En musikalisk kostcirkel

Släppt: 1998
Spellängd: 39:51

1. The King of Carrot Flowers pt. One
2. The King of Carrot Flowers pts. Two & Three
3. In the Aeroplane Over the Sea
4. Two-Headed Boy
5. The Fool
6. Holland, 1945
7. Communist Daughter
8. Oh Comely
9. Ghostt
10. (Namnlös)
11. Two-Headed Boy pt. Two

Det är lika bra att säga det med en gång - ja, Neutral Milk Hotel är ett jävla skitnamn, Jeff Mangum låter som en deckarserie som är så dålig att den inte ens blir kul (eller spelas in på nytt tjugo år senare för att säljas in till amerikanska ambassaden, eh...förlåt, TV 6 VEM FAN KOM PÅ IDÉN ATT NYINSPELA KNIGHT RIDER?) och skivan låter aningen mer som spannmål än som gulvit grädde, men det intressanta här är musiken.

Det händer då och då att jag rekommenderar en välkalibrerad vän att kolla upp det här bandet och kanske framför allt den här skivan. Jag får sällan veta hur mottagandet blev, men mer än något annat så har det hittills inte hänt mig att någon bett mig förklara lite närmre hur skivan låter samt varför jag tycker så mycket om den.

För vad säger man då?

- Jo, förstår du. Det handlar om en dryg halvtimme där en bitonal sångare skränar över en akustisk gitarr och diverse atmosfärljud. Låtarna heter sånt som "King of Carrot Flowers pts. Two & Three" och "Two-Headed Boy pt. Two". På något vis känns det som att den oinvigde hellre bör lita blint på mitt omdöme och ladda ner de 71.6 megabyten med min rekommendation och det horribla bandnamnet som enda fördomar.

Egentligen så börjar ju skivan så pass briljant att det för mig ter sig som otänkbart att man inte blir sugen på mer - cirka hela skivan - redan efter sisådär 20 sekunder. Under hela det första spåret så tänker jag att om det är så här bra hela vägen så är jag något stort på spåren.

Men det är ju inte alls här som skivan lämnar tyngst avtryck. Nej, om det är för något annat än alla de små briljanta detaljer och inslag som genomsyrar varje låt, så är det i de bästa uttrycken för skivans båda ytterligheter.

I det andra spårets snårskog av skränande oväsen och mässande om gud så uppstår det vackraste smuts jag någonsin lämnat kvar i mina öron. I brottet mellan spårets två låtar - för det är väl där del två blir till del tre? - kulminerar allt i en brottsligt medryckande blandfärs (dessa ständiga köttreferenser - jag vet!) av brus och gitarr. Det känns lite som att gunga i takt till hjärslagen hos en halvnaken tonårsflicka som flyr den maskförsedde Jason Vorhees genom ett mörkt skogslandskap.

Kontrasten mellan förstärkarsplattern i spår två och det - jo, faktiskt - vackra landskap som målas upp från första andetaget till sista takten i det titelspår som sedan följer är i all sin enkelhet det bästa argument jag kan komma på till varför man bör lyssna på skivor, åtminstone bra skivor, i sin helhet och så som de är tänkta att lyssnas igenom. Låtföljden känns med perspektiv som självklar - men hade med största sannolikhet inte varit en del av min upplevelse om jag lyssnat på låtarna som fristående låtar, utan skivan som mall - måhända inköpta genom iTunes eller hemsmygda via piratbukten.

Mötet mellan det smutsiga och det rena, det ljudlandskap där luften fylls av mörka moln och sådant som flyger, och sedan en grön balladäng, det mötet sker genom hela skivan - oftast flera gånger i varje låt. Neutral Milk Hotel behärskar båda delarna fantastiskt bra, men framför allt så behärskar man sammansättningen av de båda bättre än kanske någon annan.

Släppt: 1987
Spellängd: 20:28

1. Caribou
2. Vamos
3. Isla de Encanta
4. Ed is Dead
5. Holiday Song
6. Nimrod's Son
7. I've Been Tired
8. Levitate Me

Alla som någon gång har träffat mig förvånas antagligen inte av att jag väljer att börja med den proteinrika delen av kostcirkeln. Inte kanske främst pga mina bågnande muskler, utan för att jag är en man som uppskattar såväl baconfläsk som beef jerky. För mig finns det inget köttigare, råare, naknare och mer vulgärt än Pixies. Okej, Dannii Minogue är väl ganska naken och vulgär, men inte alls lika sexig. Av detta följer alltså ganska naturligt att alternativrockarna från Boston är först ut på min sju skivor (och sju artister?) starka lista.

Det som däremot är svårt är att välja bland bandets fyra fullängdare. Vilken gillar jag mest? Vilken känns mest som en smocka i bakhuvudet från ett kokadaver? Valet föll alltså inte på någon av fullängdarna, utan denna EP som var bandets första officiella släpp.

Skivan börjar i relativt saklig mak med en sång som på ytan mest tycks handla om en önskan att vara en ren. Kanske lite udda, men absolut inget som förvånar den vane Pixieskonnässören.
Skivan snubblar sedan över emellanåt utdraget halvintressanta Vamos, innan den vackert faller in i en sex spår lång mangling av samtliga sju sinnen (känsel, syn, smak, lukt, hörsel, det där sjätte sinnet, samt en krypande känsla av incest) i för Pixies typisk blandning av avslagna verser och kraftiga kakofonier till refränger.

Black Francis visar här, kanske mer än någonsin senare, sin bredd som låtskrivare och sångare.

Holiday Song är skivans självklara centralpunkt, den där låten som fastnar i örat. En ganska enkel rockrökare med sedvanligt incestuöst texttema, som för mig kanske fulländar subgenren "slå av ögonen, och helst lite av hjärnan också och bara gunga med"-rock.

Skivans kvalitetsmässiga höjdpunkt heter dock I've Been Tired - låten lyckas på en och samma gång innehålla en av tidernas mest fantastiska texter, pojke möter flicka a la Black Francis ("losing my penis to a whore with disease"), och de senaste 25 årens kanske bästa sånginsats. Lägg till det ett fantastiskt komp låten igenom, och några korta, men ack så prickfria, körframträdanden av
Kim Deal och vi har en av tidernas bästa låtar.

Sammanfattningsvis, en skiva utan svaga spår, och där 3-4 låtar håller stratosfärisk klass.

Det är allt.