We're out of Bort signs again

Det har varit ett jobbigt dygn eller så, och är väl inte helt över ännu.

I söndags var vi ett stort gäng ungdomar och mindre unga människor som gav oss ut till sjöss på det årliga Sjöslaget. Kort sammanfattat kan det sägas vara en tillställning då ett massivt uppbåd av studenter och före detta studenter bordar en båt från Silja Line och gör sitt bästa för att ha skoj skoj skoj.

Årets resa var min femte, stämningen var på topp.
Jag hade med mig en mycket läcker bläckfiskmössa, en nästan full flaska Campari, samt en 50cl PET delvis fylld med billig skotsk single malt. Samt en stor portion hunger och en burk koffeintabletter - vilket visade sig vara dumt.

Vi snabbspolar till måndag morgon och det som började som vanlig baksmälla. Jag ligger och plågas i sängen, hytten töms på människor - det ska ätas något slags buffé redan 11.00. Misär.
Strax före matdags kommer två välvilliga varelser förbi med någon form av beställd värktablett. Jag tackar för hjälpen. sköljer ner pillret med lite vatten - och spyr upp litervis med genomskinlig, vattenlik, vätska nästan omedelbart.

Så mycket mer än vätska fanns inte kvar i magen, då nattens inhandlade tallrik köttbullar hade hamnat på någon toalett någonstans nära informationsdisken dussinet timmar tidigare.

Än så länge är väl allt ganska normalt. Jag är trött, mår illa, har ont i huvudet och saknar aptit - ganska standard efter en ovanligt hård fylla. Nåväl, jag släpar mig iväg till buffén där jag mäktar med två glas läsk, lite chokladpudding och lite frukt - till mina bordsgrannars roade gliringar.
Ja ja, visst, jag mår lite dåligt.

Det är sedan när jag är tillbaka i hytten som jag börjar må dåligt på riktigt. Jag försöker sova, men det går bara inte. Mina händer och mina fötter börjar domna bort på ett allt annat än roande sätt. Oron stiger inom mig, tur då att jag stundtals har sällskap i hytten, något som skänker en trygghet som inte bör underskattas. Situationen med att inte riktigt kunna sova, i takt med att stress och ångestkänslorna stegras får mig till slut på fötter.
Jag vill se om jag hittar mat, jag vill vara bland folk.

Jag tar en hiss upp några våningar, hittar något restaurangliknande. Jag har märkbart svårt att bestämma mig för vad jag ska köpa. Kanske beror det på att jag helt saknar aptit. Nåväl, valet faller till slut på en greksallad (eller gregisk sallad, enligt etiketten) och ett glas pepsi. Jag förflyttar mig till lokalen intill där jag placerar min likbleka lekamen på en stol och försöker följa med i sändningen av en Snookermatch medan jag mödosamt gafflar i mig några mikrogram näring. Nej, det här funkar inte.

Upp på fötter igen, 50 meter bort sitter ju några bekanta ansikten. Jag tar mig dit, slår mig ner. Berättar om mina symptom i hopp om lugnande ord eller på något annat sätt ingjuten trygghet. Jag tror dessutom det är ungefär nu jag minns koffeintabletterna. Jag känner mig fysiskt som att min blodcirkulation avtar för varje minut som går, i takt med att lemmarna domnar bort allt mer. Hur går det ihop med koffeinet som snarare borde skynda på hjärtat? Jag vet inte riktigt, men det var säkert inte bra att kasta i sig tabletterna under natten.
Jag tog med tabletterna, i min enfaldiga naivitet, för att se till att hålla mig vaken längre än tolvslaget (något som varit mycket svårt tidigare resor) - frågan är bara, hur många tabletter åt jag?
Jag minns vagt att det på burken står något i stil med "1-2 tabletter åt gången...med bla bla bla timmars mellanrum". Jag tror mig minnas från natten att jag fick i mig cirka 5 tabletter. Något som dock besvärar mig är att burken innehöll ca 20 tabletter vid båtens avfärd. samt att jag har vaga minnen av att sett burken helt tom. Jag kan givetvis ha tappat piller, bjudit någon osv osv, men risken finns att jag tokknaprade tabletter under natten.
Fan då!

Hur som helst, tillbaka till tidslinjen. Jag sitter vid det här bordet, inte helt kapabel att äta min mat, och bestämmer mig för att ta mig 3-4 våningsplan nedåt för att uppsöka informationsdisken och förhoppningsvis få träffa sjuksyster. Den fotburna resan nedåt blir mycket traumatisk. Det börjar snurra, benen känns svaga, jag är hela tiden rädd att falla. Överallt runt om mig sitter/ligger/står fulla studenter och sjunger fåniga visor om sex, alkohol och annan galenskap, medan jag i allt högre utsträckning oroar mig för min hälsa.

Väl framme på däck 4, några meter ifrån informationsdisken, sjunker jag utmattat ihop på golvet. Det är ingen kollaps, jag svimmar inte. Men jag är helt slutkörd och måste pusta ut innan jag går fram till den härdade kvinnan bakom disken. Jag måste ha gjort ett obehagligt intryck på henne till att börja med. Nästan i panik sluddrar jag om att jag måste få träffa någon sjukvårdspersonal, jag mår verkligen inte bra. Jag har domningar i både armar och ben, hjärtat rusar, det känns som att symptomen accelererar.
- Jodå jag söp som fan igår, jajjemän, man blir dålig av alkohol. Men det här är inte riktigt samma sak.
Hon går med på att i varje fall ringa sjuksyster för konsultation, och får till svar att syster är mycket upptagen (eller blasé), men också rådet att ge mig Resorb. Det ska tydligen hjälpa. Två muggar vätskeersättning och sedan ordinationen vila i hytten. Inte riktigt det jag hoppats på, men jag tror trots allt att det gör mig lite lugnare.

Jag får sällskap till hytten av en god och trygg människa. Tack, men du hade inte behövt. Det uppskattas, hur som helst. Väl i hytten lämnas jag dock ensam. Jag försöker koppla av, men får allt mer panik. Tänk om jag somnar och aldrig mer vaknar. Om mitt hjärta slutar slå, är det helt kört då? Kan jag ropa så att någon hör mig?

Ni hör ju själva, jag mådde inte helt bra. Jag vet inte hur länge jag ligger i hytten, en halvtimme kanske. Kanske mer. En liten stund får jag sällskap av två hyttvänner, också det känns väldigt skönt. Frågan är bara om jag inte känner mig mer utlämnad efter att dom gått sin väg?
Jag reser mig i vart fall till slut upp, jag måste nog träffa sjuksyster ändå. Jag mår nämligen sämre än innan, jag har börjat domna bort i delar av ansiktet. Inte roligt alls. Den underbara kvinnan (som jag nästan glömde tacka för hjälpen vid mitt första besök) bakom disken ringer återigen syster och - jodå - jag kan få träffa henne. Jag eskorteras dit av två vakter, vilket känns något surrealistiskt, men man kan inte säga annat än att jag är omhändertagen.

Sjuksyster är också hon en vänlig själ. Hon gör några enklare tester - syresättningen i blodet är normal, 98% eller något. Pulsen är dock, det som alltså bör vara i det närmaste vilopuls, över 100. Blodtrycket är också högt. Jag nämner koffeintabletterna men det är inget hon tar någon större notis av. Hon tror att det handlar om någon form av alkoholinducerad panikångest och ger mig en tablett med något lugnare. Det ska verka inom 10-15 minuter, och då ska allt bli bra.
- Men får jag stanna här en stund? Nähä nej, det går inte bra.
Tillbaka till hyttens ensamhet alltså? Här är jag lite obestämd, fördelen med hytten är att det är tyst och lugnt där, i vart fall hyfsat tyst och lugnt. Nackdelen är ju ensamheten. Jag lyckas hitta tillbaka till verkligheten utanför sjuksysterns katakomber och söker mig i varje fall mot hytten. Inte alls långt ifrån min dygnslånga hemvist springar jag så på delar av kompisgänget, ja nästan hela gänget faktiskt. Det visar sig att deras plan mestadels innefattar att sitta ner i korridoren och lågmält prata om allt och inget. Kunde jag ha dragit en större vinstlott?
Sällskapet och pillret kickar in och mina symptom försvinner nästan helt. Det är en underbar känsla!

Ett tag senare, kanske efter en timme, kanske mer, börjar dock domningarna hitta tillbaka. Kanske är det det lugnande pillrets effekt som avtagit, kanske något annat. Resten av resan gör jag inte mycket annat än att sitta stilla och knappt säga något, hela tiden omgiven av vänner. När båten nästan är i hamn hör jag av mig till en läkarstuderande vän med en försynt fråga om möjligheterna att få tag på receptfri lugnande medicin - svaret blir att det nog blir svårt.

Han ringer mig sedan, när jag är halvvägs hemma, och vi pratar i några minuter. Jag berättar så noggrannt jag kan om allt som hänt och allt han säger får mig på bättre och tryggare tankar. Dock är det så att jag vid tidpunkten han ringer redan börjat må avsevärt mycket bättre. Jag befinner mig i en Konsumbutik, i färd med att köpa en bulgursallad och lite vatten. Kvällen innehåller sedan ätande av nämnda sallad och vatten, samt bussresan hem och tv-tittande. Och just det, msn-samtalet med vännen praktiserande sjuksyster.

Det är allt annat än lugnande. Jag berättar även för henne om allt som hänt och hon vrålar (så mycket man nu kan vråla via MSN) om hur fullkomligt livsfarligt det är att kombinera koffeintabletter och alkohol. Man kan dö osv.
Kul. Jag ska tydligen vara ur faroxzonen då såväl alkohol som koffein i stort sett helt bör vara ute ur systemet - men bör ändå ta det lugnt i några dagar.

Fan, det där var ju allt annat än lugnande!
Jag betar av något avsnitt SImpsons och ett avsnitt Sopranos i sängen, till dess att jag är så trött att jag inte orkar ha ångest längre.

I morse vaknar jag strax före 11 (jag fick nog nära åtta timmar sömn, skönt) av att det antingen är någon som hamrar i väggarna i huset, eller att jag drömmer att någon hamrar i väggarna.
Det känns hur som helst klart bättre i kroppen. Dvs, fram till dess att jag äter frukost. Sex små rostade mackor med ost och skinka gör inte underverk med min hälsa. Jag har nu haft väldigt hög puls i över en timme, åtminstone känns det så. Väldigt hög är kanske att ta i, men den är högre än i vanliga fall. Helvetes jävlar, när ska jag få känna mig bra igen?

Det  blir säkert bra vad det lider, men jag har allvarliga funderingar på att bli bättre kompis med min kropp framöver.