We're out of Bort signs again

Som så många gånger förr tog jag tåget upp till Gävle helgen som var (jag har faktiskt inte hittat hem ännu).

Planen för helgen var inte sådär våldsamt bombastisk - men trots allt lockande nog för att konkurrera ut Uppsala som helgplaner. Jag sätter mig på tåget från Stockholm lördag 1628 med musik och Aftonbladet som sällskap.
När jag tänker efter var inte musiken ens sällskap, förutom när den unge skejtaren snett emot mig lyssnade på Placebos "Every Me Every You" på så pass hög volym att halva biosfären hörde. Det var trevligt, bra låt.

I Uppsala kliver Norton på, han hinner knappt skicka tre sms innan han slänger upp en flaska rött - Masi eller nåt.
Vi halsar rödvin på tåget och diskuterar kontaktannonser - favoriten är den med den nattarbetande slarvern som super, röker och svär - hoppas han finner kärleken.
Dessutom misstänker vi att "nationalitet ej av betydelse" betyder "jag ser gärna att du är från Ryssland eller Thailand", frågor på det?

Tanken är sedan att vi efter ankomst ska gå till fashionabla (nåja) Church Street Saloon i centrala Gävle.
Det är faktiskt ett helt okej ställe - jävligt, och då menar jag jävligt, tacky - men med bra mat. Åtminstone var den bra för fem år sedan.
Först dock ett obligatoriskt stopp hos den ständigt sammaboende tredjedelen av kvällens trupp - Solan och Gujje. Det är tydligen ingen idé att jäkta bort till Church Street redan (även om bordsbokning är ett okänt koncept på nämnda restaurang), så vi hinner riva av en vinare, lite frågesport samt naturchips innan det är dags att gå.
Varför väntar vi då kvar hemma ett tag innan vi ger oss av? Troligen en kombination av att vi vill dricka mer vin samt att Ulla-Maj är hos tatueraren och bygger ut någon axelhistoria.

Nånå, vi fyra marscherar slutligen av och anländer till etablissemanget kring 1920 vill jag minnas. Ulla ska dyka upp senare, vi träffar dock på kvällens gästartist relativt kort efter att vi stält oss i kön (mer om kön strax).
Kvällens gästartist visade sig ha ett trevligt namn även hon, men det namnet har jag redan glömt bort - hon får alltså heta Karin.

Jo, just det- kön. Den ringlade sig dussintals meter ut på den oktoberkalla gatan och tycktes obeveklig. Satan, hur länge ska man behöva vänta? Svaret dröjde på sig, i cirka 45 minuter - då vi äntligen kom in i lokalen.
Väl där inne konstaterar vi hastigt att det behövs ett smärre mirakel för att någon i gruppen ska nå fram till baren inom rimlig tid, och bord och servitris ska dröja minst en och en halv timme. Härligt!

Efter kortare rådslag och rekognisation visar sig medelsunkiga Mingel & Bar, som ligger runt hörnet och lite till, vara en fullt duglig ersättare. Jag fick visserligen klara mig utan fettdrypande texasmat, men det pesto- och halloumifyllda kycklingköttet var alldeles utmärkt tillsammans med potatisgratängen.
Utbudet av öl var, högst väntat, mediokert. Lyckades dock få i mig några Newcastle och en Murphy's stout.

Underhållningen sen. En man vars stämband har gjutits i samma form som dennes tvivelaktigt största idol, Elton John, satt och klinkade på ett piano (eller flygel, vem vet) och sjöng huvudsakligen Eltonklassiker.
Jag såg väl kanske inte riktigt meningen med att ha en avlönad person i lokalen som gjorde allt lite sämre än originalet, men förutom den pinsamt väntade "Can You Feel the Love Tonight?" och den plågsamt slaktade "Imagine" skötte han väl sig helt okej. Jag menar, han var i varje fall ingen jävla trubadur.
En pianobar, dock, vinner på att vara mer lågmäld och mindre bombastisk. Jag har inte kommit för att lyssna på en blek kopia, jag har kommit för att umgås med vänner och vill på sin höjd ha lite muzak. Det eller en åmande rödhårig kvinna i svart cocktailklänning som sköter vokalistrollen.

Det är trots allt en smärre bravad att en Gävlekrog kommer undan med blott knappt underkänt vad gäller musiken, jag undrar om det inte vore bättre rent musikaliskt med Church Street också?
Man är tydligen vana med köande folk där (eller så bryr man sig bara om sina gäster som går ut och röker), för det fanns utvändiga högtalare. Musiken som strömmade ut var av mycket hög kvalité - mycket Cash och Parton.
Dock var det hela anrättat av nån feg jävel som kände sig tvungen att hatta mellan tid och person stup i kvarten.
Vad fan, slappna av! Låt mig höra en hel platta med Dolly innan du går vidare till nästa artist.
Det var väl säkert ägarinnans sons hembrända favoritcountrylåtar som snurrade, och ingen DJs aktiva val, men mer konsekvens i spelandet framöver vore fint.

Kvällen i övrigt har inte så där våldsamt mycket mer att bjuda på. Det blir kringdrivande med stundtals vid bords-sittande, en och annan öl och whisky slinker ner och jag kan till slut somna ganska belåten framför en film (tror jag det var) med Chuck Norris. Bör ha varit på femman.

Söndagen är lite rolig sen. Stan är invaderad av djurgårdare i fantasifulla blå-blåa kreationer. Faktiskt så många att alla inte fick plats på Strömvallen (eller var det Ohly som sparkade ut samtliga?) utan många drev runt på stadens gator likt ungrare i en pythonsketch innan man fann sig tillrätta på ett ölhak.

Jag spenderade Gefle - Djurgården samt Liverpool - Tottenham på O'Leary's på söder och sitter halva kvällen i baren och kikar på en tv mednan jag då och då smuttar på min 60cl Murphy's Red.
Jag noterar efter ett tag en märklig filur som placerar sig några meter till höger om mig i baren.
Han sitter intresserat klistrad mitt emot en tv i full ärketöntsmundering - inklusive en ful jacka, toppluva och cykelhjälm. Japp - cykelhjälm. Barstolar kan ju vara lite instabila efter sisådär 6-7 klunkar öl, så man förstår honom ju. Vad som sedan händer är något av det mest perverst obehagliga jag någonsin upplevet.

Mannen öppnar nämligen munnen medan jag betraktar honom.
Mellan hans läppar slinker den monotont bekanta frasen "Kom igen GIF!" ut.
Jag har alltså hamnat brevid mannen som måste dö, från Gefle IF - IFK Göteborg i somras.
Samme man som jag spendare massor av minuter med att försöka lokalisera i ett folkhav, av den enda anledning att jag ville hur hans ansikte såg ut innan det var förvdridet i plågor från den tortyr jag ville utsätta honom för.
Jag noterade dock igår att mitt raseri hade lagt sig en smula, jag kunde till och med se det komiska i situationen.