We're out of Bort signs again

Jag känner mig lite grann som Jesus Kristus, återuppstånden och redo för nya utmaningar. Jag tror det är i kapitlet innan det med rymdinvasionen. Det kapitel där han diskuterar en eventuell filmatisering av sitt liv med Mel Gibson.
- Vad du än gör, snälla du, låt mig inte spelas av Kevin Costner
- Ha! Det är för att undvika just det som jag beslutat att spela in filmen på Arameiska!

Ja, återuppstånden alltså. Jag satt igår i köket, minding my own business, när en aggressiv form av Ebola korttidsinfekterade mig. Det började med en molande huvudvärk, övergick till olidlig huvudvärk med illamående. Klok som jag var (eller pga att jag inte hittade värktabletterna) beslutade jag mig för att sova bort besvären. Jag är nu nyvaken och vid anmärkningsvärt god vigör. Jag måste dock tillägga att jag förnimmer en svag närvaro av sjukdomen i bakhuvudet, inte så konstigt kanske då jag hört att ebola är en 12 till 24-timmars infektion.

Jag har några olika förslag på anledningar till mitt tillstånd:

1. Mina sömnvanor. Sedan den märkliga natten fredag/lördag förra veckan med efterföljande brainfuck, och snart stundande dagtidsarbete har ingenting varit sig likt. Det började med att jag sov till 4 på morgonen, steg upp pigg som en somrig björn, käkade frukost och väntade på att få gå till jobbet. Sedan började jag somna allt tidigare på kvällen, vakna mitt i natten. Stiga upp nån timme. Somna igen på morgonen. Kort sammanfattat: Blärk. Jag har nog snittat över två sömntillfällen per dygn och eventuellt sovit för mycket. Eller lite. Jag vet inte riktigt.
2. Yoghurt. Jag har den senaste tiden inte bara vänt på mina sovvanor rent tidsmässigt, jag har roterat 180 grader rent fysiskt också. Med huvudet i fotändan, kuddarna har givetvis följt med. Det är bra på alla vis, men kanske, bara kanske, är det dåligt att ha huvudet 50 centimeter ifrån två uppätna, på början till förruttnade, yoghurtburkar.
3. Kickis förbannelse. Eftersom jag inte uppdaterat min blogg på ca en vecka, och varje dag utan mina tankar är som...tja...en dag utan mig, så har jag orsakat stor sorg och intern tumult hos Kicki med sött bihang. Det är inte utan att känna att jag har revolverpipan mot tinningen som jag skriver det här inlägget.

Såja. Nu är jag bloggare igen. Nästa inlägg följer faktiskt omdelelbums.