We're out of Bort signs again

Så har det äntligen återigen blivit dags. Poppa majset, salta slutprodukten, öppna käften - njut!

11. Last gig/concert you went to?
12. Band you find yourself listening to the most right now?
13. Most hated band?
14. Song that makes you think?
15. Band that you think the world should love as much as you do?

Ja alltså, jag ska bara göra ett hedersamt försök under det här inläggets varaktighet. Det här inlägget ska istället handla om...äh, alltså. Det går inte. Jag har mest musik i huvudet just nu. Jag tänkte att kanske kan jag bedöva impulserna att prata om pop och rock och annat genom att lyssna på musik medan jag skriver. Fylla behovet där liksom. Hur bra gick det?

Jag gjorde det behagliga misstaget att slå på

Catatonia - Road Rage


Det är en bra låt som på intet sätt är asbra. Men lyssna på refrängen, hur hon sjunger den. Tänk att skorrande r kan vara så ljuvligt på engelska, men så vidrigt på svenska.

Det är ju helt sjukt. Anta att man hör en okänd person säga något språkneutralt, som eh...anta för ett ögonblick att Rambo skulle uttalas lika på engelska som på svenska. Du går ned längs stadens gator och kikar på kvinnor i kjol eller män i wifebeaters, du väjer för narkomaner och gratistidningsutdelare, du befinner dig nånstans där man lika gärna kan träffa på en britt som en svensk - låt oss säga ett afrikanskt land med liten del vit befolkning. Baserat på den ringa kunskap vi har om den mörka kontinenten - tack vare vår imperialistiska skolning från sexårsåldern - väljer vi Mali. Ingen vet nånting om Mali, men troligen är svara i stor majoritet där nere.

(Vänta, paus. Måste bara prata vidare om låten. Hon har liksom selektiva skorr. Om vi antar att kursiva r är skorrande så sjunger hon "It's all over the front page, you give me road rage" -det är lite kul. Av nån anledning)

Om min lista nån gång kommer ha frågan "bäst sjungna r" är platsen given för....öh, ja, vad hon nu heter. En annan rolig sak är att jag tror bandet är från Wales, inte från Skottland eller Irland eller något annat mysigt.

Hur som helst, du traskar runt där i Mali. Låt oss anta att staden heter Olambaoura. Du ser en okänd vit man stå med ryggen mot dig och tänker genast "Aha! En britt eller svensk!" och närmar dig i stormsteg. När du nästan är framme vid den okände mannen hör du för första gången honom klart och tydligt säga ett ord. Det första ord du hör honom säga är "Rambo". Ja, tekniskt sett är väl Rambo ett namn, men...fuck off. Just där sätter mannen punkt och du ser din chans att bekanta dig närmare. Du hörde nämligen ett skorr på r:et så du måste veta. Du måste bara veta.

Du knackar honom på ryggen och han vänder sig hastigt om. Det är då du ser. Raka tänder, inga fräknar, varpå du instinktivt slår honom med full kraft rakt över nästan och skriker "Ta knoge, jävla skåning!".

Varför är det så här? Varför är det här den naturliga reaktionen? Varför hade du kysst honom på munnen om han var britt?

(En förutsättning för hela den här texten är att irländare är britter, det har dom nog inget emot).

Just nu inser jag att hela det här inlägget är dumt. Jag menar...skåningars r låter ju inte likadant som hennes. Det kanske inte heter att hon skorrar. Fan.

Jag älskar det faktum att jag fått lite kommentaror på youtubelistorna, det är långt mycket roligare att gräva upp låtar och klura när man får respons.

Den första kommentaren - i princip "tack för Go-Betweens" - känner jag själv starkt igen mig i. Jag menar, jag postade just det bandet för att dom är min senaste upptäckt. Tack P3 Pop för det.

Kommentar två handlar om den svåraste listartikeln hittills - nämligen bästa kvinnliga röst. Det är glädjande men föga förvånande att ingen anmärkt på Al Green som den manlige ännu, men icke desto mindre glädjande att mitt val av El Perro del Mar ger upphov till viss kontrovers. Att den goda Sarah Assbring (bäst efternamn, nånsin) norpade förstaplatsen var inte på något sätt oemotstritt i mitt huvud - det var helt och hållet dagsform som avgjorde. Ickesignaturen "Anonym" kom med tre andra förslag (med tanke på att det ena var Imogen Heap kan jag gissa vem som döljer sig bakom den kommentaren), varav Tori Amos självfallet var nära att bli mitt hjärtas ljus och förära plats 6 med sin närvaro.

Tori är inte bara top sjutton på listan det största som hänt mänskligheten, hon är också den mest sexuellt tilltalande varelse som någonsin trippat fram med 23 kilos tyngd på var fot över vår planets yta. Självklart är hon ständigt närvarande. För er där ute som är musikaliska idioter, men som följer den politiska aspekten av kulturdebatten på nära håll, så kan ni tänka er Åsa Linderborg med en musas röst.

Så klart.

Nu raskt över till det spännande med det här inlägget - Perros fem starkaste rivaler! (Ingen Tina Dico heller, nytt namn för övrigt, även om hon verkar trevlig). Fem artister med lika många låtar som förhoppningsvis plockar fram det bästa ur respektive röst. Jag ger er, i bokstavsordning (förnamnet, ldo):

Dusty Springfield - You Don't Have to Say You Love Me
Kate Bush - Wuthering Heights
Kim Deal (Pixies) - Gigantic
Nina Simone - My Baby Just Cares for Me
Tori Amos - Winter

Jag kommer försöka att inte göra de här inläggen allt för tätt, men så här i början tycks jag ha svårt att hålla mig.

6. Best female voice?
7. Best male voice?
8. Music type you find yourself listening to most?
9. What do you listen to, to hype you up?
10. What do you listen to when you want to calm down?

Hittade just ett långt frågeformulär om musik. En miljard frågor där läsaren får veta mer om sin älsklingsskribent. Astråkigt alltså. Men...men, inte om man läser mig. Jag ska nämligen svara på alla frågor med embeddade youtubevideor.

Jag ser SÅ mycket fram emot det här.

(det står i femton gånger pengarna att jag orkar göra hela formuläret).
Okej, bättre idé. Jag gör tio frågor på inlägg, så kan jag göra klart skiten undan för undan.

1. What are you listening to right now?
2. What song makes you sad?

3. What is the most annoying song in the world?
4. Your all time favorite band?
5. Your newly discovered band is?

Det går tydligen inte så bra att lägga in tio videos i samma inlägg, så vi gör det här fem låtar åt gången istället :)

Ni får ursäkta, jag tänker inte förklara rubriken omedelbums. Jag tänker först raska in i den tanke som slog mig då jag själv läste rubriken;

"Jason Alexander" är ett rätt roligt namn - om man är dum i huvudet. Varför? Jo, för min lilla halvbror, Alexander. Det blir liksom...alltså, det blir inte briljant, men han är en son också, liksom.

Ja, i varje fall. George Costanza. Jag hörde ett besvärande rykte i natt om att han dött i en hjärtattack. Dessbättre tycks det ryktet startat som någon form av pojkstreck - och personen hade inte ens haft vett att editera wikipedia så att folk under åtminstone några minuter hade kunnat tro honom.

Oh well, vidare till något viktigare, nämligen mig.

Jag tänkte mest spendera en kvart eller så med den kära bloggen idag och inte prata om något särskilt. Inte om mitt liv, bara om mina gladare tankar. En sak som slog mig nyss när jag läste igenom gamla inlägg var bristen på färg och bild.

- Ahahahaahaaaa säger du kanske, triumferande och nästan allitererande - en uppsjö av färgglada mspaintar?

Nej, så roligt ska vi inte ha det. Däremot en youtube-video, en bild är en bild är en bild är en bild.
Hmm...okej, vi slänger in en filmaffisch från igår också.





Så - bjärts dagbok.
Haha, den var faktiskt ganska dålig.

Okej, fuck den här bloggen nu. Jag kom just på något sjukt viktigt och roligt. Vad det är får ni se i nästa inlägg. Kommer förhoppningsvis inom en halvtimme!

Det börjar kännas löjligt nu.

Jag tänker inte gå in på några djupare detaljer, men den här gången kan skiten möjligtvis vara djupare än tidigare. I lördags skrev jag högskoleprovet för första gången på sex år. Provet var väl....ja, jag vet inte...det kändes lite som förskoleprovet på nåt vis. Jag vet inte...men alla var så unga och frågorna var så lätta, men skit i det. Provet gick bra och yeah yeah yeah, nästa anhalt var tåget upp till Gävle. Det var tänkt att bli en snabbvisit hos pappa, men...det ser ut att bli längre än så.

Jag tänker inte gå in på detaljer, men sedan i lördags har jag varit hemlös. Eller ja, åtminstone utan bostad i Stockholm. Hos min pappa (eller mamma, om det är så) i Gävle finns alltid plats. Men varje dag utan ett fast boende "hemma" börjar kännas jobbig.

Stressen just nu är över eventuell missad lektions/seminarietid och vad det kan leda till, förhoppningsvis kommer det stanna där. Förhoppningsvis kommer allt vara löst snart, men....det känns ju inte direkt sehr Toll.

 Mer följer, hoppas jag.

Men jag har väldigt många randiga tröjor (och strumpor).

Visst är det lite countrystuk på den rubriken? Jag har lyssnat mycket på countryrockarna Drive-by Truckers senaste skiva den senaste tiden, kanske har jag blivit påverkad. Konstigt vore det väl annars, Brighter Than Creation's Dark är en fantastisk skiva.

Just idag har refrängen till öppningsspåret - komplett med kör - ekat i mitt huvud.

Two daughters and a wife
Two daughters and a beautiful wife
Two daughters and a beautiful wife

Vid en första anblick kan det tyckas som ett uttryck för mina förhoppningar om framtiden (det är farligt nära), men gräver man lite djupare ser man att bakgrunden till låten är ett brutalt rånmord på musikern Bryan Harvey med familj. Rent skakande hur ofattbart mycket tyngre än det ursprungliga antagandet som ämnet faktiskt låg. Men å andra sidan, jag tycks vara exceptionellt känslig och empatisk nyligen. Är det fullmåne? Står jupiter i linje med andromedagalaxen?

Nånting är det. Någonting är fel. Eller rätt, kanske. Det här är kanske ett sannare sätt att vara. Jag har den senaste veckan vid flera tillfällen varit nära att gråta då jag läst löpsedlar om mamman från Arboga. Hon som vaknat upp efter nästan två veckor. Hon som ännu inte vet att hennes barn är döda. Eller historien om det döda spädbarnet som hittades i en förort för fem år sedan. Häromdagen hade en tidning en bild på barnets likkista. Då var det nära att brista för mig också. Likkistor ska inte vara så små, liksom.

Den här sårbarheten och känsligheten inför omvärlden verkar säga ganska mycket om mitt inre också. Jag har så mycket att glädjas över, egentligen. Jag har ett ordnat boende, en stadig (men mycket liten) inkomst, jag pluggar (hyfsat mycket) och framför allt, jag har så fantastiskt många vackra vänner. Jag har en känsla av att om jag var Torsten Flinck skulle jag sagt något i stil med att mina vänner har så mycket fitta och kuk. Han är rolig, Torsten. Han sa så i ett teveprogram för några år sedan. Det var då han hade ett band, Flincks flinka fingrar eller något sådant idiotiskt. Han sjöng en duett tror jag, i teveprogrammet, med någon sån här tjej som kanske varit med i Fame eller något liknande, och nu satsade på en legitim musikkarriär.

- Jenny är bra. Hon har mycket fitta

Nånting sånt. Jag tyckte det var hysteriskt roligt. och till viss del...rätt. Tror jag.

Nog om Torre nu, det är faktiskt jag som är stjärnan i den här showen.

Min ekonomi är nog den största boven i mitt självhat. Det är säkert till viss relaterat till att snart sagt alla mina vänner har jobb och därmed pengar. Själv försöker jag äta billigt och försöka lära mig tacka nej till att gå ut. Själv så försöker jag behålla fattningen när poker inte längre finns som en nödbuffert. Det är så jävla tungt, alltihop. Hur ska jag ha råd med sådant som Quarneval eller småskulder, eller - vågar jag säga det? - ny dator eller Las Vegas, när jag inte ens kan betala en räkning på två hundra?

Det är ofantligt jobbigt att vara en kronnolla och ett öresvin - sån tur då att jag åtminstone inte har några omedelbara bröstsmärtor i form av ett trasigt kärleksliv. Det känns ganska skönt att låta den delen av livet gå på tomgång. Särskilt som jag ändå lyckas känna mig omtyckt och åtrådd åtminstone ibland. Och...det kan ju bli så bra, nån gång.

Att jag dessutom är idiot efter alla konstens regler vad gäller att kunna hålla ihop ett vettigt socialt liv. Ni hemma i Gävle, och du GB...alla ni. Utom Simon, dig pratar jag ofta med, men ni andra...jag saknar er. Jag känner mig skygg, otrygg. Jag mår ibland bara sämre av vetskapen om att det finns några underbara tjejer så nära (ibland är ni till och med här i stan) som...som blir något av en outnyttjad resurs för mig. Jag förstår inte varför jag inte ger er mer av min tid...förlåt. Jag är bara så...trasig.

Det kan mycket väl bli så att jag skriver mer senare idag, men jag måste nog klippa där.

På pestfronten intet nytt. Fuuuuuuuuuuuck.
Det börjar kännas nu.