Finns den här tweedkavajen i en större storlek?
Det är lite som en nära döden-upplevelse, man står liksom utanför sig själv. Man betraktar sig själv och hör eller ser ord och gester som bara inte kan vara rätt. Kan det där verkligen vara jag?
Lite så var det i förrgår då jag ser mig själv svara "Jo men det vore ju roligt" när Richard frågar mig via MSN om det inte vore kul att gå en runda golf.
Jag, på en golfklubb?
Jag över huvud taget träffa en golfboll med min stenålderssving?
Övriga intressenter droppade av på vitt skilda grunder, så till slut blev det bara jag och Richard som begav oss ut mot golfklubben. Jag kramade hårt om hans väldeffade bringa där jag satt bakpå scootern (som han fick upp i 45 km/h) under några härliga kilometrars färd.
Nej, där ljög jag. Vi tog taxi ut, men jag är i det närmaste helt säker på att Richard hade älskat att skjutsa mig på sin kinesiska moppe om det inte vore för ölen. Två 33-shottar hemma hos honom, och en systemkasse med tre varsina till med ut till banan.
Det stod nog "Pay n Play" skrivet i pannan på oss
Glömde jag säga att den dag vi spelade på, igår onsdag, var tidernas varmaste augustidag i Gävle?
Bra i såna fall, för det hade varit en lögn, men fan vad varmt det var. Inte blev det bättre av att man skulle kånka runt på en sån där bag överallt. Nästa gång nöjer jag mig med att ha en putter och en järnsexa i näven.
Innan vi gav oss ut på banan ("Inga förkunskaper krävs" måste vara myntat med mig i åtanke) skulle vi visst slå några hinkar på rangen. The Driving Range. Eller för oss mer The Ironing Range, kanske.
Det var väl kul, när jag kom underfund med att det gick som bäst när jag koncentrerade mig och tittade på bollen hamnade jag i zonen. Emellanåt kunde jag träffa bollen tre gånger i rad och få den jäveln att flyga säkert 100 meter. Är det långt? Antagligen inte. Mot slutet blev då tekniken lidande i takt med att mina ögon genomdränktes av svett och min rygg började ömma.
Två hinkar senare stegade iväg mot PnP-banans första tee, som nån slug jävel beslutat lägga på ett angränsande halvklot. Väl framme öppnade vi varsin öl och kom fram till att Richard börjar slå ut. Därefter börjar den som leder att slå på varje hål.
Par 3, 126 meter eller nåt. Är det här ett skämt? Annika och Tiger spelar mycket längre hål. Kanske ska man hålla i klubban med en hand så man inte slår för långt? Ingen risk, mitt utslag blev förvisso ganska rakt, men rätt så kort. Säkert 30 meter kort om koppen. Richard slog dock ut i roughen - jag ledde för första och enda gången under hela rundan.
Richard nådde green på nästa slag - jag slog ca 30 förbi green och hamnade i ett trängt läge från den angränsande banans rough.
9 slag för mig och 4 för Richard och så rullade det på. Hål efter hål. Efter att vi avslutat 9 hål (par 29) klockade den lille ettriga jäveln in på 48 slag medan jag mest var glad att slippa tresiffrigt - 72. 8 slag per hål. Där blott två hål var över 150 meter. Heja.
Tre höjdpunkter dock:
På ett hål slog vi lika (6 slag var)
På ett hål sänkte jag en jätteputt på 5-6 meter
Jag slog bara bort en boll (alternativt slog bort två och hittade en - osäker)
Sammanfattningsvis så kommer jag inte sätta min fot på en golfbana igen förrän min kropp återhämtat sig. Det är blåsor i händerna, en stel och ömmande rygg, samt svårartad plattfot som gäller idag.
Nästa gång går jag gärna mitt i vintern också.
Saludos!
Lite så var det i förrgår då jag ser mig själv svara "Jo men det vore ju roligt" när Richard frågar mig via MSN om det inte vore kul att gå en runda golf.
Jag, på en golfklubb?
Jag över huvud taget träffa en golfboll med min stenålderssving?
Övriga intressenter droppade av på vitt skilda grunder, så till slut blev det bara jag och Richard som begav oss ut mot golfklubben. Jag kramade hårt om hans väldeffade bringa där jag satt bakpå scootern (som han fick upp i 45 km/h) under några härliga kilometrars färd.
Nej, där ljög jag. Vi tog taxi ut, men jag är i det närmaste helt säker på att Richard hade älskat att skjutsa mig på sin kinesiska moppe om det inte vore för ölen. Två 33-shottar hemma hos honom, och en systemkasse med tre varsina till med ut till banan.
Det stod nog "Pay n Play" skrivet i pannan på oss
Glömde jag säga att den dag vi spelade på, igår onsdag, var tidernas varmaste augustidag i Gävle?
Bra i såna fall, för det hade varit en lögn, men fan vad varmt det var. Inte blev det bättre av att man skulle kånka runt på en sån där bag överallt. Nästa gång nöjer jag mig med att ha en putter och en järnsexa i näven.
Innan vi gav oss ut på banan ("Inga förkunskaper krävs" måste vara myntat med mig i åtanke) skulle vi visst slå några hinkar på rangen. The Driving Range. Eller för oss mer The Ironing Range, kanske.
Det var väl kul, när jag kom underfund med att det gick som bäst när jag koncentrerade mig och tittade på bollen hamnade jag i zonen. Emellanåt kunde jag träffa bollen tre gånger i rad och få den jäveln att flyga säkert 100 meter. Är det långt? Antagligen inte. Mot slutet blev då tekniken lidande i takt med att mina ögon genomdränktes av svett och min rygg började ömma.
Två hinkar senare stegade iväg mot PnP-banans första tee, som nån slug jävel beslutat lägga på ett angränsande halvklot. Väl framme öppnade vi varsin öl och kom fram till att Richard börjar slå ut. Därefter börjar den som leder att slå på varje hål.
Par 3, 126 meter eller nåt. Är det här ett skämt? Annika och Tiger spelar mycket längre hål. Kanske ska man hålla i klubban med en hand så man inte slår för långt? Ingen risk, mitt utslag blev förvisso ganska rakt, men rätt så kort. Säkert 30 meter kort om koppen. Richard slog dock ut i roughen - jag ledde för första och enda gången under hela rundan.
Richard nådde green på nästa slag - jag slog ca 30 förbi green och hamnade i ett trängt läge från den angränsande banans rough.
9 slag för mig och 4 för Richard och så rullade det på. Hål efter hål. Efter att vi avslutat 9 hål (par 29) klockade den lille ettriga jäveln in på 48 slag medan jag mest var glad att slippa tresiffrigt - 72. 8 slag per hål. Där blott två hål var över 150 meter. Heja.
Tre höjdpunkter dock:
På ett hål slog vi lika (6 slag var)
På ett hål sänkte jag en jätteputt på 5-6 meter
Jag slog bara bort en boll (alternativt slog bort två och hittade en - osäker)
Sammanfattningsvis så kommer jag inte sätta min fot på en golfbana igen förrän min kropp återhämtat sig. Det är blåsor i händerna, en stel och ömmande rygg, samt svårartad plattfot som gäller idag.
Nästa gång går jag gärna mitt i vintern också.
Saludos!
Kommentarer
Postat av: Gia
Äntligen en som börjar komma i närheten av att förstå hur kämpigt vi golfare har det. Om man sedan betänker att vi har ett kylslaget klimat, vilket i sej tarvar underställ och michelinöverställ för att man inte ska frysa ihjäl, så inser ju en normalintelligent person att man måste vara galen eller 100% hängiven för att fortsätta med denna sanslösa fritidssysselsättning. Vilken tur att jag är både och, och att jag därmed har befäst min självklara plats i golfens underbara värld.
Trackback
