We're out of Bort signs again

Jag vet inte var jag ska börja. Eller varför jag ens skriver. Kanske är det ett rop på hjälp, kanske är det bara ett sätt att ventilera min frustration. Jag vet inte. Jag vet inte om jag någonsin kommer veta.

Jag får ibland halv- eller helhjärtade uppmaningar, tips på hur jag kan förbättra min situation. Dessa råd och tips är ganska exakt följande:

"Tyck inte synd om dig själv, upp med hakan, ingen tycker om en förlorare" - kanske inte med dom exakta orden. Men...rätt precis så. Alltså...det här ÄR ett bra råd. Omgivningen tycker mer om en som munter, främmande personer attraheras mer av någon som mår bra. Ganska självklart. Men...alltså. Jag försöker. Verkligen. Verkligen verkligen verkligen. Fan vad jag punktpunktpunktar idag, aaaaanyway, jag tycker själv att jag blivit bättre sista åren på att säga till mig själv "Exakt vilken lösning tänkte du gråta fram? Slå dig ur skiten, med ett leende", och det är jag glad för. Jag är glad över att det nånstans där inne i mig finns ett engagemang. Det är jättestort på alla sätt och vis, oavsett sammanhang, men just här är det också näst intill livsviktigt. Det som saknas är orken. Jag orkar ett tag. Det handlar inte om skenet uppe, det ska jag försöka sluta med. Att hålla skenet uppe är bara sjukt, förutom kanske i stela sociala sammanhang och ibland annars, men det kan inte vara det jag ska sträva efter.
Jag kan inte sträva efter att VERKA må bra, jag måste försöka MÅ bra. I nuläget är jag lite för skör, en smäll och sen ligger jag där. På botten, jag famlar efter det där engagemanget, efter trappräcket. Fan vad långt det där stycket blev.

"Du måste sluta vara arg, så kommer folk tycka om dig". Det där är inget exakt citat, men det är ungefär så jag minns det. Fan vad arg jag blev när jag läste det. Arg och ledsen. Jag vet inte fortfarande om jag exakt håller med, men innebörden har fått sjunka in lite. Jag vet att jag är för arg, för lättretlig. Inte så att jag är helt socialt felkonstruerad och skriker åt alla, men inombords. Jag kan inte sluta bli förbannad när folk gör sånt som verkar dumt eller oigenomtänkt. När folk är obildade, slarvar med språket, och en massa annan betydelselös skit.
Jag slösar så oerhört mycket energi på det här, till exakt noll nytta. Det här är en jätteviktig punkt för mig om. I varje fall tror jag det. Men...som du sa det, det känns som att du antydde att om jag bara var lite mer förlåtande och älskande mot min omgivning så skulle jag inte vara en miserabel singel. Jag vet inte (fan vad jag inte vet saker ikväll), jag kan nog inte fullt ut analysera situationen fullt ut. Men jag tror inte det är så. Fast å andra tassen - jag borde vända på varenda singelorsakssten som finns.

"Vad vill du att jag ska göra?". Tja...jag förväntar mig ingenting från dig (notera nu att det här inte rör sig om en specifik person, så känn dig aldrig totalträffad, käre läsare). Jag letar efter någon som vill lyssna, nån gång när jag klarar av att prata. Jag vill inte att du ska tycka synd om mig, jag vill inte älta mitt helvete, jag vill bara sätta ord på mina tankar och kanske skönja någon ljusning. Men börja inte lyssna om du inte är helt säker, jag är lite rädd att om jag börjar prata kommer det kännas som att trägolvet under mitt sinnes jag ger vika, och fallet blir fritt. Kanske kommer jag krypa ihop i fosterställning och skaka. Vem vet?
Det är här nästa punkt kommer in.

"Du kanske borde gå i terapi". Det är det här som gör mig räddast av allt. Tänk om det är enda räddningen? Jag tror absolut att alla människor som inte går i terapi skulle må bättre av någon form av samtalsterapi. Alltså, det säger jag utan någon som helst erfarenhet eller kunskap i ämnet. Det bara känns som att det borde vara så.
Men ska det här vara min enda utväg? Jag vill ju gärna tro att mycket av mitt problem är externt, inget som är inneboende mitt. Förklaring följer.

Det finns mycket som är tungt. Jag är 25 år och har inte kommit någon vart i livet, jag lever i total oordning och har dålig hand med pengar. Jag har inga vardagliga rutiner och träffar inte nya vänner. Jag är inte i högform för mina gamla vänner heller, för den delen.
Men det är ju min totala misär på dejtfronten som är det stora, stora, djupa, kalla, hålet.
Jag är ju inte dummare än att jag fattar att det har med mig att göra. Jag fattar att dagar när jag känner mig ful, klumpig och fet så kommer jag aldrig charma någon. Men dom gånger jag faktiskt mår bra? Vad är det jag gör fel? Det här kan väl ingen terapeut hjälpa mig med?
Jag vill bara förstå.
Visst, okej. Vissa saker kan vara svårt att komma runt. Att min livssituation är ungkarl deluxe och att jag ligger 4-5 år efter i karriären kommer alltid vara ett hinder med många flickor. Att jag är ett fetto gör nog att jag går (håll i er nu) fetbort hos många, är väl också bara att acceptera. Men, visst ska det finnas många underbara flickor där det inte är allt för mycket av en nackdel? Jag menar, så länge jag mår bra.

Så vad är det då? Fredagen innan jul fick jag lite bekräftelse. Det var inget stort, jag menar...vi hånglade inte ens. Men hon såg bra ut och var intresserad. Det är stort, det är sublimt, det är fucking duscha med Scarlett Johansson-huge, bara i sig. Att jag inte kan knyta ihop säcken...det kan väl vara. Att jag nog ändå, trots allt, är kapabel att fånga en väldigt söt kvinnas uppmärksamhet, och i varje fall för en stund hålla den kvar hos mig, det räcker för mig. Jag tror alltså att jag har förutsättningar. Kanske inte som någon av alla toppkandidater som omger mig på köttmarknaden, men jag har en chans.

Så...varför. Äh...vad fan, vi måste ta en musikreferens.

"If you're so funny
Then why are you on your own tonight ?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight ?

Kan det handla mer om en människa än mig? Är jag mentalt sexton år för att jag tror att Morrissey sjunger om mig?

Och du, älskade du, jag vet att du också har det tufft med flickorna. Jag vet. Jag vill inte tävla med dig om vem som har det värst, jag vill bara vråla ut min smärta.

Jag fattar bara inte. Varför skiter det sig alltid? Eller...varför tar det sig så sällan till skitstadiet? Varför lyckas jag så otroooligt sällan fånga intresset till att börja med? Varför letar ingen upp mig? Jag tror nog säkert att om jag bara var lite smidigare kunde jag säkert bygga upp ett par situationer som annars rinner ut i sanden, och ibland lyckas jag ju faktiskt.
Men varför känner jag mig som en spetälsk så fort jag har att göra med någon som legat eller hånglat med mig? Snarkar jag så högt? Kysser jag så illa? Är jag bara...är jag för tråkig? Ska vi ta en fika? Ähh.
Fan. Jag ska nog sluta skriva. Det här ger inget.
Jag ska bara leta upp en färgglad bild för att kontrastera inläggets själ.