We're out of Bort signs again

Nu blev det inte riktigt 0-100 i matchen, men 0-68 får ses som ett klart godkänt resultat.

Målskyttar nedan:

Gerrard 1' 4' 11' 12' 15' 19' 22' 22' 23' 29' 33' 35' 48' 50' 55' 58' 66' 71' 74' 77' 88' 90' (22)
Riise 7' 9' 25' 41' 52' 54' 60' 83' 85' 86' (10)
Kuyt 8' 14' 16' 19' 28' 33' 59' 64' 77' 84' (10)
Bellamy 18' 21' 34' 45' 52' 57' (6)
Crouch 64' 65' 75' 80' 85' 86' (6)
Agger 11' 19' 29' 84' 87' (5)
Mascherano 34' 54' 68' 79' (4)
Zenden 20' 49' 50' (3)
Carragher 82' (1)
Alonso 43' (1)

Det var väl ingen som på förhand gav Chelsea särskilt mycket hopp i den här semifinalen, men att försvaret ändå läckte så här mycket kom nog som en överraskning för dom flesta. Dock inte för mig, jag hade ju väntat mig mer.
Man tyckte sig skönja en antydan till resistans i mitten av första halvlek, men efter halvtidsvilan kom Chelsea ut på planen som ett om möjligt ännu svagare lag. Mourinho hade tydligen väntat sig mer, men inte ens han kan motivera ett lag som ligger under med 0-32 i halvtid, på hemmaplan till råga.

Finalen känns nära nu, även om det aldrig riktigt är klart i fotboll, innan domaren blåser i sin pipa.

Rafa Benitez antydde dock på presskonferensen att man kan komma att göra vissa ändringar i laget till returen. Man kommer dels vila nyckelspelare (Gerrard), samt lufta reserver och gamla hjältar. Om man ska tillåtas sia efter Rafas kryptiska svar på journalisternas frågor så tycks det som att Rafa kommer ställa sig i mål nästa match.

Dessutom antas Glenn Hysen göra comeback i Pooltröjan, och bilda mittlås tillsammans med Kakmonstret.
Som ytterbackar kommer antagligen Ioan Ursut och Gabe Kaplan att mönstas, allt enligt nedan:



Och till sist, tro inte på allt ni läser i mainstreammedia.

Chelsea 0 - 100 Liverpool

Tro mig.

Det var här ni läste det först.
Lite surt att jag glömt ta ut pengar från Neteller och dunka in på Parbet eller nåt. Hundramålsseger ger nog mycket.
Tror nog att Stevie G, Stevie Wonder, the thighs from Merseyside, Steven Gerrard hänger in en 60-70 baljor.
Allt beror på dagsform, samt om Rafa vill spara honom till returmötet.



Finalen kommer ju bli spännande oavsett vilka vi får möta. Antingen en repris på 2005 års titaniska drabbning, eller en chans att läxa upp lillebror i en stor europeisk final.
Det kommer bli en fin vår, även i år.

Håll i hatten Kajsa, om vi vinner finalen i år så kommer jag på ditt och Stevens bröllop!

Så oerhört taggad just nu, måste varva ner. Några bloss kanske. Mindre än en timme kvar.

Dagens låt är självskrivet given.

45000 rödklädda - You'll never walk alone

Jag har många gånger fått känslan "tänk att ändå ha fått varit där" när det gäller musik. Inte hela eror (som att snitta fem kvällar i veckan på CBGB's under sjuttiotalet eller vara Ronnie Spector-groupie). Inte alls så. Utan bara för en kväll, en spelning. Den där natten.

Nu senast såg jag den här videoupptagningen av Placebos låt Nancy Boy. Året ska ha varit 1995 och spelningen verkar ha varit på någon form av talangjakt. Det låter ju inte hett direkt, men jag är närmast chockad över hur bra det låter. Själva bildkvaliten suger ju kamelkuk, men ljudet är fantastiskt. Showen tycks heta "Unsigned", och 1995 är året innan Placebos självbetitlade debut släpps. Jag fascineras så över band som börjar så bra. I Placebos fall kan man nog också säga att man började på toppen. Nancy Boy blev en direkt favorit från första genomlyssningen (jag minns att jag satt i mitt pojkrum och spelade Diablo på min dator. Eller om det nu var demoversionen av spelet.
Nu ska man väl vara ärlig och säga att det troligtvis funnits några tusen konsertupplevelser som varit större än det här, men när jag blir tagen av något som låter otroligt bra, då blir jag ibland så till mig att jag tillägnar det ett blogginlägg, oavsett hur det ser ut med lite distans.

Jag borde snacka lite mer om lite bättre spelningar någon annan gång.

Efter att en fantastisk person råkat skriva fel på ordet "pärla" och fick det till "pärlia" så började det snurra i utombordaren inombords, det där med ord på -ia kan man ju göra något av.

Vänta lite, ska bara slå på musik. Pandora som så ofta annars på jobbet. Vi håller tummarna för att hon väljer något bra. New Order, tack.

Jo, jag tyckte att pärlia, eller Pärlia då, lät som ett företag som försäkrar gamla tanters juveler. Hon tyckte mer att...det lät gulligt. Vi får se om jag får några invändningar mot följande förslag:

Hjärnia - En mycket intelligent golfspelare (Den här är sjukt rolig, så ni vet)
Fellatia - Pengar till en billig avsugning
Sillonubbia - Jag tänker mig svensk festcatering, kanske utomlands.

---INTERMISSION---

Pandora hittade just en ny bekantskap åt mig - Pelle Carlberg. Det kändes lite som att stå och tafsa på Morrissey för att sedan inse att han samtidigt hånglar med Magnus Carlson. Vi ska ses fler gånger.

---SÅ JA!---

Incontinentia - Haha! Som förnamn...så i efternamn kan man...oh, wait
Marsvinia - Jag vet inte varför, men jag skulle köpa alla mina husdjur där.
Safaria - Jag vet inte varför, men jag fastnar för dåliga företagsnamn.
Kommissaria - Kommunist på dagen, brottsbekämpande polis på natten. Beware!
Senatia - Demokrati på entrepenad

Det fick nog bli allt för nu. Snart dags för Champion's League. Dagen före dagen, men allt här i världen är inte Liverpool.

Dagens låt: Martha Wainright - Bloody Motherfucking Asshole

Hemlängtan kryper fram längs gatan likt en märkligt kontrollerad pöl slajm. En stor pöl slajm. Många burkar.
Ibland blir det så påtagligt.

Det senaste hände tidigare ikväll då jag för första gången förärade casinot med min närvaro sedan pokerfamiljen åkte hem. Ett casino som knappt kände igen mig pga rakhyvlar och annat. Att vandra omkring på casinots femtio kvadratmeter utan förhoppningar om att se ett bekant ansikte var spöklikt. Lite grand som att åka till Roskildecampingen och spela poker i Augusti. Minus all lera. Var är ni? Kom tillbaka!
Eller vänta...det gör ni ju, fast då är jag inte hemma. Attans.

Men framför allt, så klart, så har Sarorna åkt hem igen. Jag var inställd på en väldigt trevlig långhelg i gott sällskap, men blev positivt överraskad. Lyckligtvis lyckades vi undvika allt vad nattklubbar heter och koncenterade oss på det viktiga; shopping, dyngfylla och middagar. Jag saknar er redan. Jag måste fixa upp bilder snart. Det behövs.

ty den ger fin bouquet.

Kort uppdatering ur mitt liv, mer lär följa:

Jag svettas som en lusekofteklädd klimakteriestinn gris på bastusemester i helvetet.

Det här kan vara mina sista rader.
Jag går igenom en helt bisarr fysiologisk upplevelse as we öh...type.

Det känns som att en alien-alien håller på att födas ur min bröstkorg. Snabb recap:

Jobbar, vi var några som beställde utkörd pizza. Tog en stor en köttfärs, jalle och nåt mer. Gott. Drack cola. Nån annan åt en likadan och drack samma cola. Dvs, jag är nog inte matförgiftad.

Om jag ska försöka beskriva lite närmare så känner jag ett stort tryck i övre delen av magen, samt i bröstkorgen. Det skulle ju kunna vara tidernas värsta fall av sura uppstötningar, men jag vet ändå inte. Det är alltså inte smärta, utan bara ett stort stort obehag. Dessutom känns det "tungt" i halsen. Det här är skitskumt. Hellre svåra smärtor nånstans, det har ju hänt förr. Men jag hatar okända obehagskänslor av hög magnitud. Kanske borde uppsöka läkare i morgon. Om jag hinner. Jävla krångel i morgon.

Nånå, skulle jag kola i natt så vore väl timingen rätt bra. Inte för att jag inte trivs med livet, för jag stormtrivs, men för att jag har jobbat bra på att stärka många band till jätteviktiga människor den senaste tiden. Sannolikt så reagerar kroppen på att jag inte sover på nätterna och krökade 10 dagar i sträck nyligen. Det är säkert relaterat iaf. Jag ger mig själv 85% av överleva natten.

Ses i morgon, hoppas jag.

Det känns så märkligt när jag tänker tillbaka på senaste ca tre kvällarna.
Jag känner verkligen inte igen mig själv.

Jag brukar vara en ganska trevlig prick till vardags, förutom i chattrutan på diverse spel, men det är nåt helt annat. Tillbaka till kärnämnet nu. Jag har varit tokfull tre nätter i rad. Fine.
Jag vaknar upp nästföljande dagar i något slags nojjigt rus. Bakis, visst. Det hela är mycket märkligt, jag vill helst springa omkring i cirklar. Antagligen för att jag fortfarande är berusad.

Men.

Det konstiga i sammanhanget är inte bakfyllorna, utan själva fyllorna. Jag har fått för mig att jag varit dräggfull. Sådär tunnelseende tafsa servitrisen på rumpan, kissfläck i byxan-finlandsfärjefull. Typ.
Jätteångest idag.
Självklart är jag ledsen över att alla åkt hem. Hela pokerfamlijen. Det kommer jag behöva skriva mer om. Men framför allt så är jag lite orolig över att jag kanske betett mig illa nån av kv'ällarna. Fan - vill ju bara vara den spralltrevlige pricken. Men det har säkert gått bra.

Nånå - nu väntas det på pizza, sen ska jag powernappa lite. Jobb i natt - återkommer troligen till ämnet.

Jams Bonde

Haha, jag går på tomgång, tomluft, loftgång. Skitsamma, jag är trött.
Bara sprit, poker och vakenhet dygnet runt konstantissimo nu. Kommer väl totala färre sömntimmar än en dagsslända den här veckan.
Haha, kul att försova sig som dagsslända. Typ "nej men ååååh! varför redan? nu? puppan är ju så skön!"
"Föds" dom ur puppor?
Roligt, nonetheless. Lite som att kliva upp när man är 17 år som människa.

Åtta i Omaha-SM, men vet inte om jag ska vara så glad över att lägga 10 timmar på att torska pengar.
Nog om pokerprat nu, vi pratar Cure.

Jag fick ett ryck nyss och har satt mig för att lyssna på en massa Cure på youtube. Riktigt bra band, och jag kan säkert tio låttitlar. Späckad eftermiddag.

Hörde förra veckan eller nåt liknande att David Fjäll på FanTV kallas för "Sveriges vitaste neger".
Vem är Sveriges svartaste neger? Thabo, kanske.
Vitaste svenne? Ugh, det vill jag inte ens tänka på.
Jag menar, jag gillar ju rödhåriga tjejer och så, men det finns ju gränser.

Gräns, gränsvärde, gränsöverskridande, gränspolis, sen kommer grensle, liksom. Snyggt, ett e.
Haha, jag funkar inte alls idag.
Jag får alltså betalt för att arbeta just nu, så sjukt välanvänt humankapital.
För några år sedan utsåg jag förresten just "humankapital" till svenskans fulaste ord.
Det hade nog fått större uppmärksamhet om nån folk bryr sig om hade gjort det.

Jag vill utse saker.
Jag och Simon borde snacka till oss en halvtimme i veckan på SVT.
Problemet är väl bara att pöbeläckelhelvetesjävlafanskapshelveteshelvetehelvetesmänniskor skulle dra paralleller till Fredrik & Filip. Sjukt, lite som att kalla Velvet Underground för sin tids Wizex.
Hur som helst, det vore ett sanslöst bra program. Mest listor antar jag.
"Veckans sex bästa dagar", "Simons ett bästa näsor", "Tidernas fem bästa pianoslingor i poplåtar", "De tio valpnamnen med störst raggpotential" och "Fem frukter förutom grapefrukt man kan onanera med" är bara några av listorna som befolkningen säkerligen går miste om.
Här följer en läskigt bra dagens låt, eftersom jag är tillfälligt semitrött på Cure:

The Buzzcocks - Ever Fallen in Love?

Jag har känt mig grafiskt kreativ idag.
Vad sägs om följande kreationer?

The Mega Man March



Eller denna?

Haley Joel Osments komet


Måste slutligen också visa den här, som jag gjorde för nån månad sen

Maxwells Demo(n)tape

"Dirty Diana" är bättre än "Man in the Mirror"

Trött och seg på jobbet, så klart.
Inget att göra, så klart.
Jo, eller alltså. Lite har jag ju haft att göra. Som den där konstiga mannen med eventuell norsk accent som ringde mig och ville jobbiga saker, fast han inte borde kontakta mig. Han gav mig lite att göra. Dansken, också.
Men rent generellt har det varit en jobbmässigt lugn morgon.
Så vad gör man? Man spelar.
Men det har mest gått berg-och-dal-banan


Korten och jag ville verkligen inte samma sak idag. Men vad gör man?
Det är ju så roligt att spela. Och sitter man vid datorn och inte har något annat att göra...
Men:
Har inte råd att fortsätta backa så här. Ska inte spela när jag är trött.
Fan fan fan.

Jag vet inte om jag borde publicera resultaten i bloggen, eller om det kanske blir för pinsamt att visa mina förlustsessioner för hela omvärlden. Hmmm.
Nej, kanske kan det hjälpa mig med självkontroll och karaktär om jag inte hymlar med mina backsessioner.
Man vill ju inte få någon att tro (minst jag själv) att en spelares liv alltid är en dans på rosor.

Jag antar att en riktig hustlagambla har sig själv som största fiende. Jag menar, det hör ju till livsstilen att kunna prata in även den tightaste och brightaste opponent till att göra fel spel, och vem kan vara tightare och brightare än jag själv? Solklar utmaning alltså! Det omöjliga skall genomföras.

Haha, man skulle utan tvekan kunna skära bort 80% av ovanstående text utan att tappa ett uns information. Jag är så härligt ineffektiv, lite grann som en fogsvans i koppar. Fast kanske inte lika vacker. Koppar är en ganska vacker metall. Det kanske kan vara en ide till inlägg förresten, mina vackraste metaller. Det kanske kan behövas ett avbrott i allt musikprat.
Usch! Att ens tänka tanken. Nej, jag är nog lite för feg för att undvika musiken.

Nånå, nog pladdrat, här kommer förmiddagens resultat:

"Ja, absolut, det går bra. Jag har ändå inget för mig då"

Ibland (där ibland = en tidpunkt efter vilken alla ansträngningar för att ändra på det horribla faktumet är uddlösa) inser man ändå att det som först verkar oproblematiskt i slutändan leder till en del tråkigheter.
Som att byta arbetspass med någon, till exempel.

Igår söndag vaknade jag vid 1330 eller så, efter att ha jobbat ett extra nattskift. Inget konstigt så. Jag letade mig ner på stan med sömndruckna steg för att möta upp pappa med familj. Inget konstigt där heller, förutom då att farsan sällan är i Tallinn. Någon timme senare var jag hemma. Somnade. Inget konstigt där heller - jag hade ju jobbat fyra tolvtimmars nattpass. Någon timmes powernap bara. Vaknade vid 2000, eller om det kanske var 2200. Kollade schemat. Smaskens, jag jobbar visst 0800 måndag morgon. Jag kände mig ganska uppgiven inför livet när jag insåg det, men å andra sidan hade jag knappast lyckats hantera det särskilt smidigt även om jag var medveten från första början. Jag menar - att hinna med två sovpass på 24 timmar är tuff skit.

Så här sitter jag nu, utan att ha sovit en blund på hela natten - förvånansvärt rak i rygggen - framför min arbetsdator och räknar timmarna. Elva och en halv timme kvar.

Det kan nog bli många inlägg idag...

Vi avrundar med en bild på Charlotte Kalla:

Jag vet knappt var jag ska börja!
Okej, först det stora.

Jag har skapat en underblog, eller subblog om man så vill, där jag kommer lista en viktig skiva för varje del i kostcirkeln. Man hittar nog enklast bloggen genom att skriva in "kostmusik" bakom övriga URLen där uppe i adressfältet. Fast man kan ju alltid testa den här länken också:

http://chol.blogg.se/kostmusik

Något säger mig att den strax kommer få sitt första inlägg, i form av Kött, fisk och ägg.

Vidare har jag insett att inte alla mina kära läsare läser mig i Firefox med tillägget Adblock plus. Det är förvisso er egen förlust, men jag vill bara poängtera det att om min blog är full med reklam så är det ert fel, och inte mitt.

Slutligen, en vidundersköterska:

Kära bloggbok!

Ärade lyssnare. Monarker, presidenter. Agitatorer, fredsmäklare, konsuler och konsulter. Pappersbruksmellanchefer, sagoväsen, pruttkuddeentusiaster. Ja, sedär. Det var ju också en intressant inledning på ett inlägg.

Jag började skriva något fint och vackert för någon dag sedan, men kom av mig mitt i.

Upprinnelsen till det inlägget var att jag såg på det ypperliga programmet musik* (där * står för vilket ord som helst, jag tror det kan vara "byrån", men jag är lite vimsig. T.ex så kommer jag sällan ihåg vilket håll man vrider om nyckeln i låset, men det har jag redan berättat om tidigare tror jag. Om än inte så utförligt) på SVTs web.

Det var ett litet program om musikaliska klassiker. Klassiska album. "Varför hamnar alltid Sgt Pepper och Pet Sounds i toppen av alla listor?" var bara en av många frågor som ställdes. Förutom ypperlige Magnus Broni, heter han väl - mannen som gav mig Jose Gonzales, så medverkade även Ola Salo (tihi, ett palindrom, listigt) och en flicka som jag tror hade någon form av tighta band till Hello Saferide. När jag tänker efter så är antagligen Hello Saferide en soloartist. I vilket fall så var hon norrländsk och så pass vettig att den tredje gästen fallit i glömska. Vettig kanske förutom när hon påstod att vårt västerländska populärmusikaliska kanon enbart bestod av vita medelålders kristna män. Tycker svarta artister som Stevie Wonder, Nina Simone, Aretha Franklin, Miles Davis, Marvin Gaye, Ray Charles och många många andra får mycket utrymme.

Hur som helst, ämnet är kolossalintressant. Det är fanimig universitetsnivåintressant. Varför är alla rocktyckare Mick Jagger-wannabes till drägg? Vilka skivor betyder något för mig?

Just där tyckte jag att uppslaget för ett inspirerat blogginlägg hade uppenbarat sig. Kanske en lista över mina favoritskivor genom alla tider. Och visst, det är en jättebra ide. Men något som var ännu bättre var att se vidare i programmet och hänge sig åt den betongfylla som berusade min kropp.
Man började nämligen prata om the Concretes. Fantastiska the Concretes. Det hela började med något slags delvis fiktiv delvis ärlig minidoku där artister som Marit Bergman och Romeosnubben från Magic Numbers pratade om den nya Concretesplattan. Vid det här laget var jag ganska wtf, hela jag. Jag wtfade mig igenom hela inslaget.
- Hade Concretes släppt nytt? Som dessutom var kolossalbättre än något bandet tidigare släppt?

Hur hade jag kunnat missa det?

Nå, nu visade det sig att skivan inte var släppt ännu, den verkar komma i april. Det var värt både en suck och en gnutta bedrövelse över att Brett Andersons liv inte kretsade kring den nya skivan som han alltså knappast ens har hört. Hmmm. Förvirrande? Ja förstå då hur jag upplevde det!

Som om inte det här vore nog så visade det sig att jag hade lyckats undgå den ca halvårsgamla nyheten att Victoria Bergsman hoppat av bandet. Då ville jag gråta en skvätt, och torka tårarna med hjärtat, som befann sig på bekvämt greppavstånd i halsgropen. Men som tur är visar det sig att sångeriet tycks funka ganska bra i Concretes ändå, och framför allt:

Victoria ska släppa eget!

Projeketet heter Taken by trees och siten är jättevacker. Den bjuder på fyra låtar också.
Jag tror vi rundar av där, med en bild på Victoria, och med dagens låt Peter, Bjorn & John - Young Folks, där ju Victoria är med på ett sånghörn.

Att prata om skivor större än livet och lite till, det får vi ta nån annan gång.

Kanada har länge varit någon av en musikalisk öken för mig.

Lite så här:




Visst fanns undantag till Bryan Adams och Celine Dion-dyngan.
Kanske framför allt den här mannen:



Men så i höstas blev jag tipsad om det här gänget:



Vansinnigt mycket bilder nu, jag vet. Bilden föreställer the New Pornographers i varje fall. Vars tredje skiva "Twin Cinema", har blivit något av en monsterfavorit hos mig. Skivan har gått på jätterepeat länge nu. Jag tror förresten inte att alla bandmedlemmar är med på bilden. Gruppen verkar rätt löst sammansatt (ungefär som ett av mina bloginlägg), och började som någon form av hobbyprojekt för vad som närmast kan beskrivas som Kanadas indieelit.

Det fantastiska med det här är att alla medlemmar alltså har sin egen bakgrund, sidoprojekt, huvudprojekt, solokarriärer osv. Att upptäcka ett band har alltså fått mig att upptäcka ett gäng till. Eller i vart fall ett par stycken.

Just nu sitter jag och lyssnar in mig på Daniel Bejars band/soloprojekt/jag vet inte, Destroyer. Jag får en känsla av att Bejar är den i bandet som sover i en hängmatta i taket och imiterar Gollum på förfester.
Han verkar märklig, men musiken är riktigt mysig och hans röst liknar inget annat. Vilket är tur, jag skulle bli oerhört nervös på att behöva umgås med fler människor som låter så. Jag misstänker därför att det är han som är uppovsman till knarkade TNP-titlar som "Jackie, Dressed in Cobras" och "Falling Through Your Clothes".
Om det visar sig att han är oskyldig det lovar jag dock att skriva en lång biktande uppsats till blogginlägsjävel om hur fel jag hade.

Nå, cliff notes:

Kanada verkade ointressant, förutom Neil Young.
The New Pornographers är asbra
Destroyer verkar bra

Men, nu kommer det viktiga.

Ni ser den lilla godsaken som sitter och är sexuellt tillgänglig i mitten? Den rödhåriga slickepotten till hormonfrestarinna? Den...ja, ni fattar. The cat is out of the rat, eller vad man säger. Jag gillar rödhåriga flickor, snygga sådana. Dessutom gillar jag talangfulla kvinnor, och jag älskar kvinnor som sjunger.

Neko Case är så fruktansvärt jävla talangfull att hon nästan får mig att tänka på Tori. Att så mycket röst får plats i ett så litet och sött paket är skrämmande välplanerat av någon högre makt. Alternativt ett stycke intressant slump.
Så. Jag har bloggat på rätt länge nu, men lyckades hålla hormonstinn ytlighet borta, ända tills nu.
Jag tänkte spalta upp mitt försvar på punktform, så tror jag ni förstår:

• Jag googlade just henne och såg hennes bröst

Så. Hon är förvisso amerikanska, men tycks ha spenderat hela sitt musikaliska vuxna liv i Vancouver och sånt.
Kolla upp henne genast.

Här kommer dagens låt, den innehåller eventuellt lite Neko:

Neko Case - Maybe Sparrow

En jobbig upptäckt för sisådär fem minuter sedan. Jag är på väg att bli blind.
Då och då ser jag en svart fläck för det vänstra ögat. Det kan förvisso vara någon form av smuts. Men mer troligt är någon form av plattmask eller virus. Jag se vad wikipedia säger.

Oj, det fanns en jävla massa sjukdomar som påverkar ögonen. Hmmm. Från det tror jag vi kan dra slutsatsen att jag har någon form av kongolesisk krokmask i ögonvitan. Förhoppningsvis kan jag gråta ut den i morgon.
Det kan inte vara så svårt. Bara att lyssna på Jeff Buckleys "Hallelujah" och tänka på trebenta och föräldralösa hundvalpar och kattungar.

Uppdatering: Jag har inte skrivit på det här inlägget under en period av ca 20-25 minuter. Problemet kvarstår.

Positiv prognos: Jag har synen kvar på ena ögat fortfarande vid årets slut

Negativ prognos:



Jag lovar att hålla er, mina kära läsare, uppdaterade. Det är ju trots allt för er skull jag skriver den här smörjan. Det är inte alls så att jag älskar att svamla och älskar ljudet av min egen online-röst. Speaking of min röst!
Om man är det minsta intresserad av antingen

a) Min erotiska stämma
b) Min mspaint-konst
c) Poker

Så ska man kolla in Den här länken

Där hittar man en liten film där jag spelar lite nätpoker och kommenterar. Det är kanske inte sådär vansinnigt intressant för nån annan än mig själv egentligen, men jag lovar att aldrig skriva om framtida dylika filmer i den här bloggen.

Vad fan är det jag lyssnar på nu? Det var visst Peter Gabriel. Pandora är bra lustigt ibland.

Jag har funderat i några dagar ifall jag inte ska skriva något allvarligt och seriöst här. Något om en eventuellt stundande Irankris, eller framtiden för fossila bränslen. Men det faller på sin egen orimlighet att jag skulle vara en verklig tillgång för samtiden annat än som kuriös fåntratt/sötnos i medvetandets marginal.

Och så en axelryckning på det.

Min blogg har inte slagit igenom på bred front så som jag hade hoppats. Jag har inte sett den omnämnd i kvällspressen ännu (ser ni nåt så hojta till!) och jag har inte fått in så värst många begäran om översättningar till andra språk än (någon som kan hebreiska?). Jag trodde givetvis att min musikbild från häromdagen skulle göra susen. Men nej.

Och inte har jag fått svar på klagomailet jag skrev till nån nisse på Sportbladet heller. Vilken jävla inledning på veckan.

Jag brukar klaga på journalister, främst på Aftonbladet. Oftast för att dom använder anglocismer som gör det uppenbart att dom inte tänkt en tanke själva under "skrivandet" av artikeln. Det är sällan dom svarar. Är jag som en sån där gammal tant som skickar brev till Sveriges Radio och klagar på att dom spelar jazz och andra nymodigheter nu? Jag hoppas inte.

Det här inlägget författas för övrigt under hög mental stress, press och hmm nej inte tristess, långt ifrån, måste hitta något mer rimord...hmmm fäbless? Inte helt pricksäkert, men det känns alltid skönt att i varje fall SÄGA att man börjat veckan fabulöst. Tror jag. Eller så föll man under någon metrosexuell klyscha då, lite osäker.

Den här bloggen behöver en katt.




Så.

Vi avrundar med lite svensk indie.

Honey is Cool - Nach Heart

Karin Dreijer är så sjukt mycket the first lady of Swedish music. Och vilken snygg frisyr hon hade då!

Alla minns väl bilden här nedan? Det är en av dom mest underbara saker som har hänt mänskligheten. 75 artister och band finns representerade någonstans i bilden, vissa mer uppenbara än andra. Om man inte minns bilden, eller har inte ens sett den förr, ska man genast studera den i några timmar innan man läser vidare.
Observera att den är reducerad till 25% av originalstorleken här för att få plats. Vill du se den i dess fulla prakt föreslår jag att du högerklickar och hämtar bildadressen och klistrar in den i en ny flik/fönster.



Mina favoriter (pga klurgihet/klipskhet) är nog:

Dead Kennedys, Alice in Chains och tja...nja. Dom står nog ut =)

Hur som helst, jag har också gjort en egen sån här bild.
Hittar du alla sex artister?



















(Tryck på bilden för en förstorad version)