We're out of Bort signs again

Will Wright, mannen som gav mänskligheten Sim City of The Sims, kommer allt närmre dagen då han äntligen får ut sin nästa skapelse, Spore, i handeln. Spore är ett sällsynt hypat spel där spelaren för en encelling organism genom evolutionen, upp på torra land, för att sedan utveckla intelligens, samhällen och slutligen kolonisation av andra planeter. Löjligt stora ambitioner, med andra ord.

Nyligen släpptes ett första smakprov; en applikation som låter användaren utnyttja en liten del av den verktygslåda för att utveckla djur och andra varelser. Det hela är fantastiskt roligt - och som jag förstår det kan just din kreation vara med i den slutliga produkten. Jag har själv hittills skapat fem djur:

Buskhummer

Ormkrok

Skummogam (med ungar)

Sugboll

Tvekäk

Jag är kär.
I ett tv-program.

Av en slump sprang jag nyligen på den briljanta brittiska tv-produktionen Quite Interesting - ett humoristiskt frågesportprogram med kändisar som "tävlande" i bästa Parlamentetanda. Fast...släpp alla bilder av Parlamentet i ditt huvud - QI håller en helt annan nivå.

Programmet leds av den briljante Stephen Fry


Fry levererar kluriga frågeställningar som panelen uppmanas svara på. Intressanta svar belönas mer än korrekta svar, och gud benåde den som kommer med ett tråkigt svar som dessutom är felaktigt (blåvalen är den största levande organismen, Sverige har högst självmordsfrekvens, osv).

Ett program av den här typen behöver inte bara en briljant programledare - panelmedlemmarna är än mer viktiga. Ständig deltagare är den märkligt bekante och definitivt djupt störde individen Alan Davies.


Övriga tre panelmedlemmar är i vissa fall för mig kända ansikten såsom Hugh Laurie och Eddie Izzard, men vanligtvis andra, för mig obskyra, komiskt begåvade individer med nästan lika komiska utseenden. Alla avsnitt hittills har en guldhalt på cirka 92.4% och jag hoppas serien håller måttet från och med säsong två. Fem säsonger har hittills sänts.

Jag har en känsla av att QI kan vara gnistan som slutligen får mig att på allvar botanisera i BBCs radio- och TV-gulddjungel. Ytterligare rapporter lär följa.

Let them sing it for you är ett fantastiskt litet verktyg hos Sveriges Radio som låter en skriva in en valfri textremsa, och få den uppsjungen via små klipp från en massiv databas av urklippta ord ur kända och okända låtar. Finns både för svenska och engelska - ingetdera rekommenderas om du inte har ett par timmar att avvara. Det är fantastiskt på så många sätt - att lägga till nya ord till databasen, att hitta textrader som funkar, att fundera på från vilka låtar orden kommer osv osv.

HIttills har jag bara åtstadkommit en fånig liten demo, som mest bygger på ord från bra låtar och så.

Vagina in Stockholm
Having seen the news she looked down, "take it up the ass?", she asked without much thought. "Yes", I said, for several hours at a time. Don't tell me that is a crime.

Sidledsdanne i startelvan, avgå göbbajävel!

Hojtar till om jag märker några revolutionerande eller svårgreppbara förändringar, men mest sannolikt innebär bytet bara ännu en URL att hålla reda på. Suckelisuck...

Förresten, Ronald Reagan hade i sin stab (finansminister och sedermera stabschef) en man som hette Donald Regan. Är inte det jätteroligt? Eller är jag bara hjärndöd av bakfylla och hunger?

Äntligen är vi tillbaka. Efter det smärre bottennappet med del fyra tror jag att alla människor världen över kommer fullkomligt älska del 5.

21. Are you in a band?
22. Concert you're looking forward to the most?
23. Ever dated a musician?
24. Best single of the year so far?
25. Worst cover of all time?

Bo Diddley var ingen särskilt tjock man, men jag gillade den titeln - ibland får form gå före fakta. Alternativa titlar var kanske "Bo, I hardly Diddley" eller "Puss!".

Bo Diddley är död och det känns lite märkligt. Jag är väl egentligen inte sorgsen - det vore väl mest i sådana fall för min gubbighet (Buhu, Cash dog! Buhu, Brown dog! Buhu, Simone dog! osv) - men det känns lite märkligt att han inte längre finns kvar. Farbrorn som jag till för 3-4 år sedan trodde var en redan död vit man.

Visst är jättekonstigt?

Än mer konstigt är att hans musik till stor del byggde på det enklaste gitarrspel, rent notmässigt, man kan tänka sig - men ändå är så svårefterhärmeligt.

Fattas väl bara nu att Chuck Berry dör. Och Little Richard.

Lyssna bara på hur Stones använder Bo Diddleys sound i sin cover på Buddy Hollys "Not Fade Away"

Jag sitter här och svär över mina ögon. Tentavecka innebär en jävla massa läsande i böcker, och i pauserna (som är allt mellan fem minuter och tre timmar) sitter jag oftast vid datorn. Följden blir att mina ögon känns ungefär som en nyfistad ankas bakre delar.


(Jag gjorde bilden tidigare idag för ett helt annat sammanhang, men ville så gärna ha en ursäkt att posta den i bloggen också).

Jag tror inte att ljuset är något problem - jag sitter precis vid fönstret, det är ljust ute och taklampan lyser. Men det känns mörkt. Nu tror jag att jag vet - a-vitaminbrist! Visst kan det vara det? Karoten, carrots, se i mörkret, allt det där? Visst? Vad smart jag känner mig nu. Bäst att kolla wikipedia. Okej, jag orkade inte läsa så mycket, men det är nog svaret! I morgon ska jag köpa en morot. Jag känner redan att det kan bli en stor dag.

För övrigt så tänker jag fortsätta skriva tråkiga blogginlägg den närmaste tiden. Nu till exempel tänkte jag kort beskriva min närmast stundande framtid:

På torsdag tenta i internationel politik (eller: International Politics, om man är på det humöret, engelska och allt)
Nån gång i helgen kanske hjälpa Skogis och Karro med flytten. Jag vet inte så mycket om detaljer, men bärhjälp brukar uppskattas och jag har ändå inget bättre för mig.
På lördag börjar EM. EM håller på i tre veckor. Mycket fotboll blir det.
På söndag kommer pappa med familj hem från Kroatien - åker sannolikt upp till Gävle med dom på söndag eftermiddag. Troligen träffa Anna så fort som möjligt. Anna jobbar tidigt måndago och tisdag, så vi får se hur det blir med övernattning, men vi ser i varje fall Sverige - Grekland ihop i någon form på tisdagen. Sen rullar det väl på med fotboll, socialt liv och familjeliv i några veckor, fram till 28/6 då det bär av söderut till den lilla danska orten jag berättat om tidigare.

Att det blir ett Roskildebesök i år igen känns så fantastiskt spektakulärt. Jag har inte varit där sedan 2005, vilket har medfört svår värk i hjärttrakten två somrar i rad. Jag tänker på Roskilde många timmar varje dygn och håller som bäst på att lyssna in mig på artister som Sharon Jones & the Dap-Kings, Nicole Atkins & the Sea och Seasick Steve & the Level Devils. Jag anar ett visst tema bland bandnamnen. Jag har dessutom redan konstaterat att vare sig Pascal eller Holy Fuck verkar vara något för mig.

Så. Nej men fan alltså. Ska jag verkligen fortsätta så här? Ska jag skriva gråtråkiga inlägg, utan foton, om banala saker? Hela tiden? Det känns inte som jag.

Till sist:

Jag önskar att Tori Amos och Roky Erickson presenteras till Roskilde i sista minuten. Dessutom ser jag fram emot minisemestrar, eller miniminisemestrar, med lillfamiljen till Helsingfors (40 timmars-kryssning) och Furuviksparken (en kvart med tåget, liksom). Är jag konstig som tar det här naturligt? Sannolikt.

Vi rundar av med Roky, från tiden med 13th Floor Elevators

Friidrott hör alltid till höjdpunkterna under sommarens tv-sporttittande, men årets säsong - OS-år och allt, kan nog bli något alldeles extra.

Mest av allt vill jag prata om en ung tjej som kan vara den största och sjukaste idrottstalang jag skådat. Stora ord - javisst. Men häng med nu på en kortare resa till medeldistansens förlovade land. Häng med på en resa till det alltid så dramatiska 800 meter.

Jag ger er:

Pamela Jelimo, Kenya



För att förstå Pamelas storhet måste vi först förstå grenens historik. Världsrekordet är 25 år gammalt, ett typiskt öststatsrekord. Ett dopingrekord. Allmänt ansett som ett av friidrottens bästa rekord. Icke desto mindre skamfilat, så klart, men ett av de mest svårslagna rekorden. Jarmila Kratochvílovás (CZE) världsrekord lyder på 1:53.28. Några siffror utan sammanhang för de allra flesta kanske. Kanske kan man förstå rekordet genom att säga att det motsvarar åtta stycken 100 meterslopp i följd på 14.16. Kanske kan man förstå rekordets storhet då det inte slagits på 25 år. Kanske kan man förstå rekordet genom Maria Mutola.

Maria de Lurdes Mutola föddes år 1745 i Mocambique och ryktas fortfarande tävla. Inte riktigt så kanske, men Maria är vid 35 års ålder fortfarande att räkna med (även om det ska sägas att jag inte är helt säker på om hon satsar mot OS). Hon är också ofta omnämnd som den störste genom alla tider i sin gren, vilket dominansen de senaste 15 åren, med medföljande medaljer, starkt talar för. Ett guld och ett brons i OS, tre VM-guld samt smått osannolika sju inomhus VM-guld och ett afrikanskt rekord, är fullt tillräckligt för att omnämnas som en av sin generations stora. Vi kommer i framtiden att nämna Maria Mutola i samma andetag som Allen Johnson och Carolina Klüft.

Men, vad var då dealen med denne Pamela Jelimo? Jo, hon sänkte tidigare under säsongen juniorvärldsrekordet till 1:55.76 - en sänkning av det tidigare rekordet med 1.42. Det är naturligtvis en fantastisk prestation - men inte tillräckligt för att motivera ett inlägg dedikerat till sin storhet i den här bloggen. Självfallet inte. Det stora är att Pamela igår, vid 19 års ålder, förbättrade Maria Mutolas personbästa - och tillika afrikanska rekord - med två tiondelar. Det riktigt häftiga är att kenyanskan under sitt sista juniorrekord, har sprängt den 1:55-gräns som man får förmoda att Mutola alltid drömde om att slå.

Det nya rekordet lyder på 1:54.99 - eller drygt två sekunder bättre än en kvinna under 20 tidigare någonsin sprungit. Det ska sägas att det förra juniorrekordet hölls av en ung kinesiska, med en tid satt tidigt 90-tal. För er som kan sin idrottshistoria luktar det lika mycket doping om det som av DDR och åttiotal. Först knappa halvsekunden bakom hittar vi den första notering som i mina ögon känns legitim - signerad Maria Mutola.

Men nog om juniorrekord nu. Det är absolut intressant i sig, men att blicka uppåt längs historiens resultatlistor är kittlande. Upp emot det "omöjliga" världsrekordet.

Jelimo placerade sig igår på en sjätteplats över världens snabbaste över 800 meter. Visst låter det föga imponerande med en sjätteplats genom alla tider. Men betänk då att sist någon sprang under 1:55 var 1989. Det är ganska sjukt länge sedan, speciellt med tanke på friidrottens utveckling i de allra allra flesta grenar. Nationaliteten för de framförvarande på rankingen? Tjeckoslovakien, Sovjet, Kuba, Sovjet, Sovjet. Men vänta nu - Kuba. Förvisso ingen mysig plats att bo, men inget traditionellt dopingland.

Ana Quirot, med det charmiga mellannamnet Fidelia, har så vitt jag vet aldrig ertappats med doping. Men det har så klart inte många idrottare från 80-talet över huvud taget gjort. Jag har dock aldrig hört några anklagelser eller ens insinuationer mot Quirot - som var aktiv en bra bit in på nittiotalet med bland annat ett guld i Göteborgs-VM 95. Jag ser alltså henne som legitim - den rättmätige världsrekordinnehaverskan, i den mån det är meningsfullt att prata om sådant.

Många minns säkert Quirots speciella utseende som, om jag minns rätt, vittnade om en olycka med brännskador som följd.



Så, sammanfattningsvis är Pamela Jelimo helt jävla fantastisk. Jag ska ta varje chans jag får i sommar att se henne i aktion. Heja heja Pam, 1.71 ner till Kratochvilovás rekord (55 hundradelar ner till Quirot) och säkert 15 år att försöka.

Små notiser som hjälper till att skapa friidrottsfeber i min hjärna:

* Världsrekord på 100 meter är alltid roligt, även om det sker var och vartanant år. Det känns alltid lika stort.
* En sensationell säsongsdebut av Sanna Kallur, en missad start och ett par gul-och-blå-målade naglar ifrån Ludmilas rekord.

Fantastiskt roligt litet verktyg det där.

Här är dagens bästa resultat: