I Gävle finns en man som måste dö
Det finns få saker som stör mig mer än enformighet. När jag tänker efter har jag problem med konformitet och formalia också. Är jag antiformare? Formist? Kanske spelar kloroform en roll i det hela? Jag vet inte.
Klart är dock att jag står längs ena kortsidan av planen, platsen är som speakern antydde "anrika" Strömvallen, mitt i Gävle. Allsvenskan 2007, sextonde omgången, Gefle IF - IFK Göteborg. Fint så. 25 grader varmt, korv och loka. Ingen öl. Ups and downs, the usual.
Men så mäktar Gefle med ett anfall för andra gången på cirka tjugofem minuter (andra halvlek var småseg som hemmasupporter) och jag hör nån jävel ropa "höger höger" så fort bollen byter ägare.
- Vad fan? Är det din strategi? Slå alltid bollen till höger, det kommer dom aldrig på.
Nån på läktaren är alltså dum i huvudet. I nästa anfall (den här gången mindre än en livstid efter det förra) går det slutligen upp för mig. Mannen ropar inte "höger höger", han ropar med osedvanligt märklig dialekt "Kom igen GIF".
Och igen. Och igen. Och igen. Under varje anfall resten av matchen snittar mannen - jag letar febrilt efter honom på läktaren, så till den grad att jag missar en målchans eller två då mina ögon plirar runt i publikhavet - på ett "Kom igen GIF" var tredje eller fjärde sekund. Alltid med exakt samma volym, samma zombieartade tonfall, samma längd, samma allt. Ingen inlevelse, ingen känsla. Framför allt, ingen variation. Gubbjävel.
Hur mår du?
Ja, han kanske inte måste dö, eller så. Men jag undrar lite stilla hur man orkar. Haha, är det mig det är fel på?
Nej, knappast, blindspår, låt oss gå vidare. Vi kanske får anledning att återkomma till det där när jag ska skriva om min sociala fobi framöver, dock.
Just det, en annan kuriositet från publiken, denna gång från första halvlek:
Jag stod då tillsammans med min dimunitive far i ett hav av oengagemang och såg Gefle föra matchen (men gå till halvtid i underläge 0-1, Marcus Berg). Havet av oengagemang fungerar som så att man applåderar blygt när något spektakulärt hänt (ett försök till inlägg som tar på någons knä, en sjumeters passning som sitter klistrad) och ger ifrån sig ett "fan!" eller "helvetes jävlar" när nån skjuter tre meter bredvid målet. Däremellan diskuterar man stilla matchbilden genom att turas om att fyra av plattityder på sin favoritdialekt. Är man inte från Gävle och talar Gävlemål går Sandvikenmål, dalmål eller nån vedervärdig Hälsingedialekt också bra.
Dessutom är havet av oengagemang organiserat som så att var hundrade person ikläder sig rollen som centurion - med rätt att klaga på domaren. En touch av romare är väl aldrig fel?
Jo, i varje fall. I det här havet fanns en person som utmärkte sig speciellt. En medelålders (som det lät på rösten) kvinna några rader bakom mig. Jag lyckades aldrig identifiera henne. Hon jublade och svor nämligen på fel ställen. En Ängel bland Himmelsblå? En Glenn bland....ja, ni fattar. Kanske. Det visade sig till slut att mina farhågor var felaktiga. Hon jublade och svor inte på "fel" ställen för att hon var Blåvit, hon gjorde det för att hon näppeligen förstod fotboll och därtill tänkte långsamt. Hon reagerade alltså bara lite sent.
Det var lite gulligt, tyckte jag.
Så otroligt olikt mig.
Ja just det, mer om semestern kommer snart också. Dags att skriva om det innan jag blir full eller bakfull - man är inte lika kreativ då. Om man inte sover mycket mycket lite. Värt att tänka på.
Klart är dock att jag står längs ena kortsidan av planen, platsen är som speakern antydde "anrika" Strömvallen, mitt i Gävle. Allsvenskan 2007, sextonde omgången, Gefle IF - IFK Göteborg. Fint så. 25 grader varmt, korv och loka. Ingen öl. Ups and downs, the usual.
Men så mäktar Gefle med ett anfall för andra gången på cirka tjugofem minuter (andra halvlek var småseg som hemmasupporter) och jag hör nån jävel ropa "höger höger" så fort bollen byter ägare.
- Vad fan? Är det din strategi? Slå alltid bollen till höger, det kommer dom aldrig på.
Nån på läktaren är alltså dum i huvudet. I nästa anfall (den här gången mindre än en livstid efter det förra) går det slutligen upp för mig. Mannen ropar inte "höger höger", han ropar med osedvanligt märklig dialekt "Kom igen GIF".
Och igen. Och igen. Och igen. Under varje anfall resten av matchen snittar mannen - jag letar febrilt efter honom på läktaren, så till den grad att jag missar en målchans eller två då mina ögon plirar runt i publikhavet - på ett "Kom igen GIF" var tredje eller fjärde sekund. Alltid med exakt samma volym, samma zombieartade tonfall, samma längd, samma allt. Ingen inlevelse, ingen känsla. Framför allt, ingen variation. Gubbjävel.
Hur mår du?
Ja, han kanske inte måste dö, eller så. Men jag undrar lite stilla hur man orkar. Haha, är det mig det är fel på?
Nej, knappast, blindspår, låt oss gå vidare. Vi kanske får anledning att återkomma till det där när jag ska skriva om min sociala fobi framöver, dock.
Just det, en annan kuriositet från publiken, denna gång från första halvlek:
Jag stod då tillsammans med min dimunitive far i ett hav av oengagemang och såg Gefle föra matchen (men gå till halvtid i underläge 0-1, Marcus Berg). Havet av oengagemang fungerar som så att man applåderar blygt när något spektakulärt hänt (ett försök till inlägg som tar på någons knä, en sjumeters passning som sitter klistrad) och ger ifrån sig ett "fan!" eller "helvetes jävlar" när nån skjuter tre meter bredvid målet. Däremellan diskuterar man stilla matchbilden genom att turas om att fyra av plattityder på sin favoritdialekt. Är man inte från Gävle och talar Gävlemål går Sandvikenmål, dalmål eller nån vedervärdig Hälsingedialekt också bra.
Dessutom är havet av oengagemang organiserat som så att var hundrade person ikläder sig rollen som centurion - med rätt att klaga på domaren. En touch av romare är väl aldrig fel?
Jo, i varje fall. I det här havet fanns en person som utmärkte sig speciellt. En medelålders (som det lät på rösten) kvinna några rader bakom mig. Jag lyckades aldrig identifiera henne. Hon jublade och svor nämligen på fel ställen. En Ängel bland Himmelsblå? En Glenn bland....ja, ni fattar. Kanske. Det visade sig till slut att mina farhågor var felaktiga. Hon jublade och svor inte på "fel" ställen för att hon var Blåvit, hon gjorde det för att hon näppeligen förstod fotboll och därtill tänkte långsamt. Hon reagerade alltså bara lite sent.
Det var lite gulligt, tyckte jag.
Så otroligt olikt mig.
Ja just det, mer om semestern kommer snart också. Dags att skriva om det innan jag blir full eller bakfull - man är inte lika kreativ då. Om man inte sover mycket mycket lite. Värt att tänka på.
Kommentarer
Postat av: Gia
Gubbens hjärna kanske redan låg i formalin?
Postat av: Slemmo
jag tycker det är charmigt att du tyckte det var charmigt att du tyckte att hon var trög, känns olikt dig på nåt vis. :)
Trackback
