We're out of Bort signs again

Bo Diddley var ingen särskilt tjock man, men jag gillade den titeln - ibland får form gå före fakta. Alternativa titlar var kanske "Bo, I hardly Diddley" eller "Puss!".

Bo Diddley är död och det känns lite märkligt. Jag är väl egentligen inte sorgsen - det vore väl mest i sådana fall för min gubbighet (Buhu, Cash dog! Buhu, Brown dog! Buhu, Simone dog! osv) - men det känns lite märkligt att han inte längre finns kvar. Farbrorn som jag till för 3-4 år sedan trodde var en redan död vit man.

Visst är jättekonstigt?

Än mer konstigt är att hans musik till stor del byggde på det enklaste gitarrspel, rent notmässigt, man kan tänka sig - men ändå är så svårefterhärmeligt.

Fattas väl bara nu att Chuck Berry dör. Och Little Richard.

Lyssna bara på hur Stones använder Bo Diddleys sound i sin cover på Buddy Hollys "Not Fade Away"