Fredagens match i Skellefteå avgörs med studspuck
Som en direkt reaktion på att Kanal 9 valt att återigen visa Djurgården - Brynäs från ishockeyns kvartsfinalspel meddelar Skellefteå AIK att hela fredagens match kommer att avgöras med så kallad studspuck.
- Det får vara nog nu, någon jävla måtta får det vara. På fredag håller vi in både A och B, puckfan ska studsa som den aldrig studsat förr, säger SAIK:s klubbdirektör Per-Anders Israelsson under onsdagens presskonferens.
- Vi fick veta redan i måndags att de där jävlarna [Kanal 9, reds anm.] skulle välja att visa Djurgården. Igen. Men man vill ju skydda killarna, inte flytta fokus från matcherna. Därför har vi valt att inte kommunicera saken externt innan alla bitar fallit på plats. Men vi kan nu alltså garantera studspuck till den femte kvartsfinalen.
På en direkt fråga om hur det här påverkar målvakterna, om hela matchen kommer att spelas med tomma burar, låter Israelsson inte längre lika självsäker.
- Vi har jobbat på den biten, våra tekniker har slitit sig gråspräckliga dag som natt för att hinna klart i tid, det här kan ju bli årets sista hemmamatch, på gott eller ont. Men vi är övertygade om att ha en lösning klar i god tid före nedsläpp.
Också om motiven bakom besluten är Israelsson förtegen.
- Njae, visst handlar det om att visa de där satans avskrädena [Kanal 9, reds anm.] att nog fan kan det liras hockey i norr. Men framförallt handlar det om att bjuda vår kära hemmapublik på något extra. Det ska vara en fest att gå på hockey.
- Det får vara nog nu, någon jävla måtta får det vara. På fredag håller vi in både A och B, puckfan ska studsa som den aldrig studsat förr, säger SAIK:s klubbdirektör Per-Anders Israelsson under onsdagens presskonferens.
- Vi fick veta redan i måndags att de där jävlarna [Kanal 9, reds anm.] skulle välja att visa Djurgården. Igen. Men man vill ju skydda killarna, inte flytta fokus från matcherna. Därför har vi valt att inte kommunicera saken externt innan alla bitar fallit på plats. Men vi kan nu alltså garantera studspuck till den femte kvartsfinalen.
På en direkt fråga om hur det här påverkar målvakterna, om hela matchen kommer att spelas med tomma burar, låter Israelsson inte längre lika självsäker.
- Vi har jobbat på den biten, våra tekniker har slitit sig gråspräckliga dag som natt för att hinna klart i tid, det här kan ju bli årets sista hemmamatch, på gott eller ont. Men vi är övertygade om att ha en lösning klar i god tid före nedsläpp.
Också om motiven bakom besluten är Israelsson förtegen.
- Njae, visst handlar det om att visa de där satans avskrädena [Kanal 9, reds anm.] att nog fan kan det liras hockey i norr. Men framförallt handlar det om att bjuda vår kära hemmapublik på något extra. Det ska vara en fest att gå på hockey.
Ett tråkigt VM stundar?
Friidrotts-VM i Berlin är nu bara dagar borta och de grådaskiga rubrikerna tycks bli allt fler. Låt oss nu bara hoppas att det grådaskiga inte förbyts till svart.
Först var det fem jamaicanska sprinters som stängdes av, sedan friades, varpå friandet överklagades. Just nu tror jag saker och ting pekar mot att Blake och de övriga dyker upp. Övriga problem i den jamaicanska truppen gäller Fraser och Powell som inte dyker upp på träningslägret i Europa. - Är det bara jag som tycker det känns lite misstänksamt? Det kanske ska skakas ur några substanser ur löparkroppar först?
Det senaste gäller Dibaba och hennes tillika löpande make från Etiopien. Nu hör jag till skalan som verkligen gillar Dibaba, men när två makar - två världsstjärnor - skadar sig på träningen tillsammans veckan innan VM, känns inte det lite Kenteris/Thanou?
Visst är det så att dopade afrikanska långdistanslöpare inte hör till vanligheterna, och jag är definitivt misstänksam gentemot en hel del andra nationer och grenar före jag missaktar just den kategorin friidrottare, men håll med om att det vore kittlande stort om det etiopiska löparundret var baserat i fusk?
När jag tänker efter så kanske VM kommer bli väldigt underhållande ändå. Underhållande på ett Perez Hilton-vis. Kanske inte riktigt det jag sett fram emot, men vad fan - jag godtar det.
Först var det fem jamaicanska sprinters som stängdes av, sedan friades, varpå friandet överklagades. Just nu tror jag saker och ting pekar mot att Blake och de övriga dyker upp. Övriga problem i den jamaicanska truppen gäller Fraser och Powell som inte dyker upp på träningslägret i Europa. - Är det bara jag som tycker det känns lite misstänksamt? Det kanske ska skakas ur några substanser ur löparkroppar först?
Det senaste gäller Dibaba och hennes tillika löpande make från Etiopien. Nu hör jag till skalan som verkligen gillar Dibaba, men när två makar - två världsstjärnor - skadar sig på träningen tillsammans veckan innan VM, känns inte det lite Kenteris/Thanou?
Visst är det så att dopade afrikanska långdistanslöpare inte hör till vanligheterna, och jag är definitivt misstänksam gentemot en hel del andra nationer och grenar före jag missaktar just den kategorin friidrottare, men håll med om att det vore kittlande stort om det etiopiska löparundret var baserat i fusk?
När jag tänker efter så kanske VM kommer bli väldigt underhållande ändå. Underhållande på ett Perez Hilton-vis. Kanske inte riktigt det jag sett fram emot, men vad fan - jag godtar det.
Det är inte det
Det är inte det att vi gått miste om framtida musikaliska stordåd.
Det är inte det att det tragikomiska spektaklet fått ett abrupt men ack så logiskt slut.
Det är inte det att barnen blir utan far (och kanske inte mår dåligt av det?).
Det är inte det att TV:s och tidningars alla minnesspecialer kommer vara outhärdliga.
Det är något annat.
Det är något annat som gör den här natten, den här klibbigt heta juniveckans mitt, till något speciellt.
Nej, somliga personer, eller - om jag får använda mig av ett tabubelagt ord - stjärnor, är större än de andra. Större än livet självt? Det är så det sägs. Det handlar inte om kvalité eller smak eller något annat värdefullt och åtminstone teoretiskt mätbart. Jag tror det handlar om att det finns ett fåtal människor, nu en färre än nyligen (och om den tomma stolen med automatik ersätts av en tronarvinge ber jag till alla mytologiers samtliga gudar att det nyaste tillskottet till den här skaran inte blir Paris Hilton), som bara existerar i medvetandet hos alltför många människor för att man ska omnämna dem - dessa stjärnor - på samma sätt, med samma vokabulär och tilltal som vanliga dödliga, vanliga superkändisar.
Det handlar om de fåtal personer som människor om 500 år kommer att känna igen från vår tid. Kanske kommer 2500-talsmänniskan framför allt nämna Jackson, Madonna, Hitler och Homer Simpson som främsta representanter från 1900-talet. Huruvida det är smickrande eller ej lämnar jag upp till var och en att bestämma. Men visst känns det lite som att vi i natt alla delar samma tanke, samma märkliga saknad, samma tomhet, samma frågor. Det är lite elektriskt. Osynligt men nästan påtagligt.
Märkligt.
Ett oerhört märkligt inlägg blev det här också. Väldigt lätt att såga jämns med fotknölarna om man så vill. Inte för att jag bryr mig. Jag har annat att tänka på.
Det är inte det att det tragikomiska spektaklet fått ett abrupt men ack så logiskt slut.
Det är inte det att barnen blir utan far (och kanske inte mår dåligt av det?).
Det är inte det att TV:s och tidningars alla minnesspecialer kommer vara outhärdliga.
Det är något annat.
Det är något annat som gör den här natten, den här klibbigt heta juniveckans mitt, till något speciellt.
Nej, somliga personer, eller - om jag får använda mig av ett tabubelagt ord - stjärnor, är större än de andra. Större än livet självt? Det är så det sägs. Det handlar inte om kvalité eller smak eller något annat värdefullt och åtminstone teoretiskt mätbart. Jag tror det handlar om att det finns ett fåtal människor, nu en färre än nyligen (och om den tomma stolen med automatik ersätts av en tronarvinge ber jag till alla mytologiers samtliga gudar att det nyaste tillskottet till den här skaran inte blir Paris Hilton), som bara existerar i medvetandet hos alltför många människor för att man ska omnämna dem - dessa stjärnor - på samma sätt, med samma vokabulär och tilltal som vanliga dödliga, vanliga superkändisar.
Det handlar om de fåtal personer som människor om 500 år kommer att känna igen från vår tid. Kanske kommer 2500-talsmänniskan framför allt nämna Jackson, Madonna, Hitler och Homer Simpson som främsta representanter från 1900-talet. Huruvida det är smickrande eller ej lämnar jag upp till var och en att bestämma. Men visst känns det lite som att vi i natt alla delar samma tanke, samma märkliga saknad, samma tomhet, samma frågor. Det är lite elektriskt. Osynligt men nästan påtagligt.
Märkligt.
Ett oerhört märkligt inlägg blev det här också. Väldigt lätt att såga jämns med fotknölarna om man så vill. Inte för att jag bryr mig. Jag har annat att tänka på.
DNF = Did not finish
Ett ohyggligt väntat, men likförbannat tråkigt besked.
3D Realms lägger ner - det definitiva slutet för Duke Nukem Forever?
3D Realms lägger ner - det definitiva slutet för Duke Nukem Forever?
Topp 5 - låtar att gråta till
Listor är förjävla roliga. High Fidelity är en livsstilsbibel. Tårar är manliga.
Så kan man sammanfatta det här inlägget om man vill. Jag tänkte nämligen försöka introducera fenomenet små topp fem-listor på diverse teman till bloggen. Det första temat är härligt rosamjukt.
Här är kriterierna för urval helt enkelt att låten måste kännas naturlig att fälla en tår eller två till. Av alla snyftvänliga låtar i världen tänker jag sedan rangordna de fem bästa efter låtens förträfflighet - dvs kvalitén rent musikmässigt, inte näsduksmässigt. Som vanligt i framtiden så är det max en låt per artist som gäller.
Plats 5. Drive-by Truckers - Two Daughers and a Wife
Historien om hur musikern Bryan Harvey med familj brutalt mördas i sitt hem en nyårshelg förmedlas bättre och starkare genom samklangen från musik, text och sång, än någonsin genom oändliga antal lästa ord. Åtminstone för mig.
Plats 4. Kajsa Grytt - Fallen i Graven
Jag lägger egentligen upp den här youtubevideon mest för att följa tema - hur dumt det än kan vara. För du kommer inte beröras nämnvärt av den här versionen. Du vill höra studioversionen, den från "Är vi på väg hem?". Sedan vill du höra den om och om igen, i ett hörn av ditt hem, ihopkrupen med knäna mot pannan och ett berg av näsdukar framför fötterna. Hela plattan som sådan är så obehagligt närvarande, det känns som att hon sitter några meter innanför dina öron - om det nu vore möjlilgt - och tungt släpar fram orden. Hela produktionen är makalös, men till textrader som
Det finns ingen svartare jord än den där någon vilar, för tidigt fälld
till sådana textrader finns inget att göra. Inte i den här tappningen. Det är bara att kapitulera.
Plats 3. Jeff Buckley - Hallelujah
Det finns sannolikt inget kvar att säga som inte redan sagts om den här inspelningen. Jag misstänker att cirka 70% av alla världens 70- och 80-talister kommer vilja att den framförs den dag de sänks i jord. Jag lär säkert vara en av dem.
Plats 2. The Smiths - I Know It's Over
En av de första gångerna jag hörde den här låten var jag ensam, bakfull och trött utanför en nyligen avslutad Roskildefestival, i väntan på att åka hem tillsammans med idel okända människor. Men det var mest en olycklig slump - det har aldrig varit någon tvekan om hur jag ska ta emot den. Kan det någonsin finnas någon tvekan hos någon människa om hur viktig den är? Det fanns en tid då jag aldrig klarade av att höra hela. Partiet med "If you're so very..." blev bara för mycket. Lyckligtvis klarar jag idag av att uppskatta mästerverket i dess helhet.
Plats 1. Antony and the Johnsons - Cripple and the Starfish
Jag menar, jag vet inte om den är så sorglig egentligen. Lite smärtfetischism har väl ingen dött av? Men vem kan stå emot fioler? Se det som en utmaning! Vackrast någonsin är den i varje fall.
Så kan man sammanfatta det här inlägget om man vill. Jag tänkte nämligen försöka introducera fenomenet små topp fem-listor på diverse teman till bloggen. Det första temat är härligt rosamjukt.
Här är kriterierna för urval helt enkelt att låten måste kännas naturlig att fälla en tår eller två till. Av alla snyftvänliga låtar i världen tänker jag sedan rangordna de fem bästa efter låtens förträfflighet - dvs kvalitén rent musikmässigt, inte näsduksmässigt. Som vanligt i framtiden så är det max en låt per artist som gäller.
Plats 5. Drive-by Truckers - Two Daughers and a Wife
Historien om hur musikern Bryan Harvey med familj brutalt mördas i sitt hem en nyårshelg förmedlas bättre och starkare genom samklangen från musik, text och sång, än någonsin genom oändliga antal lästa ord. Åtminstone för mig.
Plats 4. Kajsa Grytt - Fallen i Graven
Jag lägger egentligen upp den här youtubevideon mest för att följa tema - hur dumt det än kan vara. För du kommer inte beröras nämnvärt av den här versionen. Du vill höra studioversionen, den från "Är vi på väg hem?". Sedan vill du höra den om och om igen, i ett hörn av ditt hem, ihopkrupen med knäna mot pannan och ett berg av näsdukar framför fötterna. Hela plattan som sådan är så obehagligt närvarande, det känns som att hon sitter några meter innanför dina öron - om det nu vore möjlilgt - och tungt släpar fram orden. Hela produktionen är makalös, men till textrader som
Det finns ingen svartare jord än den där någon vilar, för tidigt fälld
till sådana textrader finns inget att göra. Inte i den här tappningen. Det är bara att kapitulera.
Plats 3. Jeff Buckley - Hallelujah
Det finns sannolikt inget kvar att säga som inte redan sagts om den här inspelningen. Jag misstänker att cirka 70% av alla världens 70- och 80-talister kommer vilja att den framförs den dag de sänks i jord. Jag lär säkert vara en av dem.
Plats 2. The Smiths - I Know It's Over
En av de första gångerna jag hörde den här låten var jag ensam, bakfull och trött utanför en nyligen avslutad Roskildefestival, i väntan på att åka hem tillsammans med idel okända människor. Men det var mest en olycklig slump - det har aldrig varit någon tvekan om hur jag ska ta emot den. Kan det någonsin finnas någon tvekan hos någon människa om hur viktig den är? Det fanns en tid då jag aldrig klarade av att höra hela. Partiet med "If you're so very..." blev bara för mycket. Lyckligtvis klarar jag idag av att uppskatta mästerverket i dess helhet.
Plats 1. Antony and the Johnsons - Cripple and the Starfish
Jag menar, jag vet inte om den är så sorglig egentligen. Lite smärtfetischism har väl ingen dött av? Men vem kan stå emot fioler? Se det som en utmaning! Vackrast någonsin är den i varje fall.
Längtan närmast löjlig
För varje gradmarkering som vårvärmen pressar termometern uppåt (eller snarare nedåt och till höger på vår halvcirkelvariant) stiger min längtan efter WTAI. Det kommer självfallet bli en fullkomligt förträfflig helg - men jag kommer känna mig lite kluven över att befinna mig inne på området istället för utanför framför en engångsgrill och en kasse IPA.
Sämre öl inne på området kan jag leva med, sämre mat också för den delen. Men vore inte "Bone Machine" en fantastisk låt att grilla till?
- You were so pretty when you were unfaithful to me!
- Brinn köttbit, brinn!
En vacker duett. I sanning.
Sämre öl inne på området kan jag leva med, sämre mat också för den delen. Men vore inte "Bone Machine" en fantastisk låt att grilla till?
- You were so pretty when you were unfaithful to me!
- Brinn köttbit, brinn!
En vacker duett. I sanning.
Skomakare, bliv vid din läst
De senaste dagarna har jag återkommit till en och samma låt om och om igen. Nu är det dags för dig att följa mitt exempel. Gå genast in till Love is All på Myspace och finn till din glädje att det här förträffliga bandet har spelat in några av sina favoritlåtar på svenska! Börja helst med Bob Hund-covern (bara en sån sak!) "Någonting måste göras".
Jag har tidigare varit väldigt förtjust i det mesta de levererat på engelska, men jag inser på i runda slängar 21.7 sekunder att jag tycker om Josephine Olaussons stämma om möjligt än mer på svenska. Jag tror inte att det är så mycket språket det handlar om - även om Bob Hund behandlar svenskan bättre än Love is All (elle ja, snart sagt vem som helst) bemästrar engelskan. Nej, jag tycker bara det känns mer innerligt och kanske finns det ett mått av fånig "Åh den där stämman är verkligen från samma land som jag"-patriotism, hemska tanke
Nu kommer du som läser det här tycka jag är väldigt jobbig, eller åtminstone hopplöst ostrukturerad, men det här bandet har egentligen ganska lite att göra med resten av inlägget.
Då så. Från några som hanterar det med galans till de som kanske skulle må bäst av att hålla sig till ett språk - svenskan. Love is All fick mig nämligen att fundera en hel del kring det där med språk. Rent spontant kan jag bara komma på Moneybrother som fungerar oförargligt på båda språken. Troligtvis finns det ytterligare en flock artister som jag för tillfället glömt, men det som inte dyker upp i min hjärna i detta nu existerar inte.
- La, la, la, la, jag hör dig inte!
I vissa fall är det inte svårt att förstå varför det blev som det blev. Redan nämnda Bob Hunds hantering av det svenska språket är så sensationellt att det vore närmast chockerande ifall Bergman Rock hade varit ens i närheten så bra på engelska.
Jämför då med en sådan som Annika Norlin/Hello Saferide/Säkert!, en i de flesta avseenden trevlig om än inte fantastisk artist. Hon sjunger sannerligen inte dåligt, men jag tror att de flesta beundrare är överens om att det är i texterna storheten sitter. Är det bara jag som tycker att hon fungerar bättre på svenska? Att det tycks märkligt att skriva textmässiga sexpoängare när man istället kan skriva åttapoängare?
Särskilt frustrerande blir det när det ska slängas in några extra namn eller termer på svenska, som för att påminna än en gång om att den här låten, den hade kunnat göras bättre på svenska. Dock ska jag inte särskilt hänga ut Annika här, nej det handlar då för min del mer om en Lex Hyvönen.
"...it was the Folkets Hus basement". Men herregud. Liksom. Jag kan ge mig fan på att det står något i stil med "Haha! Nu märks det väl hur jag bara skriver på engelska på pin tjiv - den tänkta publiken är ändå svensk, mwahahaHAHAHA" i konvolutet till "Silence is Wild".
Sedan kommer då det här med uttalet. Jag hör till kategorin musiklyssnare som inte alls störs av tydliga eller övertydliga brytningar i uttalet när det kommer till sång. Jag tycker att Karin Dreijer Andersson och Viktoria Bergsman låter helt fantastiska i sin överdrivna svenskhet. Och någonstans tror jag också att du som läsare inte hade hunnit längre än till tredje raden av det här inlägget ifall du hade problem med konstiga uttal.
Jag antar att det finns två kategorier svenskar som fungerar för mig - de med bra engelska och de som släppt vapnen och inte för ett ögonblick försöker kämpa emot sin svenskhet. Eller snarare sin icke-engelskhet. Alla de misslyckade försöken är bara bajsnödiga påminnelser om att världen, eller tja - Sverige, gått miste om något potentiellt stort då personen i fråga valt bort svenskan.
Här önskar jag att jag kunde avsluta med en rysande intressant paragraf om Mattias Alkberg - men jag har fortfarande efter cirka fem års bekantskap inte botaniserat i Bear Quartets digra katalog.
Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte var min mening att hänga ut just Annika Norlin - men det hade ju varit taskigt att hänga ut någon som vore dålig på riktigt. Förutom E-Type förstås. Martin, du är en sopa! Och nej, jag har inte drabbats av hybris - jag tror inte att Annika läser det här. Hon svarar ju inte ens på mina mail.
Ja just det. Är det bara jag som får associationer till Sleater-Kinney när jag hör Love is All? Knappast va?
Jag har tidigare varit väldigt förtjust i det mesta de levererat på engelska, men jag inser på i runda slängar 21.7 sekunder att jag tycker om Josephine Olaussons stämma om möjligt än mer på svenska. Jag tror inte att det är så mycket språket det handlar om - även om Bob Hund behandlar svenskan bättre än Love is All (elle ja, snart sagt vem som helst) bemästrar engelskan. Nej, jag tycker bara det känns mer innerligt och kanske finns det ett mått av fånig "Åh den där stämman är verkligen från samma land som jag"-patriotism, hemska tanke
Nu kommer du som läser det här tycka jag är väldigt jobbig, eller åtminstone hopplöst ostrukturerad, men det här bandet har egentligen ganska lite att göra med resten av inlägget.
Då så. Från några som hanterar det med galans till de som kanske skulle må bäst av att hålla sig till ett språk - svenskan. Love is All fick mig nämligen att fundera en hel del kring det där med språk. Rent spontant kan jag bara komma på Moneybrother som fungerar oförargligt på båda språken. Troligtvis finns det ytterligare en flock artister som jag för tillfället glömt, men det som inte dyker upp i min hjärna i detta nu existerar inte.
- La, la, la, la, jag hör dig inte!
I vissa fall är det inte svårt att förstå varför det blev som det blev. Redan nämnda Bob Hunds hantering av det svenska språket är så sensationellt att det vore närmast chockerande ifall Bergman Rock hade varit ens i närheten så bra på engelska.
Jämför då med en sådan som Annika Norlin/Hello Saferide/Säkert!, en i de flesta avseenden trevlig om än inte fantastisk artist. Hon sjunger sannerligen inte dåligt, men jag tror att de flesta beundrare är överens om att det är i texterna storheten sitter. Är det bara jag som tycker att hon fungerar bättre på svenska? Att det tycks märkligt att skriva textmässiga sexpoängare när man istället kan skriva åttapoängare?
Särskilt frustrerande blir det när det ska slängas in några extra namn eller termer på svenska, som för att påminna än en gång om att den här låten, den hade kunnat göras bättre på svenska. Dock ska jag inte särskilt hänga ut Annika här, nej det handlar då för min del mer om en Lex Hyvönen.
"...it was the Folkets Hus basement". Men herregud. Liksom. Jag kan ge mig fan på att det står något i stil med "Haha! Nu märks det väl hur jag bara skriver på engelska på pin tjiv - den tänkta publiken är ändå svensk, mwahahaHAHAHA" i konvolutet till "Silence is Wild".
Sedan kommer då det här med uttalet. Jag hör till kategorin musiklyssnare som inte alls störs av tydliga eller övertydliga brytningar i uttalet när det kommer till sång. Jag tycker att Karin Dreijer Andersson och Viktoria Bergsman låter helt fantastiska i sin överdrivna svenskhet. Och någonstans tror jag också att du som läsare inte hade hunnit längre än till tredje raden av det här inlägget ifall du hade problem med konstiga uttal.
Jag antar att det finns två kategorier svenskar som fungerar för mig - de med bra engelska och de som släppt vapnen och inte för ett ögonblick försöker kämpa emot sin svenskhet. Eller snarare sin icke-engelskhet. Alla de misslyckade försöken är bara bajsnödiga påminnelser om att världen, eller tja - Sverige, gått miste om något potentiellt stort då personen i fråga valt bort svenskan.
Här önskar jag att jag kunde avsluta med en rysande intressant paragraf om Mattias Alkberg - men jag har fortfarande efter cirka fem års bekantskap inte botaniserat i Bear Quartets digra katalog.
Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte var min mening att hänga ut just Annika Norlin - men det hade ju varit taskigt att hänga ut någon som vore dålig på riktigt. Förutom E-Type förstås. Martin, du är en sopa! Och nej, jag har inte drabbats av hybris - jag tror inte att Annika läser det här. Hon svarar ju inte ens på mina mail.
Ja just det. Är det bara jag som får associationer till Sleater-Kinney när jag hör Love is All? Knappast va?
Jag skulle egentligen vilja arbeta - göra nytta osv, men Tori. Tori.
En veckolång skoluppgift till ända idag, en ny påbörjas i morgon. Den första småtråkig, den nya ser i varje fall rätt intressant ut. Som tur är har jag riktigt roliga och intressanta saker att göra på sidan också. Som en liten artikel som ska vara färdig i morgon, sånär som på små finjusteringar, och en krönika med ganska fritt skottfält. Den borde skrivas snart.
Men hur ska jag kunna få något gjort när man kan lyssna på Tori?
Visst har jag haft med den förr? Och då som nu förklarat min förundran över en person som är något som kallas "houseproducent" lyckas förfina Tori?
Men ska jag bli riktigt hänförd och distraherad av musik just nu så är det nog ett annat förnamn som spökar - Olle.
Såg ni filmen? Den har tydligen gått på bio ett slag, men jag såg den på SVT härförleden. Filmen om vad som varit upp i Olles liv på sistone. Se den!
Till sist ett litet löfte: Jag ska bli kompis med Perssons Pack i år.
Men hur ska jag kunna få något gjort när man kan lyssna på Tori?
Visst har jag haft med den förr? Och då som nu förklarat min förundran över en person som är något som kallas "houseproducent" lyckas förfina Tori?
Men ska jag bli riktigt hänförd och distraherad av musik just nu så är det nog ett annat förnamn som spökar - Olle.
Såg ni filmen? Den har tydligen gått på bio ett slag, men jag såg den på SVT härförleden. Filmen om vad som varit upp i Olles liv på sistone. Se den!
Till sist ett litet löfte: Jag ska bli kompis med Perssons Pack i år.
Gunde var inte nog avant garde
En gång i tiden fick Gunde Svan en storslagen idé - han skulle fila ner spetsarna på sina stavar med cirka 1.5 gram vardera, för att på så vis behöva lyfta mindre vikt under loppet, och därigenom ge sig själv en mental fördel på det övriga fältet.
- Hahaha, Wassbergs stavar väger flera procent mer än mina!
Man kan lätt föreställa sig hur Gunde bröstade upp sig i sitt inre och skrattade för sig själv med förställd basröst.
Gunde Svan kallades för detta och andra påfund (minns bara den jättelånga staven eller torkschemat efter duschningen) för innovatör. Troligen också förbannad jävla galning, efter sändning.
Igår fick så slutligen Anders Södergren bevisa varför Gunde bara var en glad amatör (men ack så glad han var) i sammanhangen. Anders rationaliserade i höstas bort massor av gram, säkert 50-100 stycken, i ett enda nafs när han offrar inte mycket mer än en framtida karriär som tysk porrskådis och eventuellt något enstaka extra försök i sänghalmen den dag han bestämmer sig för att försöka bli förälder. Små uppoffringar för att i ett slag förvandla Gundes bedrift till blott en parentes i historien.
Anders belöning än så länge, om vi inte räknar futtigheter som sitt livs första världscupsseger utanför en femmil i Holmenkollen, är ett VM-silver. Låt oss nu hoppas att mannaregnet inte stannar där, utan följs upp av medalj i såväl stafett som femmil - helst då minst ett guld.
Angående porrkarriären så är jag förresten inte helt säker. Nischporr är ju alltid hett, och vem går inte igång på annonser für die schwedische Athlet mit nur ein Testikel?
- Hahaha, Wassbergs stavar väger flera procent mer än mina!
Man kan lätt föreställa sig hur Gunde bröstade upp sig i sitt inre och skrattade för sig själv med förställd basröst.
Gunde Svan kallades för detta och andra påfund (minns bara den jättelånga staven eller torkschemat efter duschningen) för innovatör. Troligen också förbannad jävla galning, efter sändning.
Igår fick så slutligen Anders Södergren bevisa varför Gunde bara var en glad amatör (men ack så glad han var) i sammanhangen. Anders rationaliserade i höstas bort massor av gram, säkert 50-100 stycken, i ett enda nafs när han offrar inte mycket mer än en framtida karriär som tysk porrskådis och eventuellt något enstaka extra försök i sänghalmen den dag han bestämmer sig för att försöka bli förälder. Små uppoffringar för att i ett slag förvandla Gundes bedrift till blott en parentes i historien.
Anders belöning än så länge, om vi inte räknar futtigheter som sitt livs första världscupsseger utanför en femmil i Holmenkollen, är ett VM-silver. Låt oss nu hoppas att mannaregnet inte stannar där, utan följs upp av medalj i såväl stafett som femmil - helst då minst ett guld.
Angående porrkarriären så är jag förresten inte helt säker. Nischporr är ju alltid hett, och vem går inte igång på annonser für die schwedische Athlet mit nur ein Testikel?
Blir det Rickard Olsson fruktar jag missväxt i tvenne årtionden
Morgonen har följts av samma ödesnyhet, men med olika påstådda anledningar - Ingvar Oldsberg lämnar På Spåret till nästa sägong! Samtidigt förklaras också att han istället ska leda ett återupplivat "Här är ditt liv" till hösten. Under SVT:s morgonsändningar, eller om det var Text-TV, tycktes det som att Ingvar valt att hoppa på den större utmaningen - "historiskt program, stort arv, bla bla bla" och vad man nu vill lägga i hans mun, medan det i Metro antyds att SVT:s ledning velat göra en förändring i På Spåret.
För det första så var min omedelbara reaktion att programmet självfallet skulle läggas ner - vad kan poängen vara att köra programmet utan Oldsberg? Det var illa nog när det misogyna rövhålet (ni har väl hört kommentaren om de feta kvinnorna?), eller bara puckot, Carl-Jan agerade bisittare - men att låta programmet rulla vidare med ny programledare låter i mina öron helt ogörbart. Jag blir självklart gärna positivt överraskad, men sen inser jag:
- Tänk om det blir Richard Olsson.
För det första så var min omedelbara reaktion att programmet självfallet skulle läggas ner - vad kan poängen vara att köra programmet utan Oldsberg? Det var illa nog när det misogyna rövhålet (ni har väl hört kommentaren om de feta kvinnorna?), eller bara puckot, Carl-Jan agerade bisittare - men att låta programmet rulla vidare med ny programledare låter i mina öron helt ogörbart. Jag blir självklart gärna positivt överraskad, men sen inser jag:
- Tänk om det blir Richard Olsson.
Ny del i kostcirkeln
Efter nära två års tystnad, här kommer en fortsättning:
En musikalisk kostcirkel
Ett, om jag får säga det själv, ganska dåligt inlägg. Men jag fick i varje fall något gjort i skriv-väg - det betyder en hel del.
En musikalisk kostcirkel
Ett, om jag får säga det själv, ganska dåligt inlägg. Men jag fick i varje fall något gjort i skriv-väg - det betyder en hel del.
Reflektion under JVM
Slovakernas målvakt tycks ha ögon i nacken.
Djupa tankar
Jag vill skaffa mig en rosa dagbok. Jag vill skriva i den. Massor. Jag tänker börja med orden "Skära dagbok".
Wagner Love?
Örebros kommunala musikskola tolkar Wagner. Tror jag. Det påminner i varje fall om Also Sprach Zarathustra.
Tack Buzz!
Tack Vladi på Stacken, vem du nu är.
http://www.stacken.kth.se/~vladi/orebros_kommunala_musikskola_2008.mp3
Som en jämförelse tar jag också med en något mer proffsig variant:
Tack Buzz!
Tack Vladi på Stacken, vem du nu är.
http://www.stacken.kth.se/~vladi/orebros_kommunala_musikskola_2008.mp3
Som en jämförelse tar jag också med en något mer proffsig variant:
Gävlehumor
Jag ger er
Horan i Floran
Horan i Floran
