We meet again Doctor Jones
Det här inlägget har ingenting alls med rubriken att göra, men jag har alltid gillat den frasen.
Det är lite märkligt egentligen att jag har använt den i tio år, eftersom resultatet utan undantag blir att folk stirrar konstigt på en.
Oj, läskigt. Jag satte Msn till "online" istället för "busy". Det var ett tag sen jag gjorde det på flit.
Spökskrivare. Det är ett litet lustigt fenomen. En person av subnormal begåvning är känd av någon anledning (trummat i ett band, knullat med rätt person, knullat med fel person, dödat några tonåringar, etc) och ett förlag ser dollartecken hägra framför ögonen (förläggare har nog glasögon förresten. Hägrar då dollartecknen framför glasögonen eller mellan glaset och ögat?) och tänker att DEN HÄR MÄNNISKANS LIV SKA LIGGA PÅ ALLA NATTDUKSBORD. Så anlitar man någon begåvad person som tvingas lyssna på när den här neandertalaren berättar om sitt liv, den där gången då...., sin barndom, sin familj och bläh!
Men jag tänkte, vore det inte kul om man nån gång gjorde tvärt om?
Spökskrivares liv lär ju vara så ohyggligt ointressanta att dom praktiskt taget lever i en dålig sitcom. Och en dålig sitcom författad av säg...Carola, Big Brother-(insert random förnamn), Bert Karlsson, Torgny Mogren eller så, vore inte det vansinnigt spännande?
Nästan lika roligt som att läsa "Masken" Carlssons hockeykolumn i sportbladet. Herregud, mannen är ett vandrande tecken på att skrivihop.nu lades ner för tidigt och lär ha fått mången språklärare att självantända i ren förtvivlan.
Själv ska jag snart runda av här och göra kväller. Tidigt jobb i morgon, och nu är den där huvudvärken tillbaka också. Men den här gången vet jag varifrån den kommer. Jag promenerade alltså omkring femtiosju mil i Tallinns utkanter, där skyltarna står på ryska och estniska, idag. I jakt på en restaurang. Till slut gav jag upp och gick till gamla stan. Väl där slog jag mig ner på nån halvbillig sylta och beställde en "giant chicken burger". Yeah yeah, jag har ännu inte mött min överman bland kycklingburgare, tänkte jag. Det har jag fortfarande inte. Men att som gravt hungerhandikappad kasta i sig en dubbelburgare där "burgarna" bestod av gigantiska panerade kycklingfiléer, plus då frittar, gurka, lök, majonnäs och två öl. Mnjae. Det var nog inte så bra. Sen skulle jag ju gå den långa vägen hem också.
Jag tror att hela den där upplevelsen är ganska analog med mitt liv. Jag vill så väl, jag vill hitta en mysig plats i rysskvarteren, jag vill göra nåt nytt, men när det kommer till kritan så tar jag det gamla välkända. Och inte nog med det, jag går ifrån utsvulten till jag behöver inte äta på två veckor, på en halvtimme. Från 0 till 1, minus till plus.
Lite ironiskt att den analogin fick mig att inse hur digital jag kan vara.
Jag läste en massa om Misfits på wikipedia igår. Jag är inte bara nykär, jag är igenkär och storkär. Vilket band. Det innebär rimligtvis att Glenn och grabbarna står för dagens låt, än en gång:
The Misfits - Astro Zombies
Åh vilket band! Vilken tid! Ljudkvalitén på det klippet är naturligtvis under all kritik, men vad gör väl det?
Kolla in draget!
Jag borde verkligen ha fötts i NYC cirka 1955. CBGB's med lite Misfits, men framför allt Ramones, Blondie, NY Dolls, Television, Patti Smith. Wow. Vilken tid.
Det är lite märkligt egentligen att jag har använt den i tio år, eftersom resultatet utan undantag blir att folk stirrar konstigt på en.
Oj, läskigt. Jag satte Msn till "online" istället för "busy". Det var ett tag sen jag gjorde det på flit.
Spökskrivare. Det är ett litet lustigt fenomen. En person av subnormal begåvning är känd av någon anledning (trummat i ett band, knullat med rätt person, knullat med fel person, dödat några tonåringar, etc) och ett förlag ser dollartecken hägra framför ögonen (förläggare har nog glasögon förresten. Hägrar då dollartecknen framför glasögonen eller mellan glaset och ögat?) och tänker att DEN HÄR MÄNNISKANS LIV SKA LIGGA PÅ ALLA NATTDUKSBORD. Så anlitar man någon begåvad person som tvingas lyssna på när den här neandertalaren berättar om sitt liv, den där gången då...., sin barndom, sin familj och bläh!
Men jag tänkte, vore det inte kul om man nån gång gjorde tvärt om?
Spökskrivares liv lär ju vara så ohyggligt ointressanta att dom praktiskt taget lever i en dålig sitcom. Och en dålig sitcom författad av säg...Carola, Big Brother-(insert random förnamn), Bert Karlsson, Torgny Mogren eller så, vore inte det vansinnigt spännande?
Nästan lika roligt som att läsa "Masken" Carlssons hockeykolumn i sportbladet. Herregud, mannen är ett vandrande tecken på att skrivihop.nu lades ner för tidigt och lär ha fått mången språklärare att självantända i ren förtvivlan.
Själv ska jag snart runda av här och göra kväller. Tidigt jobb i morgon, och nu är den där huvudvärken tillbaka också. Men den här gången vet jag varifrån den kommer. Jag promenerade alltså omkring femtiosju mil i Tallinns utkanter, där skyltarna står på ryska och estniska, idag. I jakt på en restaurang. Till slut gav jag upp och gick till gamla stan. Väl där slog jag mig ner på nån halvbillig sylta och beställde en "giant chicken burger". Yeah yeah, jag har ännu inte mött min överman bland kycklingburgare, tänkte jag. Det har jag fortfarande inte. Men att som gravt hungerhandikappad kasta i sig en dubbelburgare där "burgarna" bestod av gigantiska panerade kycklingfiléer, plus då frittar, gurka, lök, majonnäs och två öl. Mnjae. Det var nog inte så bra. Sen skulle jag ju gå den långa vägen hem också.
Jag tror att hela den där upplevelsen är ganska analog med mitt liv. Jag vill så väl, jag vill hitta en mysig plats i rysskvarteren, jag vill göra nåt nytt, men när det kommer till kritan så tar jag det gamla välkända. Och inte nog med det, jag går ifrån utsvulten till jag behöver inte äta på två veckor, på en halvtimme. Från 0 till 1, minus till plus.
Lite ironiskt att den analogin fick mig att inse hur digital jag kan vara.
Jag läste en massa om Misfits på wikipedia igår. Jag är inte bara nykär, jag är igenkär och storkär. Vilket band. Det innebär rimligtvis att Glenn och grabbarna står för dagens låt, än en gång:
The Misfits - Astro Zombies
Åh vilket band! Vilken tid! Ljudkvalitén på det klippet är naturligtvis under all kritik, men vad gör väl det?
Kolla in draget!
Jag borde verkligen ha fötts i NYC cirka 1955. CBGB's med lite Misfits, men framför allt Ramones, Blondie, NY Dolls, Television, Patti Smith. Wow. Vilken tid.
Kommentarer
Trackback
