We're out of Bort signs again

Tomt som i avsaknad av substans, inte som en landplätt.
Jag kommer knappast bli husägare, så nej, det kommer aldrig vara den typen av tomt.

Jag har alltid trott att när det känns som tyngst, så är det Smiths jag kramar om.
Då är det Morrisseys stämma jag lutar mot.

Men att det skulle vara en kroknäst gullfjant, så androgyn det går att vara i skägg, det hade jag haft svårt att tro. Tills nu. Men ikväll är Di Leva min vän.

Jag undrar om nån ser
Undrar om nån ser
Att clownen inte ler

Exakt så är det väl kanske inte jag känner. Ärligt talat så vet jag inte exakt vad det är som känns just nu. Det är väl det som är grejen, allt känns så poänglöst. Jag är så oerhört oengagerad i vänner, framtid, nutid, kärlek, intressen - allt.
Det känns som att varje dag är en väntan på nästa dag. Som i sin tur kanske är dagen innan något roligt ska hända, en fest eller så. Det känns så jävla fattigt, torrt. Det är väl lite där clownen kommer in.
Jag är väl kanske inte klassens clown eller så, eller...jag kan väl. Jag kan vara en munter och rolig typ i mina bästa stunder. Det är det enda konkreta jag kan komma på att jag bidrar med. Om jag inte känner mig allt för introvert så antar jag att jag är en tillgång vid sociala tillställningar.
Det är bra. Något konkret. Något slags poäng med att kliva upp.

Herrefan, det här låter bara dystert. Det är väl kanske lite dystert också. Jag förstår bara inte. Det kom så plötsligt. För 5-6 timmar sedan tror jag att allt kändes bra. Kanske för att jag inte känt efter
Men ååååh, jag kan inte ens stava till "känt" längre. Fan vad jag hatar att behöva kolla upp stavning på simpla jävla ord. Jag kan inte över huvud taget minnas att jag gjorde det förr.
Jag förfaller mentalt också.

Jag blir bara dummare, fulare, mer insnöad, världsfrånvänd för varje dag. Varje år. Det känns som att åren går förbi som veckor. Och nej, det här handlar inte om någon fånig jävla ålderskris. Det är lite annat.

Äh helvete. Insåg just att folk säkert ser ett nytt inlägg och läser det i hopp om att det ska vara något kul. En lustig bild kanske. Fan. Nej, inte den här gången.

Men hmm. Skit samma, jag orkar ändå inte bara fläka ut allt här. I vart fall inte nu. Jag får kanske dra igång en systerblogg. chol.blogg.se/angest kanske? Njae, angest är ju ett anagram på Gnesta. Det funkar inte.

Måste bara inflika en sak innan jag glömmer det. Jag pratade om mig själv i "man-form" idag. Vad fan heter det egentligen? Det har jag kunnat. Ännu ett tecken på mitt förfall. Äh, två tecken. Tre tecken om man räknar med att jag räknade fel.

Men. Ett emodoftande bloggnamn vars anagram istället är en cool plats, är det för mycket begärt?
Det är givetvis lönlöst eftersom jag absolut inte tänker skaffa en till bloggjävel, men det är kul att klura på.

Jahaja, skrivkramp också. Antar att det var det sista tecknet på att det är dags för en uppryckning.