Topp 5 - låtar att gråta till
Listor är förjävla roliga. High Fidelity är en livsstilsbibel. Tårar är manliga.
Så kan man sammanfatta det här inlägget om man vill. Jag tänkte nämligen försöka introducera fenomenet små topp fem-listor på diverse teman till bloggen. Det första temat är härligt rosamjukt.
Här är kriterierna för urval helt enkelt att låten måste kännas naturlig att fälla en tår eller två till. Av alla snyftvänliga låtar i världen tänker jag sedan rangordna de fem bästa efter låtens förträfflighet - dvs kvalitén rent musikmässigt, inte näsduksmässigt. Som vanligt i framtiden så är det max en låt per artist som gäller.
Plats 5. Drive-by Truckers - Two Daughers and a Wife
Historien om hur musikern Bryan Harvey med familj brutalt mördas i sitt hem en nyårshelg förmedlas bättre och starkare genom samklangen från musik, text och sång, än någonsin genom oändliga antal lästa ord. Åtminstone för mig.
Plats 4. Kajsa Grytt - Fallen i Graven
Jag lägger egentligen upp den här youtubevideon mest för att följa tema - hur dumt det än kan vara. För du kommer inte beröras nämnvärt av den här versionen. Du vill höra studioversionen, den från "Är vi på väg hem?". Sedan vill du höra den om och om igen, i ett hörn av ditt hem, ihopkrupen med knäna mot pannan och ett berg av näsdukar framför fötterna. Hela plattan som sådan är så obehagligt närvarande, det känns som att hon sitter några meter innanför dina öron - om det nu vore möjlilgt - och tungt släpar fram orden. Hela produktionen är makalös, men till textrader som
Det finns ingen svartare jord än den där någon vilar, för tidigt fälld
till sådana textrader finns inget att göra. Inte i den här tappningen. Det är bara att kapitulera.
Plats 3. Jeff Buckley - Hallelujah
Det finns sannolikt inget kvar att säga som inte redan sagts om den här inspelningen. Jag misstänker att cirka 70% av alla världens 70- och 80-talister kommer vilja att den framförs den dag de sänks i jord. Jag lär säkert vara en av dem.
Plats 2. The Smiths - I Know It's Over
En av de första gångerna jag hörde den här låten var jag ensam, bakfull och trött utanför en nyligen avslutad Roskildefestival, i väntan på att åka hem tillsammans med idel okända människor. Men det var mest en olycklig slump - det har aldrig varit någon tvekan om hur jag ska ta emot den. Kan det någonsin finnas någon tvekan hos någon människa om hur viktig den är? Det fanns en tid då jag aldrig klarade av att höra hela. Partiet med "If you're so very..." blev bara för mycket. Lyckligtvis klarar jag idag av att uppskatta mästerverket i dess helhet.
Plats 1. Antony and the Johnsons - Cripple and the Starfish
Jag menar, jag vet inte om den är så sorglig egentligen. Lite smärtfetischism har väl ingen dött av? Men vem kan stå emot fioler? Se det som en utmaning! Vackrast någonsin är den i varje fall.
Så kan man sammanfatta det här inlägget om man vill. Jag tänkte nämligen försöka introducera fenomenet små topp fem-listor på diverse teman till bloggen. Det första temat är härligt rosamjukt.
Här är kriterierna för urval helt enkelt att låten måste kännas naturlig att fälla en tår eller två till. Av alla snyftvänliga låtar i världen tänker jag sedan rangordna de fem bästa efter låtens förträfflighet - dvs kvalitén rent musikmässigt, inte näsduksmässigt. Som vanligt i framtiden så är det max en låt per artist som gäller.
Plats 5. Drive-by Truckers - Two Daughers and a Wife
Historien om hur musikern Bryan Harvey med familj brutalt mördas i sitt hem en nyårshelg förmedlas bättre och starkare genom samklangen från musik, text och sång, än någonsin genom oändliga antal lästa ord. Åtminstone för mig.
Plats 4. Kajsa Grytt - Fallen i Graven
Jag lägger egentligen upp den här youtubevideon mest för att följa tema - hur dumt det än kan vara. För du kommer inte beröras nämnvärt av den här versionen. Du vill höra studioversionen, den från "Är vi på väg hem?". Sedan vill du höra den om och om igen, i ett hörn av ditt hem, ihopkrupen med knäna mot pannan och ett berg av näsdukar framför fötterna. Hela plattan som sådan är så obehagligt närvarande, det känns som att hon sitter några meter innanför dina öron - om det nu vore möjlilgt - och tungt släpar fram orden. Hela produktionen är makalös, men till textrader som
Det finns ingen svartare jord än den där någon vilar, för tidigt fälld
till sådana textrader finns inget att göra. Inte i den här tappningen. Det är bara att kapitulera.
Plats 3. Jeff Buckley - Hallelujah
Det finns sannolikt inget kvar att säga som inte redan sagts om den här inspelningen. Jag misstänker att cirka 70% av alla världens 70- och 80-talister kommer vilja att den framförs den dag de sänks i jord. Jag lär säkert vara en av dem.
Plats 2. The Smiths - I Know It's Over
En av de första gångerna jag hörde den här låten var jag ensam, bakfull och trött utanför en nyligen avslutad Roskildefestival, i väntan på att åka hem tillsammans med idel okända människor. Men det var mest en olycklig slump - det har aldrig varit någon tvekan om hur jag ska ta emot den. Kan det någonsin finnas någon tvekan hos någon människa om hur viktig den är? Det fanns en tid då jag aldrig klarade av att höra hela. Partiet med "If you're so very..." blev bara för mycket. Lyckligtvis klarar jag idag av att uppskatta mästerverket i dess helhet.
Plats 1. Antony and the Johnsons - Cripple and the Starfish
Jag menar, jag vet inte om den är så sorglig egentligen. Lite smärtfetischism har väl ingen dött av? Men vem kan stå emot fioler? Se det som en utmaning! Vackrast någonsin är den i varje fall.
Kommentarer
Trackback
