Mitt enda par jeans är trasiga
Men jag har väldigt många randiga tröjor (och strumpor).
Visst är det lite countrystuk på den rubriken? Jag har lyssnat mycket på countryrockarna Drive-by Truckers senaste skiva den senaste tiden, kanske har jag blivit påverkad. Konstigt vore det väl annars, Brighter Than Creation's Dark är en fantastisk skiva.
Just idag har refrängen till öppningsspåret - komplett med kör - ekat i mitt huvud.
Two daughters and a wife
Two daughters and a beautiful wife
Two daughters and a beautiful wife
Vid en första anblick kan det tyckas som ett uttryck för mina förhoppningar om framtiden (det är farligt nära), men gräver man lite djupare ser man att bakgrunden till låten är ett brutalt rånmord på musikern Bryan Harvey med familj. Rent skakande hur ofattbart mycket tyngre än det ursprungliga antagandet som ämnet faktiskt låg. Men å andra sidan, jag tycks vara exceptionellt känslig och empatisk nyligen. Är det fullmåne? Står jupiter i linje med andromedagalaxen?
Nånting är det. Någonting är fel. Eller rätt, kanske. Det här är kanske ett sannare sätt att vara. Jag har den senaste veckan vid flera tillfällen varit nära att gråta då jag läst löpsedlar om mamman från Arboga. Hon som vaknat upp efter nästan två veckor. Hon som ännu inte vet att hennes barn är döda. Eller historien om det döda spädbarnet som hittades i en förort för fem år sedan. Häromdagen hade en tidning en bild på barnets likkista. Då var det nära att brista för mig också. Likkistor ska inte vara så små, liksom.
Den här sårbarheten och känsligheten inför omvärlden verkar säga ganska mycket om mitt inre också. Jag har så mycket att glädjas över, egentligen. Jag har ett ordnat boende, en stadig (men mycket liten) inkomst, jag pluggar (hyfsat mycket) och framför allt, jag har så fantastiskt många vackra vänner. Jag har en känsla av att om jag var Torsten Flinck skulle jag sagt något i stil med att mina vänner har så mycket fitta och kuk. Han är rolig, Torsten. Han sa så i ett teveprogram för några år sedan. Det var då han hade ett band, Flincks flinka fingrar eller något sådant idiotiskt. Han sjöng en duett tror jag, i teveprogrammet, med någon sån här tjej som kanske varit med i Fame eller något liknande, och nu satsade på en legitim musikkarriär.
- Jenny är bra. Hon har mycket fitta
Nånting sånt. Jag tyckte det var hysteriskt roligt. och till viss del...rätt. Tror jag.
Nog om Torre nu, det är faktiskt jag som är stjärnan i den här showen.
Min ekonomi är nog den största boven i mitt självhat. Det är säkert till viss relaterat till att snart sagt alla mina vänner har jobb och därmed pengar. Själv försöker jag äta billigt och försöka lära mig tacka nej till att gå ut. Själv så försöker jag behålla fattningen när poker inte längre finns som en nödbuffert. Det är så jävla tungt, alltihop. Hur ska jag ha råd med sådant som Quarneval eller småskulder, eller - vågar jag säga det? - ny dator eller Las Vegas, när jag inte ens kan betala en räkning på två hundra?
Det är ofantligt jobbigt att vara en kronnolla och ett öresvin - sån tur då att jag åtminstone inte har några omedelbara bröstsmärtor i form av ett trasigt kärleksliv. Det känns ganska skönt att låta den delen av livet gå på tomgång. Särskilt som jag ändå lyckas känna mig omtyckt och åtrådd åtminstone ibland. Och...det kan ju bli så bra, nån gång.
Att jag dessutom är idiot efter alla konstens regler vad gäller att kunna hålla ihop ett vettigt socialt liv. Ni hemma i Gävle, och du GB...alla ni. Utom Simon, dig pratar jag ofta med, men ni andra...jag saknar er. Jag känner mig skygg, otrygg. Jag mår ibland bara sämre av vetskapen om att det finns några underbara tjejer så nära (ibland är ni till och med här i stan) som...som blir något av en outnyttjad resurs för mig. Jag förstår inte varför jag inte ger er mer av min tid...förlåt. Jag är bara så...trasig.
Det kan mycket väl bli så att jag skriver mer senare idag, men jag måste nog klippa där.
Visst är det lite countrystuk på den rubriken? Jag har lyssnat mycket på countryrockarna Drive-by Truckers senaste skiva den senaste tiden, kanske har jag blivit påverkad. Konstigt vore det väl annars, Brighter Than Creation's Dark är en fantastisk skiva.
Just idag har refrängen till öppningsspåret - komplett med kör - ekat i mitt huvud.
Two daughters and a wife
Two daughters and a beautiful wife
Two daughters and a beautiful wife
Vid en första anblick kan det tyckas som ett uttryck för mina förhoppningar om framtiden (det är farligt nära), men gräver man lite djupare ser man att bakgrunden till låten är ett brutalt rånmord på musikern Bryan Harvey med familj. Rent skakande hur ofattbart mycket tyngre än det ursprungliga antagandet som ämnet faktiskt låg. Men å andra sidan, jag tycks vara exceptionellt känslig och empatisk nyligen. Är det fullmåne? Står jupiter i linje med andromedagalaxen?
Nånting är det. Någonting är fel. Eller rätt, kanske. Det här är kanske ett sannare sätt att vara. Jag har den senaste veckan vid flera tillfällen varit nära att gråta då jag läst löpsedlar om mamman från Arboga. Hon som vaknat upp efter nästan två veckor. Hon som ännu inte vet att hennes barn är döda. Eller historien om det döda spädbarnet som hittades i en förort för fem år sedan. Häromdagen hade en tidning en bild på barnets likkista. Då var det nära att brista för mig också. Likkistor ska inte vara så små, liksom.
Den här sårbarheten och känsligheten inför omvärlden verkar säga ganska mycket om mitt inre också. Jag har så mycket att glädjas över, egentligen. Jag har ett ordnat boende, en stadig (men mycket liten) inkomst, jag pluggar (hyfsat mycket) och framför allt, jag har så fantastiskt många vackra vänner. Jag har en känsla av att om jag var Torsten Flinck skulle jag sagt något i stil med att mina vänner har så mycket fitta och kuk. Han är rolig, Torsten. Han sa så i ett teveprogram för några år sedan. Det var då han hade ett band, Flincks flinka fingrar eller något sådant idiotiskt. Han sjöng en duett tror jag, i teveprogrammet, med någon sån här tjej som kanske varit med i Fame eller något liknande, och nu satsade på en legitim musikkarriär.
- Jenny är bra. Hon har mycket fitta
Nånting sånt. Jag tyckte det var hysteriskt roligt. och till viss del...rätt. Tror jag.
Nog om Torre nu, det är faktiskt jag som är stjärnan i den här showen.
Min ekonomi är nog den största boven i mitt självhat. Det är säkert till viss relaterat till att snart sagt alla mina vänner har jobb och därmed pengar. Själv försöker jag äta billigt och försöka lära mig tacka nej till att gå ut. Själv så försöker jag behålla fattningen när poker inte längre finns som en nödbuffert. Det är så jävla tungt, alltihop. Hur ska jag ha råd med sådant som Quarneval eller småskulder, eller - vågar jag säga det? - ny dator eller Las Vegas, när jag inte ens kan betala en räkning på två hundra?
Det är ofantligt jobbigt att vara en kronnolla och ett öresvin - sån tur då att jag åtminstone inte har några omedelbara bröstsmärtor i form av ett trasigt kärleksliv. Det känns ganska skönt att låta den delen av livet gå på tomgång. Särskilt som jag ändå lyckas känna mig omtyckt och åtrådd åtminstone ibland. Och...det kan ju bli så bra, nån gång.
Att jag dessutom är idiot efter alla konstens regler vad gäller att kunna hålla ihop ett vettigt socialt liv. Ni hemma i Gävle, och du GB...alla ni. Utom Simon, dig pratar jag ofta med, men ni andra...jag saknar er. Jag känner mig skygg, otrygg. Jag mår ibland bara sämre av vetskapen om att det finns några underbara tjejer så nära (ibland är ni till och med här i stan) som...som blir något av en outnyttjad resurs för mig. Jag förstår inte varför jag inte ger er mer av min tid...förlåt. Jag är bara så...trasig.
Det kan mycket väl bli så att jag skriver mer senare idag, men jag måste nog klippa där.
Kommentarer
Trackback