DNF = Did not finish
Ett ohyggligt väntat, men likförbannat tråkigt besked.
3D Realms lägger ner - det definitiva slutet för Duke Nukem Forever?
3D Realms lägger ner - det definitiva slutet för Duke Nukem Forever?
Topp 5 - låtar att gråta till
Listor är förjävla roliga. High Fidelity är en livsstilsbibel. Tårar är manliga.
Så kan man sammanfatta det här inlägget om man vill. Jag tänkte nämligen försöka introducera fenomenet små topp fem-listor på diverse teman till bloggen. Det första temat är härligt rosamjukt.
Här är kriterierna för urval helt enkelt att låten måste kännas naturlig att fälla en tår eller två till. Av alla snyftvänliga låtar i världen tänker jag sedan rangordna de fem bästa efter låtens förträfflighet - dvs kvalitén rent musikmässigt, inte näsduksmässigt. Som vanligt i framtiden så är det max en låt per artist som gäller.
Plats 5. Drive-by Truckers - Two Daughers and a Wife
Historien om hur musikern Bryan Harvey med familj brutalt mördas i sitt hem en nyårshelg förmedlas bättre och starkare genom samklangen från musik, text och sång, än någonsin genom oändliga antal lästa ord. Åtminstone för mig.
Plats 4. Kajsa Grytt - Fallen i Graven
Jag lägger egentligen upp den här youtubevideon mest för att följa tema - hur dumt det än kan vara. För du kommer inte beröras nämnvärt av den här versionen. Du vill höra studioversionen, den från "Är vi på väg hem?". Sedan vill du höra den om och om igen, i ett hörn av ditt hem, ihopkrupen med knäna mot pannan och ett berg av näsdukar framför fötterna. Hela plattan som sådan är så obehagligt närvarande, det känns som att hon sitter några meter innanför dina öron - om det nu vore möjlilgt - och tungt släpar fram orden. Hela produktionen är makalös, men till textrader som
Det finns ingen svartare jord än den där någon vilar, för tidigt fälld
till sådana textrader finns inget att göra. Inte i den här tappningen. Det är bara att kapitulera.
Plats 3. Jeff Buckley - Hallelujah
Det finns sannolikt inget kvar att säga som inte redan sagts om den här inspelningen. Jag misstänker att cirka 70% av alla världens 70- och 80-talister kommer vilja att den framförs den dag de sänks i jord. Jag lär säkert vara en av dem.
Plats 2. The Smiths - I Know It's Over
En av de första gångerna jag hörde den här låten var jag ensam, bakfull och trött utanför en nyligen avslutad Roskildefestival, i väntan på att åka hem tillsammans med idel okända människor. Men det var mest en olycklig slump - det har aldrig varit någon tvekan om hur jag ska ta emot den. Kan det någonsin finnas någon tvekan hos någon människa om hur viktig den är? Det fanns en tid då jag aldrig klarade av att höra hela. Partiet med "If you're so very..." blev bara för mycket. Lyckligtvis klarar jag idag av att uppskatta mästerverket i dess helhet.
Plats 1. Antony and the Johnsons - Cripple and the Starfish
Jag menar, jag vet inte om den är så sorglig egentligen. Lite smärtfetischism har väl ingen dött av? Men vem kan stå emot fioler? Se det som en utmaning! Vackrast någonsin är den i varje fall.
Så kan man sammanfatta det här inlägget om man vill. Jag tänkte nämligen försöka introducera fenomenet små topp fem-listor på diverse teman till bloggen. Det första temat är härligt rosamjukt.
Här är kriterierna för urval helt enkelt att låten måste kännas naturlig att fälla en tår eller två till. Av alla snyftvänliga låtar i världen tänker jag sedan rangordna de fem bästa efter låtens förträfflighet - dvs kvalitén rent musikmässigt, inte näsduksmässigt. Som vanligt i framtiden så är det max en låt per artist som gäller.
Plats 5. Drive-by Truckers - Two Daughers and a Wife
Historien om hur musikern Bryan Harvey med familj brutalt mördas i sitt hem en nyårshelg förmedlas bättre och starkare genom samklangen från musik, text och sång, än någonsin genom oändliga antal lästa ord. Åtminstone för mig.
Plats 4. Kajsa Grytt - Fallen i Graven
Jag lägger egentligen upp den här youtubevideon mest för att följa tema - hur dumt det än kan vara. För du kommer inte beröras nämnvärt av den här versionen. Du vill höra studioversionen, den från "Är vi på väg hem?". Sedan vill du höra den om och om igen, i ett hörn av ditt hem, ihopkrupen med knäna mot pannan och ett berg av näsdukar framför fötterna. Hela plattan som sådan är så obehagligt närvarande, det känns som att hon sitter några meter innanför dina öron - om det nu vore möjlilgt - och tungt släpar fram orden. Hela produktionen är makalös, men till textrader som
Det finns ingen svartare jord än den där någon vilar, för tidigt fälld
till sådana textrader finns inget att göra. Inte i den här tappningen. Det är bara att kapitulera.
Plats 3. Jeff Buckley - Hallelujah
Det finns sannolikt inget kvar att säga som inte redan sagts om den här inspelningen. Jag misstänker att cirka 70% av alla världens 70- och 80-talister kommer vilja att den framförs den dag de sänks i jord. Jag lär säkert vara en av dem.
Plats 2. The Smiths - I Know It's Over
En av de första gångerna jag hörde den här låten var jag ensam, bakfull och trött utanför en nyligen avslutad Roskildefestival, i väntan på att åka hem tillsammans med idel okända människor. Men det var mest en olycklig slump - det har aldrig varit någon tvekan om hur jag ska ta emot den. Kan det någonsin finnas någon tvekan hos någon människa om hur viktig den är? Det fanns en tid då jag aldrig klarade av att höra hela. Partiet med "If you're so very..." blev bara för mycket. Lyckligtvis klarar jag idag av att uppskatta mästerverket i dess helhet.
Plats 1. Antony and the Johnsons - Cripple and the Starfish
Jag menar, jag vet inte om den är så sorglig egentligen. Lite smärtfetischism har väl ingen dött av? Men vem kan stå emot fioler? Se det som en utmaning! Vackrast någonsin är den i varje fall.
Längtan närmast löjlig
För varje gradmarkering som vårvärmen pressar termometern uppåt (eller snarare nedåt och till höger på vår halvcirkelvariant) stiger min längtan efter WTAI. Det kommer självfallet bli en fullkomligt förträfflig helg - men jag kommer känna mig lite kluven över att befinna mig inne på området istället för utanför framför en engångsgrill och en kasse IPA.
Sämre öl inne på området kan jag leva med, sämre mat också för den delen. Men vore inte "Bone Machine" en fantastisk låt att grilla till?
- You were so pretty when you were unfaithful to me!
- Brinn köttbit, brinn!
En vacker duett. I sanning.
Sämre öl inne på området kan jag leva med, sämre mat också för den delen. Men vore inte "Bone Machine" en fantastisk låt att grilla till?
- You were so pretty when you were unfaithful to me!
- Brinn köttbit, brinn!
En vacker duett. I sanning.
Skomakare, bliv vid din läst
De senaste dagarna har jag återkommit till en och samma låt om och om igen. Nu är det dags för dig att följa mitt exempel. Gå genast in till Love is All på Myspace och finn till din glädje att det här förträffliga bandet har spelat in några av sina favoritlåtar på svenska! Börja helst med Bob Hund-covern (bara en sån sak!) "Någonting måste göras".
Jag har tidigare varit väldigt förtjust i det mesta de levererat på engelska, men jag inser på i runda slängar 21.7 sekunder att jag tycker om Josephine Olaussons stämma om möjligt än mer på svenska. Jag tror inte att det är så mycket språket det handlar om - även om Bob Hund behandlar svenskan bättre än Love is All (elle ja, snart sagt vem som helst) bemästrar engelskan. Nej, jag tycker bara det känns mer innerligt och kanske finns det ett mått av fånig "Åh den där stämman är verkligen från samma land som jag"-patriotism, hemska tanke
Nu kommer du som läser det här tycka jag är väldigt jobbig, eller åtminstone hopplöst ostrukturerad, men det här bandet har egentligen ganska lite att göra med resten av inlägget.
Då så. Från några som hanterar det med galans till de som kanske skulle må bäst av att hålla sig till ett språk - svenskan. Love is All fick mig nämligen att fundera en hel del kring det där med språk. Rent spontant kan jag bara komma på Moneybrother som fungerar oförargligt på båda språken. Troligtvis finns det ytterligare en flock artister som jag för tillfället glömt, men det som inte dyker upp i min hjärna i detta nu existerar inte.
- La, la, la, la, jag hör dig inte!
I vissa fall är det inte svårt att förstå varför det blev som det blev. Redan nämnda Bob Hunds hantering av det svenska språket är så sensationellt att det vore närmast chockerande ifall Bergman Rock hade varit ens i närheten så bra på engelska.
Jämför då med en sådan som Annika Norlin/Hello Saferide/Säkert!, en i de flesta avseenden trevlig om än inte fantastisk artist. Hon sjunger sannerligen inte dåligt, men jag tror att de flesta beundrare är överens om att det är i texterna storheten sitter. Är det bara jag som tycker att hon fungerar bättre på svenska? Att det tycks märkligt att skriva textmässiga sexpoängare när man istället kan skriva åttapoängare?
Särskilt frustrerande blir det när det ska slängas in några extra namn eller termer på svenska, som för att påminna än en gång om att den här låten, den hade kunnat göras bättre på svenska. Dock ska jag inte särskilt hänga ut Annika här, nej det handlar då för min del mer om en Lex Hyvönen.
"...it was the Folkets Hus basement". Men herregud. Liksom. Jag kan ge mig fan på att det står något i stil med "Haha! Nu märks det väl hur jag bara skriver på engelska på pin tjiv - den tänkta publiken är ändå svensk, mwahahaHAHAHA" i konvolutet till "Silence is Wild".
Sedan kommer då det här med uttalet. Jag hör till kategorin musiklyssnare som inte alls störs av tydliga eller övertydliga brytningar i uttalet när det kommer till sång. Jag tycker att Karin Dreijer Andersson och Viktoria Bergsman låter helt fantastiska i sin överdrivna svenskhet. Och någonstans tror jag också att du som läsare inte hade hunnit längre än till tredje raden av det här inlägget ifall du hade problem med konstiga uttal.
Jag antar att det finns två kategorier svenskar som fungerar för mig - de med bra engelska och de som släppt vapnen och inte för ett ögonblick försöker kämpa emot sin svenskhet. Eller snarare sin icke-engelskhet. Alla de misslyckade försöken är bara bajsnödiga påminnelser om att världen, eller tja - Sverige, gått miste om något potentiellt stort då personen i fråga valt bort svenskan.
Här önskar jag att jag kunde avsluta med en rysande intressant paragraf om Mattias Alkberg - men jag har fortfarande efter cirka fem års bekantskap inte botaniserat i Bear Quartets digra katalog.
Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte var min mening att hänga ut just Annika Norlin - men det hade ju varit taskigt att hänga ut någon som vore dålig på riktigt. Förutom E-Type förstås. Martin, du är en sopa! Och nej, jag har inte drabbats av hybris - jag tror inte att Annika läser det här. Hon svarar ju inte ens på mina mail.
Ja just det. Är det bara jag som får associationer till Sleater-Kinney när jag hör Love is All? Knappast va?
Jag har tidigare varit väldigt förtjust i det mesta de levererat på engelska, men jag inser på i runda slängar 21.7 sekunder att jag tycker om Josephine Olaussons stämma om möjligt än mer på svenska. Jag tror inte att det är så mycket språket det handlar om - även om Bob Hund behandlar svenskan bättre än Love is All (elle ja, snart sagt vem som helst) bemästrar engelskan. Nej, jag tycker bara det känns mer innerligt och kanske finns det ett mått av fånig "Åh den där stämman är verkligen från samma land som jag"-patriotism, hemska tanke
Nu kommer du som läser det här tycka jag är väldigt jobbig, eller åtminstone hopplöst ostrukturerad, men det här bandet har egentligen ganska lite att göra med resten av inlägget.
Då så. Från några som hanterar det med galans till de som kanske skulle må bäst av att hålla sig till ett språk - svenskan. Love is All fick mig nämligen att fundera en hel del kring det där med språk. Rent spontant kan jag bara komma på Moneybrother som fungerar oförargligt på båda språken. Troligtvis finns det ytterligare en flock artister som jag för tillfället glömt, men det som inte dyker upp i min hjärna i detta nu existerar inte.
- La, la, la, la, jag hör dig inte!
I vissa fall är det inte svårt att förstå varför det blev som det blev. Redan nämnda Bob Hunds hantering av det svenska språket är så sensationellt att det vore närmast chockerande ifall Bergman Rock hade varit ens i närheten så bra på engelska.
Jämför då med en sådan som Annika Norlin/Hello Saferide/Säkert!, en i de flesta avseenden trevlig om än inte fantastisk artist. Hon sjunger sannerligen inte dåligt, men jag tror att de flesta beundrare är överens om att det är i texterna storheten sitter. Är det bara jag som tycker att hon fungerar bättre på svenska? Att det tycks märkligt att skriva textmässiga sexpoängare när man istället kan skriva åttapoängare?
Särskilt frustrerande blir det när det ska slängas in några extra namn eller termer på svenska, som för att påminna än en gång om att den här låten, den hade kunnat göras bättre på svenska. Dock ska jag inte särskilt hänga ut Annika här, nej det handlar då för min del mer om en Lex Hyvönen.
"...it was the Folkets Hus basement". Men herregud. Liksom. Jag kan ge mig fan på att det står något i stil med "Haha! Nu märks det väl hur jag bara skriver på engelska på pin tjiv - den tänkta publiken är ändå svensk, mwahahaHAHAHA" i konvolutet till "Silence is Wild".
Sedan kommer då det här med uttalet. Jag hör till kategorin musiklyssnare som inte alls störs av tydliga eller övertydliga brytningar i uttalet när det kommer till sång. Jag tycker att Karin Dreijer Andersson och Viktoria Bergsman låter helt fantastiska i sin överdrivna svenskhet. Och någonstans tror jag också att du som läsare inte hade hunnit längre än till tredje raden av det här inlägget ifall du hade problem med konstiga uttal.
Jag antar att det finns två kategorier svenskar som fungerar för mig - de med bra engelska och de som släppt vapnen och inte för ett ögonblick försöker kämpa emot sin svenskhet. Eller snarare sin icke-engelskhet. Alla de misslyckade försöken är bara bajsnödiga påminnelser om att världen, eller tja - Sverige, gått miste om något potentiellt stort då personen i fråga valt bort svenskan.
Här önskar jag att jag kunde avsluta med en rysande intressant paragraf om Mattias Alkberg - men jag har fortfarande efter cirka fem års bekantskap inte botaniserat i Bear Quartets digra katalog.
Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte var min mening att hänga ut just Annika Norlin - men det hade ju varit taskigt att hänga ut någon som vore dålig på riktigt. Förutom E-Type förstås. Martin, du är en sopa! Och nej, jag har inte drabbats av hybris - jag tror inte att Annika läser det här. Hon svarar ju inte ens på mina mail.
Ja just det. Är det bara jag som får associationer till Sleater-Kinney när jag hör Love is All? Knappast va?
