We're out of Bort signs again

Jag känner mig väldigt ofta som en utomjording på motherfucking Venus.
Hur kan jag dela arvsmassa med alla dessa människor?

Kolla här, en omröstning Aftonbladet har idag på sin förstasida:



Hur fungerar det där? "Jaaa alltså...jag har starka känslor gällande vad barnen har på sig. Inte så att jag bryr mig ifall trettonåringar ser ut som lättlagda halvnakna våp, nej nej. Jag är ute efter något större. Tänk ifall någon elev inte ser svarta tavlan för att killen, det är alltid en kille, framför har en keps på sig!"

Allvarligt nu. Vad fan är problemet? Exakt vad händer ifall en ungjävel har på sig huvudbonad på biologilektionen? Smälter polarisen? Kommer Spider Pig sluta vara rolig? Kommer resterande yngelklass få så svårt att koncentrera sig på undervisningen att alla kommer handla på det individuella programmet och sluta sina dagar som bensinmacksbiträden? VAD ÄR GREJEN?

Jag HATAR att vattengraven ligger utvändigt på Osakas VM-arena. Det är asfult. Det bor sannerligen en liten estethitler inom mig. Appropå det, jag älskar den här bilden.



Hur som helst, på 3000 meter hinder ska löparjävlarna ta ett kortvarv, sticka in en kortis vid ena kortsidan och hoppa vattengrav. Inte ta några extra steg på någon improviserad superoval i andra änden av arenan.
Jag vet inte varför, men det känns fult.

För övrigt sjukt irriterad just nu. Knappt en timmes spel, ca 1000 händer, nio inköp back. Jag hatar cashgames. Fast ändå inte. Revansch i Tallinn kanske. Dags snart.

Äsch, jag pratar så mycket poker alltid, skit i det nu. Ikväll ska jag quizza, äntligen.
På The Tudor Arms Pub på Östermalm. Astrevligt, man glider dit en timme tidigt eller så, beställer något gott (Guinness, Kilkenny, Old Speckled Hen eller något annat) samt beställer mat. Ofta kyckling av något slag. Sedan äter man, dessutom stojar man och stimmar.

Sedan börjar tävlandet. Med sina pens poised sitter man och väntar spänt på varje ord som the Quizmaster himself yppar. Det handlar om en kanadensare, så många frågor kretsar kring den amerikanska kontinenten (de amerikanska kontinenterna? amerikanska inkontinenterna?).

Man får två svarspapper, med vardera 24 frågor. Pratar om svaren det gör man inte, så man kommunicerar genom att skriva på små papperslappar. Mycket trevligt. Första pappret är ganska okomplicerat och hämtas alltså in halvvägs. Det andra pappret är mer komplicerat, då frågor 25 och 37 är trepoängare och jävligt svåra.
Fråga 48 är en bildfråga. Vem är personen? Liksom.

Inte nog med det, det finns en del individuella frågor också, där svårighetsgraden är av typen "What long form of clotheswear is the Astrid Lindgren character Pippi famous for wearing?". Så signerar man med sitt namn.
Förr, när det var bättre, så kunde man vinna en öl eller en shot (ofta tillsammans med ställets ägare, Chris, som av någon anledning sällan syns till numera). Men....så kan man ju inte göra, inte i Sverige. Så man brukar väl vinna en påse choklad eller Under Belägring 4 på DVD ungefär, men det är roligt det med.

I huvudtävlingen delas två priser ut, i form av presentkort på Åhléns. Vårt lag. Harry B, är ganska bra, så vi vinner ibland.

Det där var väl lärorikt?

Oh, ja just det. Kicki, jag är i Sverige =)

Nu när jag inte bor i Estland längre så började det förra namnet på bloggen kännas en smula retarderat.
Jag gillar det nya namnet än så länge, men kommentarer är alltid välkomna.
Kanske blir det så att jag kommer byta namn på bloggen som andra byter byxor. Eller som jag bytte namn på MSN för några år sedan. Det var väldigt kul ända tills Nalle flippade ut och tyckte att jag borde heta som jag heter.
Vilket jag ju nu gör - nästan.

Aaaah, det var tider det. Jag hade ofta MSN-namn efter låtcitat. I regel Pixies eller Smiths.
Det var underbart att logga in som "We will wade in the shine of the ever" eller "Now I know how Joan of Arc felt".
Inte så mycket för att folk skulle säga "Ah! Bigmouth strikes again!", utan mer...jag vet inte. Men roligt hade jag.
Skrock skrock.

Visst har det varit mycket text och lite bild på sistone? Eller rättare sagt, det har inte varit något alls på sistone, men sist det var så var det mest text, ett tag. Kanske borde man lägga in nåt krystat här, eller så skriver jag klart reserapporten från semestern. Men...det börjar ju kännas så avlägset.
Äh, det kan nog bli kul ändå.

Jag fick just feta munchies för lösgodis. Kan man få munchies utan att röka på? "Höhö jazzztobak". Jag är i vart fall sugen, så jag ska springa ner på Ica. Jag har en ganska märklig tankekamp med kassörskorna på Ica - inbillar mig att jag framstår som kufsluskig i deras ögon då jag så gott som enbart handlar toalettpapper, fryst mat, färdiga sallader och loka där. Ungkarlskliché´galore liksom. Men då tänker jag att "Haha! Trodde ni verkligen att jag handlar mina basvaror på ert lilla sunkIca? Åh nej! Jag storhandlar minsann på Ica Maxi (det gör jag inte) och nödshoppar här, lokalt". Men...jag är lite osäker på om dom tänker så längt.

Oh well, off I go.

Puss! Hoppas vi hörs snart igen.

PS Jag har börjat se Sopranos från början

Det är lite som en nära döden-upplevelse, man står liksom utanför sig själv. Man betraktar sig själv och hör eller ser ord och gester som bara inte kan vara rätt. Kan det där verkligen vara jag?
Lite så var det i förrgår då jag ser mig själv svara "Jo men det vore ju roligt" när Richard frågar mig via MSN om det inte vore kul att gå en runda golf.

Jag, på en golfklubb?
Jag över huvud taget träffa en golfboll med min stenålderssving?

Övriga intressenter droppade av på vitt skilda grunder, så till slut blev det bara jag och Richard som begav oss ut mot golfklubben. Jag kramade hårt om hans väldeffade bringa där jag satt bakpå scootern (som han fick upp i 45 km/h) under några härliga kilometrars färd.

Nej, där ljög jag. Vi tog taxi ut, men jag är i det närmaste helt säker på att Richard hade älskat att skjutsa mig på sin kinesiska moppe om det inte vore för ölen. Två 33-shottar hemma hos honom, och en systemkasse med tre varsina till med ut till banan.
Det stod nog "Pay n Play" skrivet i pannan på oss

Glömde jag säga att den dag vi spelade på, igår onsdag, var tidernas varmaste augustidag i Gävle?
Bra i såna fall, för det hade varit en lögn, men fan vad varmt det var. Inte blev det bättre av att man skulle kånka runt på en sån där bag överallt. Nästa gång nöjer jag mig med att ha en putter och en järnsexa i näven.

Innan vi gav oss ut på banan ("Inga förkunskaper krävs" måste vara myntat med mig i åtanke) skulle vi visst slå några hinkar på rangen. The Driving Range. Eller för oss mer The Ironing Range, kanske.

Det var väl kul, när jag kom underfund med att det gick som bäst när jag koncentrerade mig och tittade på bollen hamnade jag i zonen. Emellanåt kunde jag träffa bollen tre gånger i rad och få den jäveln att flyga säkert 100 meter. Är det långt? Antagligen inte. Mot slutet blev då tekniken lidande i takt med att mina ögon genomdränktes av svett och min rygg började ömma.

Två hinkar senare stegade iväg mot PnP-banans första tee, som nån slug jävel beslutat lägga på ett angränsande halvklot. Väl framme öppnade vi varsin öl och kom fram till att Richard börjar slå ut. Därefter börjar den som leder att slå på varje hål.

Par 3, 126 meter eller nåt. Är det här ett skämt? Annika och Tiger spelar mycket längre hål. Kanske ska man hålla i klubban med en hand så man inte slår för långt? Ingen risk, mitt utslag blev förvisso ganska rakt, men rätt så kort. Säkert 30 meter kort om koppen. Richard slog dock ut i roughen - jag ledde för första och enda gången under hela rundan.

Richard nådde green på nästa slag - jag slog ca 30 förbi green och hamnade i ett trängt läge från den angränsande banans rough.

9 slag för mig och 4 för Richard och så rullade det på. Hål efter hål. Efter att vi avslutat 9 hål (par 29) klockade den lille ettriga jäveln in på 48 slag medan jag mest var glad att slippa tresiffrigt - 72. 8 slag per hål. Där blott två hål var över 150 meter. Heja.

Tre höjdpunkter dock:

På ett hål slog vi lika (6 slag var)
På ett hål sänkte jag en jätteputt på 5-6 meter
Jag slog bara bort en boll (alternativt slog bort två och hittade en - osäker)

Sammanfattningsvis så kommer jag inte sätta min fot på en golfbana igen förrän min kropp återhämtat sig. Det är blåsor i händerna, en stel och ömmande rygg, samt svårartad plattfot som gäller idag.

Nästa gång går jag gärna mitt i vintern också.

Saludos!

Det finns få saker som stör mig mer än enformighet. När jag tänker efter har jag problem med konformitet och formalia också. Är jag antiformare? Formist? Kanske spelar kloroform en roll i det hela? Jag vet inte.

Klart är dock att jag står längs ena kortsidan av planen, platsen är som speakern antydde "anrika" Strömvallen, mitt i Gävle. Allsvenskan 2007, sextonde omgången, Gefle IF - IFK Göteborg. Fint så. 25 grader varmt, korv och loka. Ingen öl. Ups and downs, the usual.

Men så mäktar Gefle med ett anfall för andra gången på cirka tjugofem minuter (andra halvlek var småseg som hemmasupporter) och jag hör nån jävel ropa "höger höger" så fort bollen byter ägare.
- Vad fan? Är det din strategi? Slå alltid bollen till höger, det kommer dom aldrig på.

Nån på läktaren är alltså dum i huvudet. I nästa anfall (den här gången mindre än en livstid efter det förra) går det slutligen upp för mig. Mannen ropar inte "höger höger", han ropar med osedvanligt märklig dialekt "Kom igen GIF".
Och igen. Och igen. Och igen. Under varje anfall resten av matchen snittar mannen - jag letar febrilt efter honom på läktaren, så till den grad att jag missar en målchans eller två då mina ögon plirar runt i publikhavet - på ett "Kom igen GIF" var tredje eller fjärde sekund. Alltid med exakt samma volym, samma zombieartade tonfall, samma längd, samma allt. Ingen inlevelse, ingen känsla. Framför allt, ingen variation. Gubbjävel.
Hur mår du?

Ja, han kanske inte måste dö, eller så. Men jag undrar lite stilla hur man orkar. Haha, är det mig det är fel på?
Nej, knappast, blindspår, låt oss gå vidare. Vi kanske får anledning att återkomma till det där när jag ska skriva om min sociala fobi framöver, dock.

Just det, en annan kuriositet från publiken, denna gång från första halvlek:

Jag stod då tillsammans med min dimunitive far i ett hav av oengagemang och såg Gefle föra matchen (men gå till halvtid i underläge 0-1, Marcus Berg). Havet av oengagemang fungerar som så att man applåderar blygt när något spektakulärt hänt (ett försök till inlägg som tar på någons knä, en sjumeters passning som sitter klistrad) och ger ifrån sig ett "fan!" eller "helvetes jävlar" när nån skjuter tre meter bredvid målet. Däremellan diskuterar man stilla matchbilden genom att turas om att fyra av plattityder på sin favoritdialekt. Är man inte från Gävle och talar Gävlemål går Sandvikenmål, dalmål eller nån vedervärdig Hälsingedialekt också bra.
Dessutom är havet av oengagemang organiserat som så att var hundrade person ikläder sig rollen som centurion - med rätt att klaga på domaren. En touch av romare är väl aldrig fel?

Jo, i varje fall. I det här havet fanns en person som utmärkte sig speciellt. En medelålders (som det lät på rösten) kvinna några rader bakom mig. Jag lyckades aldrig identifiera henne. Hon jublade och svor nämligen på fel ställen. En Ängel bland Himmelsblå? En Glenn bland....ja, ni fattar. Kanske. Det visade sig till slut att mina farhågor var felaktiga. Hon jublade och svor inte på "fel" ställen för att hon var Blåvit, hon gjorde det för att hon näppeligen förstod fotboll och därtill tänkte långsamt. Hon reagerade alltså bara lite sent.
Det var lite gulligt, tyckte jag.

Så otroligt olikt mig.

Ja just det, mer om semestern kommer snart också. Dags att skriva om det innan jag blir full eller bakfull - man är inte lika kreativ då. Om man inte sover mycket mycket lite. Värt att tänka på.

En god vän snurrade runt på Facebook och fann en bild på mig nånstans. Nätets vägar äro outgrundliga.



Tyskland förra sommaren. T-shirtbränna var hett då.