att självantända i ren förtvivlan.
Själv ska jag snart runda av här och göra kväller. Tidigt jobb i morgon, och nu är den där huvudvärken tillbaka också. Men den här gången vet jag varifrån den kommer. Jag promenerade alltså omkring femtiosju mil i Tallinns utkanter, där skyltarna står på ryska och estniska, idag. I jakt på en restaurang. Till slut gav jag upp och gick till gamla stan. Väl där slog jag mig ner på nån halvbillig sylta och beställde en "giant chicken burger". Yeah yeah, jag har ännu inte mött min överman bland kycklingburgare, tänkte jag. Det har jag fortfarande inte. Men att som gravt hungerhandikappad kasta i sig en dubbelburgare där "burgarna" bestod av gigantiska panerade kycklingfiléer, plus då frittar, gurka, lök, majonnäs och två öl. Mnjae. Det var nog inte så bra. Sen skulle jag ju gå den långa vägen hem också.
Jag tror att hela den där upplevelsen är ganska analog med mitt liv. Jag vill så väl, jag vill hitta en mysig plats i rysskvarteren, jag vill göra nåt nytt, men när det kommer till kritan så tar jag det gamla välkända. Och inte nog med det, jag går ifrån utsvulten till jag behöver inte äta på två veckor, på en halvtimme. Från 0 till 1, minus till plus.
Lite ironiskt att den analogin fick mig att inse hur digital jag kan vara.
Jag läste en massa om Misfits på wikipedia igår. Jag är inte bara nykär, jag är igenkär och storkär. Vilket band. Det innebär rimligtvis att Glenn och grabbarna står för dagens låt, än en gång:
The Misfits - Astro Zombies
Åh vilket band! Vilken tid! Ljudkvalitén på det klippet är naturligtvis under all kritik, men vad gör väl det?
Kolla in draget!
Jag borde verkligen ha fötts i NYC cirka 1955. CBGB's med lite Misfits, men framför allt Ramones, Blondie, NY Dolls, Television, Patti Smith. Wow. Vilken tid.
I kina käkar dom hundar
Utrikiska länder är så jävla konstiga.
Under mina många och långa resor runt det västra halvklotet har jag råkat på många egenheter. När ska folk lära sig att leva som svenskar?
Jag har redan noterat att:
Det var med stora nypor skräck och en liten studsig klick nyfikenhet som jag förde in den solkigt drabbade tandborsten i min mun häromkvällen. Jag brukar inte vara rädd för att prova på nytt, men har alltid varit lite försiktig med vad jag stoppar i min mun (jag är ju heterosexuell, t.ex). Så här några tandborstningar senare kan jag förvisso känna att det går ganska bra. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det känns lite grann som att borsta tänderna med äggula. Dessutom ger det gula en märklig visuell smak.
Mer nytt och stött och blött och vått och torrt senare.
Under mina många och långa resor runt det västra halvklotet har jag råkat på många egenheter. När ska folk lära sig att leva som svenskar?
Jag har redan noterat att:
- I Tyskland äter man curryketchup. Alltid. Till allt. Möjligen med undantag för klassisk schnitzel med sauerkraut som UNESCO lyckades rädda ur curryträsket genom att sätta upp den på sin världsarvslista
- I Storbritannien ser alla flickor ut som påtända mumier. Alla utom Lily Allen
- I Danmark faller inte flickorna för avancerade raggningsrepliker som "Du er otrolig smog, vill du bolle med mig?"
- I Estland är tandkrämen gul
Det var med stora nypor skräck och en liten studsig klick nyfikenhet som jag förde in den solkigt drabbade tandborsten i min mun häromkvällen. Jag brukar inte vara rädd för att prova på nytt, men har alltid varit lite försiktig med vad jag stoppar i min mun (jag är ju heterosexuell, t.ex). Så här några tandborstningar senare kan jag förvisso känna att det går ganska bra. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det känns lite grann som att borsta tänderna med äggula. Dessutom ger det gula en märklig visuell smak.
Mer nytt och stött och blött och vått och torrt senare.
Snart är betan klar
Jag inser att det snart är dags att sjösätta min blogg på allvar. Snart går vi live. Vi går guld.
Uschiamig. Vem ska läsa? Ska jag bli en sån person som har bloggURLen som mitt personliga meddelande på MSN? Är inte det ganska meningslöst då jag allt som oftast har musik på?
Hmm...på jobbet kanske.
Ska jag maila till folk "Heeeej, joo alltså vi har ju inte hörts vid på tre-fyra år, men det är så att jag har börjat med något nytt förstår du. En blogg. Vadå säger du? Jo alltså det är en sammanskrivning av web och log, med ett extra g på slutet för att det känns tryggt så. Det är en plats på det världsomspännande porrnätet där jag delar med mig av tankar och funderingar. Ja, precis!".
Antagligen inte.
Jag tycker att trender var mycker roligare som barn, då var trender nämligen ofta leksaker. Ett år skulle man leka med manicklar, nästa år skulle man snurra runt med en jojo från Coca-Cola, och vips så var spelkulorna från alla timmar i sandlådan som bortglömda. Sedan kom hockeybilder, och på rasterna skulle man spela någon form av spel med en fotboll, eller kanske basketboll, och nån konstig kvadrat med små kvadrater i.
Det enda man visste varje sommar eller höst var att man skulle uppleva något nytt och häftigt, och totalt revidera sin uppfattning om vad som är en gemytlig sysselsättning.
Det fungerar inte så längre, har jag märkt. Eller så kanske det bara sker med längre mellanrum. Snart kanske det poppar fram en figur på gatan som säger "Hörru du! Nu har du allt gillat öl, sex och distade gitarrer i tio år! Nu får det vara slut med det! Hädanefter ska du bli fotfetischist, nykterist och börja dansa salsa".
På något vis skulle det vara intressant.
Innan jag glömmer bort:
Dagens sjukdom: http://sv.wikipedia.org/wiki/SLE
(Det är aldrig Lupus)
Ska jag börja med dagens TV-spel också? Vi får väl se hur länge det känns fräscht och roligt, men here goes:
Oh the memories! På den tiden var verkligen TV-spel spännande. I Lord of the Sword skulle man springa omkring och vara Lord of the Sword, eller Lord of the Pilbåge. Och dräpa monster, rädda byar och ah eh...nej jag vet faktiskt inte. Jag var så oerhört purung och käck när jag spelade det här spelet sist, att mamma fick översätta all engelsk text i spelet. Engelsk text som nån knubbig japan hade översatt från modermålet. Slutresultat: obegripligt.
Spelet var hur som helst borderline uselt, men åååh vilka minnen!
Jag tänkte passa på att se vad folk tycker om poängräkning i brännboll. Jag vet att det finns lika många åsikter om det här som öh..ja, inte så hemskt många. Men några olika.
Innelaget får 1p för varje person som kommer...öh..i mål? Och 5p för varvning.
Utelaget får 1p för varje bränning, 3p för tvåhandslyra och 5p för enhandslyra.
Let the flame wars begin!
Det känns lite motigt att behöva runda av inlägget redan. Jag som inte är trött ännu. Jag börjar dock känna mig ganska nöjd med det jag presterat i min blogg hittills, min bakkatalog. Det här inlägget känns lite som en bortglömd liveinspelning från tidigt 70-tal i begynnelsen av min karriär, en bootleg som kanske blidkar någon av mina mest hängivna beundrare.
Skit samma förresten, jag ska fan inte ha några mesiga förkortningar av namn i min blogg!
Personen som ansvarar för den smaklösa vitsen i ett tidigare inlägg är Dennis, och ingen annan.
Dennis är för övrigt den enda person jag känner vars kroppsvikt utgörs till lika stora delar vatten och tatueringar.
Ska jag börja ha teman i mina bloggar? Det har jag sett att andra har. En passande rubrik, och sedan maler man på om jordärtskockor eller dressyr eller annat tänkvärt. Jag vet inte om det fungerar för mig bara. Jag har sällan något intressant ämne att dryfta. Kanske borde jag ha "Jag svamlar" som ämne i varje inlägg.
Det känns inte helt rätt rent estetiskt bara.
Nej hörrni, nu avrundar vi med dagens låt. Som jag visste vilken det var för en kvart sen jo just ja nu minns jag medan jag skriver:
Jag har aldrig gillat No Doubt, men "Sunday Morning" är en ganska bra låt. Här kommer hur som helst en bättre låt med samma namn:
The Velvet Underground - Sunday Morning
Uschiamig. Vem ska läsa? Ska jag bli en sån person som har bloggURLen som mitt personliga meddelande på MSN? Är inte det ganska meningslöst då jag allt som oftast har musik på?
Hmm...på jobbet kanske.
Ska jag maila till folk "Heeeej, joo alltså vi har ju inte hörts vid på tre-fyra år, men det är så att jag har börjat med något nytt förstår du. En blogg. Vadå säger du? Jo alltså det är en sammanskrivning av web och log, med ett extra g på slutet för att det känns tryggt så. Det är en plats på det världsomspännande porrnätet där jag delar med mig av tankar och funderingar. Ja, precis!".
Antagligen inte.
Jag tycker att trender var mycker roligare som barn, då var trender nämligen ofta leksaker. Ett år skulle man leka med manicklar, nästa år skulle man snurra runt med en jojo från Coca-Cola, och vips så var spelkulorna från alla timmar i sandlådan som bortglömda. Sedan kom hockeybilder, och på rasterna skulle man spela någon form av spel med en fotboll, eller kanske basketboll, och nån konstig kvadrat med små kvadrater i.
Det enda man visste varje sommar eller höst var att man skulle uppleva något nytt och häftigt, och totalt revidera sin uppfattning om vad som är en gemytlig sysselsättning.
Det fungerar inte så längre, har jag märkt. Eller så kanske det bara sker med längre mellanrum. Snart kanske det poppar fram en figur på gatan som säger "Hörru du! Nu har du allt gillat öl, sex och distade gitarrer i tio år! Nu får det vara slut med det! Hädanefter ska du bli fotfetischist, nykterist och börja dansa salsa".
På något vis skulle det vara intressant.
Innan jag glömmer bort:
Dagens sjukdom: http://sv.wikipedia.org/wiki/SLE
(Det är aldrig Lupus)
Ska jag börja med dagens TV-spel också? Vi får väl se hur länge det känns fräscht och roligt, men here goes:
Oh the memories! På den tiden var verkligen TV-spel spännande. I Lord of the Sword skulle man springa omkring och vara Lord of the Sword, eller Lord of the Pilbåge. Och dräpa monster, rädda byar och ah eh...nej jag vet faktiskt inte. Jag var så oerhört purung och käck när jag spelade det här spelet sist, att mamma fick översätta all engelsk text i spelet. Engelsk text som nån knubbig japan hade översatt från modermålet. Slutresultat: obegripligt.
Spelet var hur som helst borderline uselt, men åååh vilka minnen!
Jag tänkte passa på att se vad folk tycker om poängräkning i brännboll. Jag vet att det finns lika många åsikter om det här som öh..ja, inte så hemskt många. Men några olika.
Innelaget får 1p för varje person som kommer...öh..i mål? Och 5p för varvning.
Utelaget får 1p för varje bränning, 3p för tvåhandslyra och 5p för enhandslyra.
Let the flame wars begin!
Det känns lite motigt att behöva runda av inlägget redan. Jag som inte är trött ännu. Jag börjar dock känna mig ganska nöjd med det jag presterat i min blogg hittills, min bakkatalog. Det här inlägget känns lite som en bortglömd liveinspelning från tidigt 70-tal i begynnelsen av min karriär, en bootleg som kanske blidkar någon av mina mest hängivna beundrare.
Skit samma förresten, jag ska fan inte ha några mesiga förkortningar av namn i min blogg!
Personen som ansvarar för den smaklösa vitsen i ett tidigare inlägg är Dennis, och ingen annan.
Dennis är för övrigt den enda person jag känner vars kroppsvikt utgörs till lika stora delar vatten och tatueringar.
Ska jag börja ha teman i mina bloggar? Det har jag sett att andra har. En passande rubrik, och sedan maler man på om jordärtskockor eller dressyr eller annat tänkvärt. Jag vet inte om det fungerar för mig bara. Jag har sällan något intressant ämne att dryfta. Kanske borde jag ha "Jag svamlar" som ämne i varje inlägg.
Det känns inte helt rätt rent estetiskt bara.
Nej hörrni, nu avrundar vi med dagens låt. Som jag visste vilken det var för en kvart sen jo just ja nu minns jag medan jag skriver:
Jag har aldrig gillat No Doubt, men "Sunday Morning" är en ganska bra låt. Här kommer hur som helst en bättre låt med samma namn:
The Velvet Underground - Sunday Morning
En musikalisk utmaning
Reglerna var enkla - slumpa dig fram genom spellistan i din mysigaste musikspelare, och låt varje låttitel besvara en fråga. Det var med stor entusiasm jag antog utmaningen - inte bara får jag chansen att få till några lustiga svar, jag får dessutom stolt visa upp vad jag lyssnar på. Dessutom fick jag en chans att lyssna på vad jag lyssnar på.
How are you feeling today?
Jeff Buckley - That's all I ask
How do your friends see you?
The Early Years - Things
Will you get married?
Dead Kennedys - Forward to Death
What is your best friend's theme song?
The Breeders - Sinister Foxx
What is the story of your life?
Alf - Ser bara moln
What was high school like?
Los Campesinos! - Sweet Dreams, Sweet Cheeks
How can you get ahead in life?
Regina Spektor - Ne me quitte pas
What is the best thing about your friends?
Ramones - I wanna live
What is tonight going to be like?
Tori Amos - Sister Janet
What is in store for the remainder of this weekend?
The Clash - Somebody got murdered
What song describes you?
Solomon Burke - Up to the mountain
To describe your grandparents?
The Magic Numbers - Boy
How is your life going?
Sufjan Stevens - The Transfiguration
What song will they play at your funeral?
Bad Religion - Oligarchy
How does the world see you?
The Clash - Mustapha Dance
Will you have a happy life?
Panic! At the disco - Karma Police
What do your friends really think of you?
Beth Orton - Conceived
Do people secretly lust after you?
Cat Power - Keep on Runnin'
How can I make myself happy?
REM - Finest Worksong
What should you do with your life?
Moneybrother - Stormy Weather
Will you ever have children?
Johnny Cash & Willie Nelson - Family Bible
Bra så, lite ont om passande svar kanske. Mest nöjd kanske med att behöva fly från alla som åtrår mig.
How are you feeling today?
Jeff Buckley - That's all I ask
How do your friends see you?
The Early Years - Things
Will you get married?
Dead Kennedys - Forward to Death
What is your best friend's theme song?
The Breeders - Sinister Foxx
What is the story of your life?
Alf - Ser bara moln
What was high school like?
Los Campesinos! - Sweet Dreams, Sweet Cheeks
How can you get ahead in life?
Regina Spektor - Ne me quitte pas
What is the best thing about your friends?
Ramones - I wanna live
What is tonight going to be like?
Tori Amos - Sister Janet
What is in store for the remainder of this weekend?
The Clash - Somebody got murdered
What song describes you?
Solomon Burke - Up to the mountain
To describe your grandparents?
The Magic Numbers - Boy
How is your life going?
Sufjan Stevens - The Transfiguration
What song will they play at your funeral?
Bad Religion - Oligarchy
How does the world see you?
The Clash - Mustapha Dance
Will you have a happy life?
Panic! At the disco - Karma Police
What do your friends really think of you?
Beth Orton - Conceived
Do people secretly lust after you?
Cat Power - Keep on Runnin'
How can I make myself happy?
REM - Finest Worksong
What should you do with your life?
Moneybrother - Stormy Weather
Will you ever have children?
Johnny Cash & Willie Nelson - Family Bible
Bra så, lite ont om passande svar kanske. Mest nöjd kanske med att behöva fly från alla som åtrår mig.
Döden, Kicki och gammal yoghurt
Jag känner mig lite grann som Jesus Kristus, återuppstånden och redo för nya utmaningar. Jag tror det är i kapitlet innan det med rymdinvasionen. Det kapitel där han diskuterar en eventuell filmatisering av sitt liv med Mel Gibson.
- Vad du än gör, snälla du, låt mig inte spelas av Kevin Costner
- Ha! Det är för att undvika just det som jag beslutat att spela in filmen på Arameiska!
Ja, återuppstånden alltså. Jag satt igår i köket, minding my own business, när en aggressiv form av Ebola korttidsinfekterade mig. Det började med en molande huvudvärk, övergick till olidlig huvudvärk med illamående. Klok som jag var (eller pga att jag inte hittade värktabletterna) beslutade jag mig för att sova bort besvären. Jag är nu nyvaken och vid anmärkningsvärt god vigör. Jag måste dock tillägga att jag förnimmer en svag närvaro av sjukdomen i bakhuvudet, inte så konstigt kanske då jag hört att ebola är en 12 till 24-timmars infektion.
Jag har några olika förslag på anledningar till mitt tillstånd:
- Vad du än gör, snälla du, låt mig inte spelas av Kevin Costner
- Ha! Det är för att undvika just det som jag beslutat att spela in filmen på Arameiska!
Ja, återuppstånden alltså. Jag satt igår i köket, minding my own business, när en aggressiv form av Ebola korttidsinfekterade mig. Det började med en molande huvudvärk, övergick till olidlig huvudvärk med illamående. Klok som jag var (eller pga att jag inte hittade värktabletterna) beslutade jag mig för att sova bort besvären. Jag är nu nyvaken och vid anmärkningsvärt god vigör. Jag måste dock tillägga att jag förnimmer en svag närvaro av sjukdomen i bakhuvudet, inte så konstigt kanske då jag hört att ebola är en 12 till 24-timmars infektion.
Jag har några olika förslag på anledningar till mitt tillstånd:
- Mina sömnvanor. Sedan den märkliga natten fredag/lördag förra veckan med efterföljande brainfuck, och snart stundande dagtidsarbete har ingenting varit sig likt. Det började med att jag sov till 4 på morgonen, steg upp pigg som en somrig björn, käkade frukost och väntade på att få gå till jobbet. Sedan började jag somna allt tidigare på kvällen, vakna mitt i natten. Stiga upp nån timme. Somna igen på morgonen. Kort sammanfattat: Blärk. Jag har nog snittat över två sömntillfällen per dygn och eventuellt sovit för mycket. Eller lite. Jag vet inte riktigt.
- Yoghurt. Jag har den senaste tiden inte bara vänt på mina sovvanor rent tidsmässigt, jag har roterat 180 grader rent fysiskt också. Med huvudet i fotändan, kuddarna har givetvis följt med. Det är bra på alla vis, men kanske, bara kanske, är det dåligt att ha huvudet 50 centimeter ifrån två uppätna, på början till förruttnade, yoghurtburkar.
- Kickis förbannelse. Eftersom jag inte uppdaterat min blogg på ca en vecka, och varje dag utan mina tankar är som...tja...en dag utan mig, så har jag orsakat stor sorg och intern tumult hos Kicki med sött bihang. Det är inte utan att känna att jag har revolverpipan mot tinningen som jag skriver det här inlägget.
Joe - I hardly knew thee
Vad kan någonsin, och jag menar någonsin, vara mer motiverande till att komma igång med bloggandet än hot från Norrland?
Utpressning, snarare.
Nånå, själva skrivandet är inte så svårt. Jag kan hysta ur mig, vänta...är hysta ett ord? Vi säger det. Jo, jag kan hysta ur mig lite vad fan som helst och fylla upp yta. Men det problemarimariska är så klart att fixa så att bloggfan ser bra ut. Med allt vad det innebär, man ska ha bild på sig själv, bokstäverna ska ha fin färg. Man ska säkert använda sig av kursiv stil ibland också. Och rubriker. Fy.
Nå, över till musiken.
Joe Strummer är rimligtvis den viktigaste människan som dött E.JS
Men, det säger kanske sig självt om man använder Joe Strummers dödsdag som grund för sin tideräkning. Det verkar ohyggligt hjärndött att göra så.
Herregud, jag är ur form. Men jag gillar inte att sudda - så vi låter tankarna rinna på.
Var var vi..Joe. Just det. Rätt död kille.
Dagens låt http://youtube.com/watch?v=ijiazWlawUY
The Magnificent Seven är kanske ingen av Clashs 5 bästa låtar (men det är tight kring femteplatsen, preliminärt), men den där inspelningen är fyra klyftor persika bättre än originalinspelningen.
Den har tagit mig genom en jobbig natt, det och tankar på Tori Amos.
Tori kommer till Köpenhamn om sisådär tre månader. Det är lite illavarslande eftersom det antagligen innebär att hon inte kommer till Roskilde. Extra illavarslande då det kan betyda att jag behöver flyga till Köpenhamn för dyra pengar bara för att glutta lite.
Men hon är ju så vackert perfekt!
Har i skrivande stund mindre än två timmar kvar av arbetspasset. Haha, som om det blir mer än två timmar senare. Eh.
Den eviga frågan är så klart, kommer batterierna räcka för musiklyssning hela vägen hem? Det vore praktiskt, tänkte börja med att avrunda Doolittle med sista spåret "Gouge Away", vad jag sedan ska lyssna på känns sådär härligt obestämt. Lite som julklapparna när man var liten, fast jag bestämmer själv. Dessutom var det inte alls härligt när julklapparna var obestämda, man visste själv vad man ville ha.
Jag tänkte här lägga in en kortare paus för en grov vits:
- Vad är det för skillnad på ett dött spädbarn och en potatis?
- Du runkar inte när du skalar potatisen
Tack till D för den.
Uj. Ska man göra så, förkorta namn? Vad jobbigt med populära bokstäver.
Man kanske får införa gregiska tecken och annat också. Vi återkommer i den frågan. Jag kommer behöva ha en hel jävla plansch i A1-format för att hålla reda på alla namn. Inte för att jag känner så många människor, utan för att jag skriver så stort.
Kanske bättre då med en liten textfil på skrivbordet på datorn hemma.
Ja, så gör vi.
Åh, ja just det. Bra sms idag. A vill tydligen komma hit. Med flera. Vilka flera är vet jag inte. Men A+flera är bra.
Jag måste givetvis skriva lite grann om helgens stora begivenhet; Pokerfinnkampen. Visst låter det underbart töntigt?
50 svenskar och 50 finnar som spelar poker helgen lång här i Tallinn.
Eller var det 60 av varje månntro? Det lär hursomhelst bli lagom bisarrt med mycket sprit och dålig engelska. 11 på lördag förmiddag sätter det hela igång. Så trevligt då att jag jobbar fram till 8 lördag morgon. Men jag har hört att pokerspelare ska spela maratonsessioner i flera dygn.
Ett bra sätt att avrunda en blogg måste vara med någon musikalisk referens.
Jag gör så här, jag börjar tänka på ordet "armsvett" och associerar fritt till nya ord innan jag kommer att tänka på en låt som antagligen är bra nog att vara en av tidernas 100 bästa.
Redo?
Armsvett, Lök, Knasen, Farsan, Eagles, Musik-DVD, Pixies - "Hey"
Det gick ju lätt.
Hey är dessutom i det övre skiktet av top 100. Bra jobbat av mig. Guldros och stjärna på det.
Puss puss på mig själv!
Utpressning, snarare.
Nånå, själva skrivandet är inte så svårt. Jag kan hysta ur mig, vänta...är hysta ett ord? Vi säger det. Jo, jag kan hysta ur mig lite vad fan som helst och fylla upp yta. Men det problemarimariska är så klart att fixa så att bloggfan ser bra ut. Med allt vad det innebär, man ska ha bild på sig själv, bokstäverna ska ha fin färg. Man ska säkert använda sig av kursiv stil ibland också. Och rubriker. Fy.
Nå, över till musiken.
Joe Strummer är rimligtvis den viktigaste människan som dött E.JS
Men, det säger kanske sig självt om man använder Joe Strummers dödsdag som grund för sin tideräkning. Det verkar ohyggligt hjärndött att göra så.
Herregud, jag är ur form. Men jag gillar inte att sudda - så vi låter tankarna rinna på.
Var var vi..Joe. Just det. Rätt död kille.
Dagens låt http://youtube.com/watch?v=ijiazWlawUY
The Magnificent Seven är kanske ingen av Clashs 5 bästa låtar (men det är tight kring femteplatsen, preliminärt), men den där inspelningen är fyra klyftor persika bättre än originalinspelningen.
Den har tagit mig genom en jobbig natt, det och tankar på Tori Amos.
Tori kommer till Köpenhamn om sisådär tre månader. Det är lite illavarslande eftersom det antagligen innebär att hon inte kommer till Roskilde. Extra illavarslande då det kan betyda att jag behöver flyga till Köpenhamn för dyra pengar bara för att glutta lite.
Men hon är ju så vackert perfekt!
Har i skrivande stund mindre än två timmar kvar av arbetspasset. Haha, som om det blir mer än två timmar senare. Eh.
Den eviga frågan är så klart, kommer batterierna räcka för musiklyssning hela vägen hem? Det vore praktiskt, tänkte börja med att avrunda Doolittle med sista spåret "Gouge Away", vad jag sedan ska lyssna på känns sådär härligt obestämt. Lite som julklapparna när man var liten, fast jag bestämmer själv. Dessutom var det inte alls härligt när julklapparna var obestämda, man visste själv vad man ville ha.
Jag tänkte här lägga in en kortare paus för en grov vits:
- Vad är det för skillnad på ett dött spädbarn och en potatis?
- Du runkar inte när du skalar potatisen
Tack till D för den.
Uj. Ska man göra så, förkorta namn? Vad jobbigt med populära bokstäver.
Man kanske får införa gregiska tecken och annat också. Vi återkommer i den frågan. Jag kommer behöva ha en hel jävla plansch i A1-format för att hålla reda på alla namn. Inte för att jag känner så många människor, utan för att jag skriver så stort.
Kanske bättre då med en liten textfil på skrivbordet på datorn hemma.
Ja, så gör vi.
Åh, ja just det. Bra sms idag. A vill tydligen komma hit. Med flera. Vilka flera är vet jag inte. Men A+flera är bra.
Jag måste givetvis skriva lite grann om helgens stora begivenhet; Pokerfinnkampen. Visst låter det underbart töntigt?
50 svenskar och 50 finnar som spelar poker helgen lång här i Tallinn.
Eller var det 60 av varje månntro? Det lär hursomhelst bli lagom bisarrt med mycket sprit och dålig engelska. 11 på lördag förmiddag sätter det hela igång. Så trevligt då att jag jobbar fram till 8 lördag morgon. Men jag har hört att pokerspelare ska spela maratonsessioner i flera dygn.
Ett bra sätt att avrunda en blogg måste vara med någon musikalisk referens.
Jag gör så här, jag börjar tänka på ordet "armsvett" och associerar fritt till nya ord innan jag kommer att tänka på en låt som antagligen är bra nog att vara en av tidernas 100 bästa.
Redo?
Armsvett, Lök, Knasen, Farsan, Eagles, Musik-DVD, Pixies - "Hey"
Det gick ju lätt.
Hey är dessutom i det övre skiktet av top 100. Bra jobbat av mig. Guldros och stjärna på det.
Puss puss på mig själv!
