zomg zomg zomg
Snart kanske jag äntligen eventuellt troligen javisst kom igen go go go ska se till att överföra bilder från kamera till dator. Det är bra, för jag tror jag har tagit en massa bilder senaste veckorna. Tänk vad fin min blogg ska bli med en massa bilder. Jag är faktiskt en väldigt talangfull fotograf.
Jag skaffade mig några pass idag. Kul kul, två vanliga och två provisoriska på ett år.
Ambassaden släpper till och tar emot 9-12 vardagar. Det är lite otaktiskt sådär, med tanke på att jag alltid tycks vara full eller på jobbet hela natten. Men så, en solig fredag i april, gick jag hem efter jobbet. Jag kikade lite på House och slösurfade i timtal innan jag kände mig mogen för en dusch. Medan jag lät duschens strålar sensuellt smeka min håriga lekamen så insåg jag att det var dags att länka till den underbara seriestrippen, kanske den bästa någonsin, som jag inte kom åt för nån månad sedan när jag försökte.
Serien heter alltså The Perry Bible Fellowship och följande ruta är fyrkantigt pixelguld:
Den sista rutan är givetvis det som gör hela komiken. Den är fantastisk.
Var var jag nu? Jo, just det. Pass. Först var det givetvis läge att stega in på närmsta postkontor (legoformad betongklump on the outside, Wall Street on the inside) för att posta kvarglömda saker till Sverige.
Sedan passfoto, i en lustig butik där en lång människa-acne-hybrid arbetade med sin kollega. Kollegan tog korten.
Efter två försök och 20 minuters väntan hade jag mina bilder.
Allt som då återstod var att möta upp med mitt svenska alibi Sam på ambassaden, samt 20 minuters pappersarbete och skeptiska frågor. Samt att jag fick tömma mina fickor på nästan 3000 EEK. Men det är bra, för nu får jag ett rosa pass på måndag, och ett sån vinrött om några veckor. Strålande.
Usch, det här är en sån där läskig dagssammanfattning, sånt ska inte jag syssla med.
Vi rundar hastigt av med dagens låt, en "topical song"
Phil Ochs - I ain't marching anymore
Simon - när ska vi skriva färdigt den?
Jag skaffade mig några pass idag. Kul kul, två vanliga och två provisoriska på ett år.
Ambassaden släpper till och tar emot 9-12 vardagar. Det är lite otaktiskt sådär, med tanke på att jag alltid tycks vara full eller på jobbet hela natten. Men så, en solig fredag i april, gick jag hem efter jobbet. Jag kikade lite på House och slösurfade i timtal innan jag kände mig mogen för en dusch. Medan jag lät duschens strålar sensuellt smeka min håriga lekamen så insåg jag att det var dags att länka till den underbara seriestrippen, kanske den bästa någonsin, som jag inte kom åt för nån månad sedan när jag försökte.
Serien heter alltså The Perry Bible Fellowship och följande ruta är fyrkantigt pixelguld:
Den sista rutan är givetvis det som gör hela komiken. Den är fantastisk.
Var var jag nu? Jo, just det. Pass. Först var det givetvis läge att stega in på närmsta postkontor (legoformad betongklump on the outside, Wall Street on the inside) för att posta kvarglömda saker till Sverige.
Sedan passfoto, i en lustig butik där en lång människa-acne-hybrid arbetade med sin kollega. Kollegan tog korten.
Efter två försök och 20 minuters väntan hade jag mina bilder.
Allt som då återstod var att möta upp med mitt svenska alibi Sam på ambassaden, samt 20 minuters pappersarbete och skeptiska frågor. Samt att jag fick tömma mina fickor på nästan 3000 EEK. Men det är bra, för nu får jag ett rosa pass på måndag, och ett sån vinrött om några veckor. Strålande.
Usch, det här är en sån där läskig dagssammanfattning, sånt ska inte jag syssla med.
Vi rundar hastigt av med dagens låt, en "topical song"
Phil Ochs - I ain't marching anymore
Simon - när ska vi skriva färdigt den?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Rålambshovsparken
Trackback
