We're out of Bort signs again

Älskade Åsa.

I år fyllde jag 25 år. Den här sommaren var en sån sommar då jag fyllde "jämna", som mamma alltid envisades med att kalla det. När jag tänker efter så gör hon fortfarande det, i likhet med så många andra. Men det var när jag var ett litet barn som det störde mig, 25 eller 55 är ju inte alls jämnt, det är ju udda!

I varje fall så ska det säkert vara speciellt att fylla 25. Men enda sedan den dag i juni då årets sommarpratare presenterades har jag sett fram emot den tionde juli, och inte min födelsedag den sjätte.

Är det här märkligt? Jag känner dig inte speciellt väl, har läst någon krönika nån gång ibland. Nån debattartikel kanske. Tror jag sett dig i tv. Är lite osäker.

Likförbannat har jag sedan en tid tillbaka, kanske ett år eller så, satt mycket av mitt hopp till dig. I en tid av Timbro och regimskiften och där Johan Staël von Holstein tillåts skriva en krönika varje vecka i världens största morgontidning så är du något så ovanligt och så otidsenligt som en klart lysande och briljant intellektuell vänsterdebattör.

Jag måste bara inflika att när jag skriver det här, just nu alltså, inte under hela inlägget, men just när den här meningen författas, så lyssnar jag till Neil Young - Like a Hurricane, vilket är en av tidernas vackraste låtar.

Hur som helst, så kan jag inte låta bli att förbluffas hur opolitiserat samhällsklimatet är idag. Man placerar sina pensionspengar i fonder och aktier, alla äger en dator, och fan vet om inte facket arrangerar vinprovarkvällar för sina medlemmar. Alla bara...lunkar med. Var det så när du var yngre, i 80-talets slut och på det tidiga 90-talet?
Jag var ju också med då, fast på den tiden var det mer He-Man och Turtles som gällde.

Jag ska passa på att säga att jag gillade ditt program idag. Jag visste redan för flera veckor sedan, men det var skönt att få det bekräftat. Det här är en självklar punkt på programmet för det här inlägget, men jag skriver inte efter stödpunkter eller minnesanteckningar, och att vara tankspridd är något jag är världsmästare på.

Du har tydligen skrivit en ny bok, bör jag läsa den?
Innehåller den tankar om varför samtiden ser ut som den gör? Om varför en vänstervriden pajas som jag inte har fler röster i mediabruset att vurma för? Kanske ska jag vara lite självkritisk och förklara att jag inte alls grävt särskilt djupt, men nog kunde debatten genomsyra vårt dagliga, folkliga samtal mer än den gör idag.
Det är så sjukt att man liksom...rycker till, hajar till, när någon vågar vara rak och politisk i till exempel en intervju, tycker du inte?

Nu ska det ju också sägas att jag inte bara tycker om dig för att du är intelligent och tycks ha sunda ideal - jag tycker dessutom att du är både vacker och begåvad med trollbindande röst såväl som en spännande blick.
Jag antar att det jag försöker säga är att...ja...jag tror ju att du är gift, och så, men om du nån gång finner dig själv frånskild och i Stockholm en torsdagkväll, så finns jag där för dig. På Kvarnen. Om du kanske bara vill prata och ligga, eller så.

När jag under dagens program hörde att du spelade "Starman" så blev jag glad. Faktiskt så glad att om det hade varit Seu Jorges version från "The Life Aquatic", så hade jag inte skrivit det här inlägget - jag hade mailat dig ett frieri istället. Nu blev det inte så. Men det kanske är bra, vi borde nog hålla det köttsliga i schack, det är säkert bra att det finns uttalat och undanskuffat, så att båda parter vet vad som gäller, men det vore ett oerhört slöseri med intellekt av mig att inte förhålla sig rent intellektuellt och professionellt till din person.

Med dessa blygsamma ord vill jag runda av här, och hoppas att du under en av dom sista eftermiddagarna på jobbet innan semestern tar vid, bestämmer dig för att googla ditt namn, och till slut trillar in här.

Det här, Åsa, det är för dig:

Manic Street Preachers - Motorcycle Emptiness