Betongfylla
Kära bloggbok!
Ärade lyssnare. Monarker, presidenter. Agitatorer, fredsmäklare, konsuler och konsulter. Pappersbruksmellanchefer, sagoväsen, pruttkuddeentusiaster. Ja, sedär. Det var ju också en intressant inledning på ett inlägg.
Jag började skriva något fint och vackert för någon dag sedan, men kom av mig mitt i.
Upprinnelsen till det inlägget var att jag såg på det ypperliga programmet musik* (där * står för vilket ord som helst, jag tror det kan vara "byrån", men jag är lite vimsig. T.ex så kommer jag sällan ihåg vilket håll man vrider om nyckeln i låset, men det har jag redan berättat om tidigare tror jag. Om än inte så utförligt) på SVTs web.
Det var ett litet program om musikaliska klassiker. Klassiska album. "Varför hamnar alltid Sgt Pepper och Pet Sounds i toppen av alla listor?" var bara en av många frågor som ställdes. Förutom ypperlige Magnus Broni, heter han väl - mannen som gav mig Jose Gonzales, så medverkade även Ola Salo (tihi, ett palindrom, listigt) och en flicka som jag tror hade någon form av tighta band till Hello Saferide. När jag tänker efter så är antagligen Hello Saferide en soloartist. I vilket fall så var hon norrländsk och så pass vettig att den tredje gästen fallit i glömska. Vettig kanske förutom när hon påstod att vårt västerländska populärmusikaliska kanon enbart bestod av vita medelålders kristna män. Tycker svarta artister som Stevie Wonder, Nina Simone, Aretha Franklin, Miles Davis, Marvin Gaye, Ray Charles och många många andra får mycket utrymme.
Hur som helst, ämnet är kolossalintressant. Det är fanimig universitetsnivåintressant. Varför är alla rocktyckare Mick Jagger-wannabes till drägg? Vilka skivor betyder något för mig?
Just där tyckte jag att uppslaget för ett inspirerat blogginlägg hade uppenbarat sig. Kanske en lista över mina favoritskivor genom alla tider. Och visst, det är en jättebra ide. Men något som var ännu bättre var att se vidare i programmet och hänge sig åt den betongfylla som berusade min kropp.
Man började nämligen prata om the Concretes. Fantastiska the Concretes. Det hela började med något slags delvis fiktiv delvis ärlig minidoku där artister som Marit Bergman och Romeosnubben från Magic Numbers pratade om den nya Concretesplattan. Vid det här laget var jag ganska wtf, hela jag. Jag wtfade mig igenom hela inslaget.
- Hade Concretes släppt nytt? Som dessutom var kolossalbättre än något bandet tidigare släppt?
Hur hade jag kunnat missa det?
Nå, nu visade det sig att skivan inte var släppt ännu, den verkar komma i april. Det var värt både en suck och en gnutta bedrövelse över att Brett Andersons liv inte kretsade kring den nya skivan som han alltså knappast ens har hört. Hmmm. Förvirrande? Ja förstå då hur jag upplevde det!
Som om inte det här vore nog så visade det sig att jag hade lyckats undgå den ca halvårsgamla nyheten att Victoria Bergsman hoppat av bandet. Då ville jag gråta en skvätt, och torka tårarna med hjärtat, som befann sig på bekvämt greppavstånd i halsgropen. Men som tur är visar det sig att sångeriet tycks funka ganska bra i Concretes ändå, och framför allt:
Victoria ska släppa eget!
Projeketet heter Taken by trees och siten är jättevacker. Den bjuder på fyra låtar också.
Jag tror vi rundar av där, med en bild på Victoria, och med dagens låt Peter, Bjorn & John - Young Folks, där ju Victoria är med på ett sånghörn.
Att prata om skivor större än livet och lite till, det får vi ta nån annan gång.
Ärade lyssnare. Monarker, presidenter. Agitatorer, fredsmäklare, konsuler och konsulter. Pappersbruksmellanchefer, sagoväsen, pruttkuddeentusiaster. Ja, sedär. Det var ju också en intressant inledning på ett inlägg.
Jag började skriva något fint och vackert för någon dag sedan, men kom av mig mitt i.
Upprinnelsen till det inlägget var att jag såg på det ypperliga programmet musik* (där * står för vilket ord som helst, jag tror det kan vara "byrån", men jag är lite vimsig. T.ex så kommer jag sällan ihåg vilket håll man vrider om nyckeln i låset, men det har jag redan berättat om tidigare tror jag. Om än inte så utförligt) på SVTs web.
Det var ett litet program om musikaliska klassiker. Klassiska album. "Varför hamnar alltid Sgt Pepper och Pet Sounds i toppen av alla listor?" var bara en av många frågor som ställdes. Förutom ypperlige Magnus Broni, heter han väl - mannen som gav mig Jose Gonzales, så medverkade även Ola Salo (tihi, ett palindrom, listigt) och en flicka som jag tror hade någon form av tighta band till Hello Saferide. När jag tänker efter så är antagligen Hello Saferide en soloartist. I vilket fall så var hon norrländsk och så pass vettig att den tredje gästen fallit i glömska. Vettig kanske förutom när hon påstod att vårt västerländska populärmusikaliska kanon enbart bestod av vita medelålders kristna män. Tycker svarta artister som Stevie Wonder, Nina Simone, Aretha Franklin, Miles Davis, Marvin Gaye, Ray Charles och många många andra får mycket utrymme.
Hur som helst, ämnet är kolossalintressant. Det är fanimig universitetsnivåintressant. Varför är alla rocktyckare Mick Jagger-wannabes till drägg? Vilka skivor betyder något för mig?
Just där tyckte jag att uppslaget för ett inspirerat blogginlägg hade uppenbarat sig. Kanske en lista över mina favoritskivor genom alla tider. Och visst, det är en jättebra ide. Men något som var ännu bättre var att se vidare i programmet och hänge sig åt den betongfylla som berusade min kropp.
Man började nämligen prata om the Concretes. Fantastiska the Concretes. Det hela började med något slags delvis fiktiv delvis ärlig minidoku där artister som Marit Bergman och Romeosnubben från Magic Numbers pratade om den nya Concretesplattan. Vid det här laget var jag ganska wtf, hela jag. Jag wtfade mig igenom hela inslaget.
- Hade Concretes släppt nytt? Som dessutom var kolossalbättre än något bandet tidigare släppt?
Hur hade jag kunnat missa det?
Nå, nu visade det sig att skivan inte var släppt ännu, den verkar komma i april. Det var värt både en suck och en gnutta bedrövelse över att Brett Andersons liv inte kretsade kring den nya skivan som han alltså knappast ens har hört. Hmmm. Förvirrande? Ja förstå då hur jag upplevde det!
Som om inte det här vore nog så visade det sig att jag hade lyckats undgå den ca halvårsgamla nyheten att Victoria Bergsman hoppat av bandet. Då ville jag gråta en skvätt, och torka tårarna med hjärtat, som befann sig på bekvämt greppavstånd i halsgropen. Men som tur är visar det sig att sångeriet tycks funka ganska bra i Concretes ändå, och framför allt:
Victoria ska släppa eget!
Projeketet heter Taken by trees och siten är jättevacker. Den bjuder på fyra låtar också.
Jag tror vi rundar av där, med en bild på Victoria, och med dagens låt Peter, Bjorn & John - Young Folks, där ju Victoria är med på ett sånghörn.
Att prata om skivor större än livet och lite till, det får vi ta nån annan gång.
Kommentarer
Trackback
