En musikalisk kostcirkel

Släppt: 1987
Spellängd: 20:28

1. Caribou
2. Vamos
3. Isla de Encanta
4. Ed is Dead
5. Holiday Song
6. Nimrod's Son
7. I've Been Tired
8. Levitate Me

Alla som någon gång har träffat mig förvånas antagligen inte av att jag väljer att börja med den proteinrika delen av kostcirkeln. Inte kanske främst pga mina bågnande muskler, utan för att jag är en man som uppskattar såväl baconfläsk som beef jerky. För mig finns det inget köttigare, råare, naknare och mer vulgärt än Pixies. Okej, Dannii Minogue är väl ganska naken och vulgär, men inte alls lika sexig. Av detta följer alltså ganska naturligt att alternativrockarna från Boston är först ut på min sju skivor (och sju artister?) starka lista.

Det som däremot är svårt är att välja bland bandets fyra fullängdare. Vilken gillar jag mest? Vilken känns mest som en smocka i bakhuvudet från ett kokadaver? Valet föll alltså inte på någon av fullängdarna, utan denna EP som var bandets första officiella släpp.

Skivan börjar i relativt saklig mak med en sång som på ytan mest tycks handla om en önskan att vara en ren. Kanske lite udda, men absolut inget som förvånar den vane Pixieskonnässören.
Skivan snubblar sedan över emellanåt utdraget halvintressanta Vamos, innan den vackert faller in i en sex spår lång mangling av samtliga sju sinnen (känsel, syn, smak, lukt, hörsel, det där sjätte sinnet, samt en krypande känsla av incest) i för Pixies typisk blandning av avslagna verser och kraftiga kakofonier till refränger.

Black Francis visar här, kanske mer än någonsin senare, sin bredd som låtskrivare och sångare.

Holiday Song är skivans självklara centralpunkt, den där låten som fastnar i örat. En ganska enkel rockrökare med sedvanligt incestuöst texttema, som för mig kanske fulländar subgenren "slå av ögonen, och helst lite av hjärnan också och bara gunga med"-rock.

Skivans kvalitetsmässiga höjdpunkt heter dock I've Been Tired - låten lyckas på en och samma gång innehålla en av tidernas mest fantastiska texter, pojke möter flicka a la Black Francis ("losing my penis to a whore with disease"), och de senaste 25 årens kanske bästa sånginsats. Lägg till det ett fantastiskt komp låten igenom, och några korta, men ack så prickfria, körframträdanden av
Kim Deal och vi har en av tidernas bästa låtar.

Sammanfattningsvis, en skiva utan svaga spår, och där 3-4 låtar håller stratosfärisk klass.

Det är allt.