We're out of Bort signs again

Sitter just nu och skriver på ett kanonsegt tangentbord från helvetet, folk har antagligen spillt Burger King-cola över det. Dagligen.

Jag sitter nämligen på sånt här jävla sunk-Sidewalk Express. Hyr en dator i 93 minuter för 29 spänn.
Varför? Jo, jag har lyckats med bedriften att lämna lägenheten utan nyckeln. Utan mobiltelefon också för den delen.
Utelåst alltså. Eller heter det utlåst?

Just idag av alla jävla dagar.
Vaknar med tidernas ångest. Bakfull var jag också, efter fjärde raka natten med livepoker och sprit.
Och hungrig, fan vad hungrig jag kände mig.
Men ångesten var värst, fy fan. Frågan är om jag nånsin mått sämre.
Försöker slemma mig ner till pizzerian. Det fick bli Hasses pizzeria den här gången, inte Stugan.
När jag nästan är framme inser jag mitt misstag.
En tröst är dock att jag hittade en lax i fickan. Tyckte väl att det saknades marker från igår.
Varför marker i fickan? Hade tydligen inte tid att växla in igår.
Blä.  Vi klipper där, orkar inte tänka mer än så.

Jag kan ju ändå konstatera att det kunde vara värre. Jag kunde vara hemlös, eller död eller heroinist.

Varför inte avsluta med en låt som gått från bra till livsnödvändig senaste dagarna?

Ställ inte varma plåtar på plast.

Jag har inte haft någon tvättstugenyckel på väldigt länge.
På väldigt väldigt länge.

Vanligtvis har jag löst det genom att

a) Köpa nya kläder
b) Bo i Estland, där man har tvättmaskin hemma
c) Hälsa på hos mamma eller pappa ofta
d) Handtvätta
e) Hoppas på att dörren till tvättstugan står öppen

Idag har det hänt två stora saker som för mig närmare att faktiskt tvätta hemma i min egen fastighet:

1) Jag skickade ett mail till styrelsen och vädjade om hjälp. Det ryktas att man kan få pröjsa nya nycklar.
Faktum är att jag faktiskt ringde till ordföranden igår, men fick inget svar.

2) När jag kom in genom porten efter ett besök på Ica stod dörren öppen!

Glatt skuttar jag in i tvättstugekorridoren och inspekterar bokningstavlan.
Attsingen! Jag hade glömt min cylinder i bokningsmojängen. Undrar hur länge den suttit där?
Folk är säkert arga.
Men vänta...var exakt sitter den? Är det sant? Klonk!
Den 25:e klockan 17-21. Kunde det bli bättre? Ja, men inte mycket.
Återstår bara att hitta dörren öppen igår. Kanske borde smyga runt nere i trapphuset runt 17 som en annan skummis?

Två saker.

Först och främst, det här är för dig Linus:



Och kanske viktigast av allt. Det heter tydligen förhyrd, inte förhyrd.
Jag är chockad.
Du är en pärla, Gia.

Jag är ganska stolt. Svingla. Vilket ord! I lördags så svinglade jag definitivt.
Det är liksom en blandning mellan swing och vingla, fast det har inget med partnerbyten att göra utan är mer någon form av fylletillstånd. Det är dessutom ett anagram på vinglas och ytterst likt ordet svingla', alltså att vara jävligt glad.
Det är en funktion i funktionen - när man svinglar så är man svingla'.

Tvära kast för mitt sköra stackars psyke på sistone.

Vi var ett gäng som åkte ut till HeFos föräldrars furstepalats i Upplands skogsmarker. Vi var ett gäng på huvudsakligen kollegor från 24h samt några respektiven, nån gammal kompis till värdinnan, en halvvalpig boxerhane samt Fantomens varghund Devil.

Jag har lite svårt att direkt översätta minnena och glädjen från helgen till ord, jag hade helt enkelt fullständigt aproligt. Vad jag minns. Minnena är lite halvsuddiga från natten, som sig bör.
Det jag säkert vet är att jag suttit till bords och ätit rostbiff och potatissallad (båda med etiketten "gourmet", Charlies var mer reguljär) medan övriga radade upp kräftlik på tallrikarna likt sin kambodjanske chefsidelog.

Det blir verkligen jobbigare och jobbigare för varje år...

Hur som helst, dessutom har jag med största säkerhet spelat bordshockey.
Det var ett gammalt och ramsnett spel med Kanada och Sovjet på planen.
Självklart valde jag att spela Sovjet (som pga spelarbrist fick låna in en svensk).
Anton fick finna sig med att vara Kanada.
Jag tror jag förklarade för honom att hans laguppställning var följande:

Roy
Coffey Borque
Lemieux Gretzky Yzerman

Störtlöjligt, och självfallet ingen match för följande:

Tretjak
Fetisov Kasatonov
Larionov Sandström Krutov

Dock misskötte sig Sandström något fruktansvärt i rollen som center och hitman, och en rockad resulterade i följande femma framför Tretjak:

Fetisov Eldebrink
Larionov Makarov Krutov

Den första femman spelade 1-0 (Fetisov) och den andra spelade 0-3, trots detta är jag klart mer nöjd med Eldebrinks insats vad gäller svenskarna.

Som tur var satsades inga pengar.

Pengar satsades däremot på att Leonard Cohen skrivit "I just don't know what to do with myself".
Jag är dum i huvudet och insåg morgonen efter att det var Burt Bacharach. Nåväl, Anton kan säkert behöva en hundring.

Det hanns med en del annat under kvällen också, såsom nubbevisor och jacuzzibad. Tydligen skulle man klä på sig efter badandet. Jag tycker själv att det borde ses som en härlig, frisk, fläkt att någon springer omkring endast iförd ett par blöta boxershorts medan munnen går i ett.
Märkligt.

Jag väntar spänt på att se massor av bilder från eventet. Eller så längtar jag inte.
Jag vet inte, lite kluven är jag nog allt.

Fick nyligen den här kommentaren i bloggen

Hej!! testa den här poker sidan gumman.
Costa del poker, har en community oxå

Tomt som i avsaknad av substans, inte som en landplätt.
Jag kommer knappast bli husägare, så nej, det kommer aldrig vara den typen av tomt.

Jag har alltid trott att när det känns som tyngst, så är det Smiths jag kramar om.
Då är det Morrisseys stämma jag lutar mot.

Men att det skulle vara en kroknäst gullfjant, så androgyn det går att vara i skägg, det hade jag haft svårt att tro. Tills nu. Men ikväll är Di Leva min vän.

Jag undrar om nån ser
Undrar om nån ser
Att clownen inte ler

Exakt så är det väl kanske inte jag känner. Ärligt talat så vet jag inte exakt vad det är som känns just nu. Det är väl det som är grejen, allt känns så poänglöst. Jag är så oerhört oengagerad i vänner, framtid, nutid, kärlek, intressen - allt.
Det känns som att varje dag är en väntan på nästa dag. Som i sin tur kanske är dagen innan något roligt ska hända, en fest eller så. Det känns så jävla fattigt, torrt. Det är väl lite där clownen kommer in.
Jag är väl kanske inte klassens clown eller så, eller...jag kan väl. Jag kan vara en munter och rolig typ i mina bästa stunder. Det är det enda konkreta jag kan komma på att jag bidrar med. Om jag inte känner mig allt för introvert så antar jag att jag är en tillgång vid sociala tillställningar.
Det är bra. Något konkret. Något slags poäng med att kliva upp.

Herrefan, det här låter bara dystert. Det är väl kanske lite dystert också. Jag förstår bara inte. Det kom så plötsligt. För 5-6 timmar sedan tror jag att allt kändes bra. Kanske för att jag inte känt efter
Men ååååh, jag kan inte ens stava till "känt" längre. Fan vad jag hatar att behöva kolla upp stavning på simpla jävla ord. Jag kan inte över huvud taget minnas att jag gjorde det förr.
Jag förfaller mentalt också.

Jag blir bara dummare, fulare, mer insnöad, världsfrånvänd för varje dag. Varje år. Det känns som att åren går förbi som veckor. Och nej, det här handlar inte om någon fånig jävla ålderskris. Det är lite annat.

Äh helvete. Insåg just att folk säkert ser ett nytt inlägg och läser det i hopp om att det ska vara något kul. En lustig bild kanske. Fan. Nej, inte den här gången.

Men hmm. Skit samma, jag orkar ändå inte bara fläka ut allt här. I vart fall inte nu. Jag får kanske dra igång en systerblogg. chol.blogg.se/angest kanske? Njae, angest är ju ett anagram på Gnesta. Det funkar inte.

Måste bara inflika en sak innan jag glömmer det. Jag pratade om mig själv i "man-form" idag. Vad fan heter det egentligen? Det har jag kunnat. Ännu ett tecken på mitt förfall. Äh, två tecken. Tre tecken om man räknar med att jag räknade fel.

Men. Ett emodoftande bloggnamn vars anagram istället är en cool plats, är det för mycket begärt?
Det är givetvis lönlöst eftersom jag absolut inte tänker skaffa en till bloggjävel, men det är kul att klura på.

Jahaja, skrivkramp också. Antar att det var det sista tecknet på att det är dags för en uppryckning.

"fan skaffa en ny hjärna. de säljer säkert sånna på e-bay. jävla kuk"

Så länge jag kan minnas har det varit ett återkommande störningsmoment i grannskapet att fanskapshelvetet till misärporträtt som bor intill mig gillar att borra i väggarna. Den här veckan slår dock alla förbannade jävla rekord.
Hela förmiddagen och halva eftermiddagen igår.

Idag, idag idag, har den infernaliske lille illbattingen till invertebrata horunge hållit på sedan klockan nio. Eller så. Nåt sånt. Den första halvtimmen låg jag bara och kved i min av måttliga mängder alkohol semisargade tillvaro. Jag kastade mig fram och tillbaka som en vådaskjuten Stasi-fånge medan borrandet bara fortgick.

Hur många hål kan man behöva?
Är grannhelvetet kvalitetskontrollant för borrmaskiner?

Det här kan fanimig alltså inte hända.
Grannens väggar lär ha fler hål än en moderat ministers beskrivning av sitt förflutna vid det här laget.

Eller kanske Alla vägrar Bertil rom. Stackarn, rom som är så gott.
Gärna en lagrad osnobbig variant, typ Havana Club, och så lite is. Och cola. Kanske lime.
Men Bertil får inget.

Stackarn.

Det händer inte så mycket just nu, och det speglas väl i bloggen misstänker jag.

Dock så upptäckte jag idag att man kan köra embed på youtube-videos på wsop-forumet.
Det har varit jävligt kul hittills.
Återstår bara att se på hur omvärlden reagerar.

Just fan., vem var det där aset? Jag var ute och snurrade nån dag, och nån person nämnde något om att spela i Leksand. Varpå jag frågade initierat om hur det var att lira med Belfour, då gick han. Vem var han? När var det här?
Helvete, vilken snobb.

Belone, Beltwo, Belthree, Belfour. Hahahahhaahahhaa. Bella fiore? Kanske Bello?
Äsch, jag bara svamlar. Inget nytt under solen alltså.
Inget nytt under Solan heller, vad jag vet. Bara appropå.

Ska vi leka youtubeleken?

Jag känner mig väldigt ofta som en utomjording på motherfucking Venus.
Hur kan jag dela arvsmassa med alla dessa människor?

Kolla här, en omröstning Aftonbladet har idag på sin förstasida:



Hur fungerar det där? "Jaaa alltså...jag har starka känslor gällande vad barnen har på sig. Inte så att jag bryr mig ifall trettonåringar ser ut som lättlagda halvnakna våp, nej nej. Jag är ute efter något större. Tänk ifall någon elev inte ser svarta tavlan för att killen, det är alltid en kille, framför har en keps på sig!"

Allvarligt nu. Vad fan är problemet? Exakt vad händer ifall en ungjävel har på sig huvudbonad på biologilektionen? Smälter polarisen? Kommer Spider Pig sluta vara rolig? Kommer resterande yngelklass få så svårt att koncentrera sig på undervisningen att alla kommer handla på det individuella programmet och sluta sina dagar som bensinmacksbiträden? VAD ÄR GREJEN?

Jag HATAR att vattengraven ligger utvändigt på Osakas VM-arena. Det är asfult. Det bor sannerligen en liten estethitler inom mig. Appropå det, jag älskar den här bilden.



Hur som helst, på 3000 meter hinder ska löparjävlarna ta ett kortvarv, sticka in en kortis vid ena kortsidan och hoppa vattengrav. Inte ta några extra steg på någon improviserad superoval i andra änden av arenan.
Jag vet inte varför, men det känns fult.

För övrigt sjukt irriterad just nu. Knappt en timmes spel, ca 1000 händer, nio inköp back. Jag hatar cashgames. Fast ändå inte. Revansch i Tallinn kanske. Dags snart.

Äsch, jag pratar så mycket poker alltid, skit i det nu. Ikväll ska jag quizza, äntligen.
På The Tudor Arms Pub på Östermalm. Astrevligt, man glider dit en timme tidigt eller så, beställer något gott (Guinness, Kilkenny, Old Speckled Hen eller något annat) samt beställer mat. Ofta kyckling av något slag. Sedan äter man, dessutom stojar man och stimmar.

Sedan börjar tävlandet. Med sina pens poised sitter man och väntar spänt på varje ord som the Quizmaster himself yppar. Det handlar om en kanadensare, så många frågor kretsar kring den amerikanska kontinenten (de amerikanska kontinenterna? amerikanska inkontinenterna?).

Man får två svarspapper, med vardera 24 frågor. Pratar om svaren det gör man inte, så man kommunicerar genom att skriva på små papperslappar. Mycket trevligt. Första pappret är ganska okomplicerat och hämtas alltså in halvvägs. Det andra pappret är mer komplicerat, då frågor 25 och 37 är trepoängare och jävligt svåra.
Fråga 48 är en bildfråga. Vem är personen? Liksom.

Inte nog med det, det finns en del individuella frågor också, där svårighetsgraden är av typen "What long form of clotheswear is the Astrid Lindgren character Pippi famous for wearing?". Så signerar man med sitt namn.
Förr, när det var bättre, så kunde man vinna en öl eller en shot (ofta tillsammans med ställets ägare, Chris, som av någon anledning sällan syns till numera). Men....så kan man ju inte göra, inte i Sverige. Så man brukar väl vinna en påse choklad eller Under Belägring 4 på DVD ungefär, men det är roligt det med.

I huvudtävlingen delas två priser ut, i form av presentkort på Åhléns. Vårt lag. Harry B, är ganska bra, så vi vinner ibland.

Det där var väl lärorikt?

Oh, ja just det. Kicki, jag är i Sverige =)

Nu när jag inte bor i Estland längre så började det förra namnet på bloggen kännas en smula retarderat.
Jag gillar det nya namnet än så länge, men kommentarer är alltid välkomna.
Kanske blir det så att jag kommer byta namn på bloggen som andra byter byxor. Eller som jag bytte namn på MSN för några år sedan. Det var väldigt kul ända tills Nalle flippade ut och tyckte att jag borde heta som jag heter.
Vilket jag ju nu gör - nästan.

Aaaah, det var tider det. Jag hade ofta MSN-namn efter låtcitat. I regel Pixies eller Smiths.
Det var underbart att logga in som "We will wade in the shine of the ever" eller "Now I know how Joan of Arc felt".
Inte så mycket för att folk skulle säga "Ah! Bigmouth strikes again!", utan mer...jag vet inte. Men roligt hade jag.
Skrock skrock.

Visst har det varit mycket text och lite bild på sistone? Eller rättare sagt, det har inte varit något alls på sistone, men sist det var så var det mest text, ett tag. Kanske borde man lägga in nåt krystat här, eller så skriver jag klart reserapporten från semestern. Men...det börjar ju kännas så avlägset.
Äh, det kan nog bli kul ändå.

Jag fick just feta munchies för lösgodis. Kan man få munchies utan att röka på? "Höhö jazzztobak". Jag är i vart fall sugen, så jag ska springa ner på Ica. Jag har en ganska märklig tankekamp med kassörskorna på Ica - inbillar mig att jag framstår som kufsluskig i deras ögon då jag så gott som enbart handlar toalettpapper, fryst mat, färdiga sallader och loka där. Ungkarlskliché´galore liksom. Men då tänker jag att "Haha! Trodde ni verkligen att jag handlar mina basvaror på ert lilla sunkIca? Åh nej! Jag storhandlar minsann på Ica Maxi (det gör jag inte) och nödshoppar här, lokalt". Men...jag är lite osäker på om dom tänker så längt.

Oh well, off I go.

Puss! Hoppas vi hörs snart igen.

PS Jag har börjat se Sopranos från början

Det är lite som en nära döden-upplevelse, man står liksom utanför sig själv. Man betraktar sig själv och hör eller ser ord och gester som bara inte kan vara rätt. Kan det där verkligen vara jag?
Lite så var det i förrgår då jag ser mig själv svara "Jo men det vore ju roligt" när Richard frågar mig via MSN om det inte vore kul att gå en runda golf.

Jag, på en golfklubb?
Jag över huvud taget träffa en golfboll med min stenålderssving?

Övriga intressenter droppade av på vitt skilda grunder, så till slut blev det bara jag och Richard som begav oss ut mot golfklubben. Jag kramade hårt om hans väldeffade bringa där jag satt bakpå scootern (som han fick upp i 45 km/h) under några härliga kilometrars färd.

Nej, där ljög jag. Vi tog taxi ut, men jag är i det närmaste helt säker på att Richard hade älskat att skjutsa mig på sin kinesiska moppe om det inte vore för ölen. Två 33-shottar hemma hos honom, och en systemkasse med tre varsina till med ut till banan.
Det stod nog "Pay n Play" skrivet i pannan på oss

Glömde jag säga att den dag vi spelade på, igår onsdag, var tidernas varmaste augustidag i Gävle?
Bra i såna fall, för det hade varit en lögn, men fan vad varmt det var. Inte blev det bättre av att man skulle kånka runt på en sån där bag överallt. Nästa gång nöjer jag mig med att ha en putter och en järnsexa i näven.

Innan vi gav oss ut på banan ("Inga förkunskaper krävs" måste vara myntat med mig i åtanke) skulle vi visst slå några hinkar på rangen. The Driving Range. Eller för oss mer The Ironing Range, kanske.

Det var väl kul, när jag kom underfund med att det gick som bäst när jag koncentrerade mig och tittade på bollen hamnade jag i zonen. Emellanåt kunde jag träffa bollen tre gånger i rad och få den jäveln att flyga säkert 100 meter. Är det långt? Antagligen inte. Mot slutet blev då tekniken lidande i takt med att mina ögon genomdränktes av svett och min rygg började ömma.

Två hinkar senare stegade iväg mot PnP-banans första tee, som nån slug jävel beslutat lägga på ett angränsande halvklot. Väl framme öppnade vi varsin öl och kom fram till att Richard börjar slå ut. Därefter börjar den som leder att slå på varje hål.

Par 3, 126 meter eller nåt. Är det här ett skämt? Annika och Tiger spelar mycket längre hål. Kanske ska man hålla i klubban med en hand så man inte slår för långt? Ingen risk, mitt utslag blev förvisso ganska rakt, men rätt så kort. Säkert 30 meter kort om koppen. Richard slog dock ut i roughen - jag ledde för första och enda gången under hela rundan.

Richard nådde green på nästa slag - jag slog ca 30 förbi green och hamnade i ett trängt läge från den angränsande banans rough.

9 slag för mig och 4 för Richard och så rullade det på. Hål efter hål. Efter att vi avslutat 9 hål (par 29) klockade den lille ettriga jäveln in på 48 slag medan jag mest var glad att slippa tresiffrigt - 72. 8 slag per hål. Där blott två hål var över 150 meter. Heja.

Tre höjdpunkter dock:

På ett hål slog vi lika (6 slag var)
På ett hål sänkte jag en jätteputt på 5-6 meter
Jag slog bara bort en boll (alternativt slog bort två och hittade en - osäker)

Sammanfattningsvis så kommer jag inte sätta min fot på en golfbana igen förrän min kropp återhämtat sig. Det är blåsor i händerna, en stel och ömmande rygg, samt svårartad plattfot som gäller idag.

Nästa gång går jag gärna mitt i vintern också.

Saludos!

Det finns få saker som stör mig mer än enformighet. När jag tänker efter har jag problem med konformitet och formalia också. Är jag antiformare? Formist? Kanske spelar kloroform en roll i det hela? Jag vet inte.

Klart är dock att jag står längs ena kortsidan av planen, platsen är som speakern antydde "anrika" Strömvallen, mitt i Gävle. Allsvenskan 2007, sextonde omgången, Gefle IF - IFK Göteborg. Fint så. 25 grader varmt, korv och loka. Ingen öl. Ups and downs, the usual.

Men så mäktar Gefle med ett anfall för andra gången på cirka tjugofem minuter (andra halvlek var småseg som hemmasupporter) och jag hör nån jävel ropa "höger höger" så fort bollen byter ägare.
- Vad fan? Är det din strategi? Slå alltid bollen till höger, det kommer dom aldrig på.

Nån på läktaren är alltså dum i huvudet. I nästa anfall (den här gången mindre än en livstid efter det förra) går det slutligen upp för mig. Mannen ropar inte "höger höger", han ropar med osedvanligt märklig dialekt "Kom igen GIF".
Och igen. Och igen. Och igen. Under varje anfall resten av matchen snittar mannen - jag letar febrilt efter honom på läktaren, så till den grad att jag missar en målchans eller två då mina ögon plirar runt i publikhavet - på ett "Kom igen GIF" var tredje eller fjärde sekund. Alltid med exakt samma volym, samma zombieartade tonfall, samma längd, samma allt. Ingen inlevelse, ingen känsla. Framför allt, ingen variation. Gubbjävel.
Hur mår du?

Ja, han kanske inte måste dö, eller så. Men jag undrar lite stilla hur man orkar. Haha, är det mig det är fel på?
Nej, knappast, blindspår, låt oss gå vidare. Vi kanske får anledning att återkomma till det där när jag ska skriva om min sociala fobi framöver, dock.

Just det, en annan kuriositet från publiken, denna gång från första halvlek:

Jag stod då tillsammans med min dimunitive far i ett hav av oengagemang och såg Gefle föra matchen (men gå till halvtid i underläge 0-1, Marcus Berg). Havet av oengagemang fungerar som så att man applåderar blygt när något spektakulärt hänt (ett försök till inlägg som tar på någons knä, en sjumeters passning som sitter klistrad) och ger ifrån sig ett "fan!" eller "helvetes jävlar" när nån skjuter tre meter bredvid målet. Däremellan diskuterar man stilla matchbilden genom att turas om att fyra av plattityder på sin favoritdialekt. Är man inte från Gävle och talar Gävlemål går Sandvikenmål, dalmål eller nån vedervärdig Hälsingedialekt också bra.
Dessutom är havet av oengagemang organiserat som så att var hundrade person ikläder sig rollen som centurion - med rätt att klaga på domaren. En touch av romare är väl aldrig fel?

Jo, i varje fall. I det här havet fanns en person som utmärkte sig speciellt. En medelålders (som det lät på rösten) kvinna några rader bakom mig. Jag lyckades aldrig identifiera henne. Hon jublade och svor nämligen på fel ställen. En Ängel bland Himmelsblå? En Glenn bland....ja, ni fattar. Kanske. Det visade sig till slut att mina farhågor var felaktiga. Hon jublade och svor inte på "fel" ställen för att hon var Blåvit, hon gjorde det för att hon näppeligen förstod fotboll och därtill tänkte långsamt. Hon reagerade alltså bara lite sent.
Det var lite gulligt, tyckte jag.

Så otroligt olikt mig.

Ja just det, mer om semestern kommer snart också. Dags att skriva om det innan jag blir full eller bakfull - man är inte lika kreativ då. Om man inte sover mycket mycket lite. Värt att tänka på.

En god vän snurrade runt på Facebook och fann en bild på mig nånstans. Nätets vägar äro outgrundliga.



Tyskland förra sommaren. T-shirtbränna var hett då.

Innan jag glömmer det, här kommer hela inläggets Temalåt.

Det hade planerats i över ett halvår. Planer hade smitts, semesternamn hade återanvänts eller hittats på. Pengar hade skickats fram och tillbaka mellan bankkonton, vi var på väg.

Without further ado, tillåt mig att presentera gruppen Gruppen. Vi, familjen. Gänget på 5+2.



François

Undertecknad fångas här på bild mitt i ett utbrottsförsök för att lämna gruppen.
Sannerligen inte gruppens ledartyp, inte heller den mest driftige. Samlade på sig flest döskallar under veckan och är kvar på nåder.



Gudrun aka Gujje

Gruppens gudmoder, rallyvettvilling och galjonsfigur. Hyser avsky mot smuts men har en fäbless för vackra klänningar och billiga telefonabonnemang. Säger "ja, tack" till en whisky men "mja, kanske...är det Newcastle?" till öl.



Norton

Multibegåvad deltidsvaken yngling med konstant öga för flickor. Bajsbokens betvingare.
En naturbegåvning. En Zico bland tyskar, en olivkvist i Taigan. Långsam med tungan, men det
vägs upp via ett anletsuttryck som skulle ge ett ankare moderskänslor.
Veckans mest populäre.



Ulla-Maj aka Ulla aka Mayar aka allt annat som passar henne själv

Ett exempel på Ulla-Majs humor och förmåga att bjuda på sig själv är hur hon ringde mig tidigt i morse för att försäkra sig om att jag använde just den här bilden i bloggen.
Ännu sötare med munnen i normallläge, jag kan inte minnas om hon hade shottat citronsyra eller bara sagt något pinsamt just när bilden togs, men hon ser lika nöjd ut som alltid.
Gruppens gubben-i-lådan, med ett skratt som säkerligen fortfarande myllrar längs västkustens klipplandskap.
Var en tidig döskallemagnet, för att sedan samla på sig allt mer kärlek.



Solveig aka Solan aka Sluggo

När man inte fann Sluggo sovandes i sin säng på kvällen (och det gjorde man ofta) hittade man henne i regel iförd en av sina trettiosju svarta klänningar, med en öl i högsta hugg och mer än ett par saker att säga om omgivningen. Grekisk gudinna och....Sluggo, i samma utsökta person.



Läderlappen

Bofast i Kungshamn. Läderlappen är en skabbig jävla tråkmåns som sällan sågs ens så mycket som smutta på alkohol. Trots detta fick han all vår kärlek och ögonblicket då vi skildes åt var resans svåraste.
Så här i efterhand har jag lättare att förstå Läderlappens charm. Det är små gester, många accessoarer, torr humor och ett piggt morgonhumör.



Robin

Läderlappens bleka kopia. Önskar en dag få vara 5% av det LL är. Min gissning är: kommer aldrig ske.
Robin, jag hatar dig.

Sverige är ett av få länder där man kan bli ihjälskjuten i Handen.

Jag tror äntligen jag har lyckats utarbeta en modell för personlighetsbeskrivning helt utan luckor.

Jag har inte ens valt att gå den långa vägen, via universitetsstudier, avhandlingar och långa år i trånga korridorer och klassrum. Nej, jag valde att genom hög intelligens och personlig briljans korta ner processen till två sekunders kreativt tänkande.

Vi är alla människor en av följande personlighetstyper:

Levande Musik
Levande Ljus
Levande Rollspel

Levande Musik kännetecknas av god smak och liderlig passion. Uttrycket kan ibland vara mer intressant och viktigare än innehållet - det är känslan som räknas. Man ska lida. För fan. Levande Musik kan ha kortare relationer med Levande Rollspel, men föraktar Levande Ljus. Levande Musik passar bäst ihop med Levande Musik.

Exempel på personer som är Levande Musik:

Torsten Flinck, Janis Joplin, Homer Simpson

Levande Ljus är den tröttsamt ordinäre småstadsmänniskan, vardagsromantikern. Den pöbelgråa person som såg Titanic sju gånger på bio. En enkel och okomplicerad person som får barn före 21 och på sin höjd läser Allers, Björn Hellberg eller Knasens julnummer. Levande Ljus håller sig i regel till sin egen sort, även om en crush på Levande Musik inte är omöjlig.

Exempel på personer som är Levande Ljus:

Agneta Sjödin, Hockeylandslaget, Marge Simpson

Levande Rollspel är den intelligente nörden. Ofta, men inte alltid, socialt tafatt. Levande Rollspel innefattar så vitt skilda personer som akademikern, fotoentusiasten och flugfiskaren. Levande Rollspel har fått oförtjänt dåligt rykte så här på förhand, men det är långt ifrån alla Levande Rollspel som syr ringbrynjor, lär sig alviska och dricker mjöd till vardags. Levande Rollspel sitter i skinnet - inte särken. Levande Rollspel trivs också bäst bland sina egna, men drömmer i hemlighet om ett liv med Levande Ljus.

Exempel på personer som är Levande Rollspel:

Stefan Holm, Bison, Lisa Simpson

Hej, jag heter Chrissy Chrissy Mack, jag är ombytlig.

Just nu sitter jag med tårade ögon. Lycka sprider sig genom min kropp. Varför?

Jag nyttjade just SCBs briljanta tjänst namnsök, som låter en söka och se hur många folkbokförda personer som heter det ena och det andra namnet.
Tydligen finns det 6 personer i Sverige med efternamnet Lingus.
Kan ni förstå hur kul det vore om en av dessa fick en son och döpte denne til Conny?
Allvarligt?
Ann Ahl, eller ens An Al, inte ens nära. Conny Lingus, fy fan vad hett.

Åh, vänta. Anna Lingus.

Jag dör.

Jag DÖR.