Skomakare, bliv vid din läst
De senaste dagarna har jag återkommit till en och samma låt om och om igen. Nu är det dags för dig att följa mitt exempel. Gå genast in till Love is All på Myspace och finn till din glädje att det här förträffliga bandet har spelat in några av sina favoritlåtar på svenska! Börja helst med Bob Hund-covern (bara en sån sak!) "Någonting måste göras".
Jag har tidigare varit väldigt förtjust i det mesta de levererat på engelska, men jag inser på i runda slängar 21.7 sekunder att jag tycker om Josephine Olaussons stämma om möjligt än mer på svenska. Jag tror inte att det är så mycket språket det handlar om - även om Bob Hund behandlar svenskan bättre än Love is All (elle ja, snart sagt vem som helst) bemästrar engelskan. Nej, jag tycker bara det känns mer innerligt och kanske finns det ett mått av fånig "Åh den där stämman är verkligen från samma land som jag"-patriotism, hemska tanke
Nu kommer du som läser det här tycka jag är väldigt jobbig, eller åtminstone hopplöst ostrukturerad, men det här bandet har egentligen ganska lite att göra med resten av inlägget.
Då så. Från några som hanterar det med galans till de som kanske skulle må bäst av att hålla sig till ett språk - svenskan. Love is All fick mig nämligen att fundera en hel del kring det där med språk. Rent spontant kan jag bara komma på Moneybrother som fungerar oförargligt på båda språken. Troligtvis finns det ytterligare en flock artister som jag för tillfället glömt, men det som inte dyker upp i min hjärna i detta nu existerar inte.
- La, la, la, la, jag hör dig inte!
I vissa fall är det inte svårt att förstå varför det blev som det blev. Redan nämnda Bob Hunds hantering av det svenska språket är så sensationellt att det vore närmast chockerande ifall Bergman Rock hade varit ens i närheten så bra på engelska.
Jämför då med en sådan som Annika Norlin/Hello Saferide/Säkert!, en i de flesta avseenden trevlig om än inte fantastisk artist. Hon sjunger sannerligen inte dåligt, men jag tror att de flesta beundrare är överens om att det är i texterna storheten sitter. Är det bara jag som tycker att hon fungerar bättre på svenska? Att det tycks märkligt att skriva textmässiga sexpoängare när man istället kan skriva åttapoängare?
Särskilt frustrerande blir det när det ska slängas in några extra namn eller termer på svenska, som för att påminna än en gång om att den här låten, den hade kunnat göras bättre på svenska. Dock ska jag inte särskilt hänga ut Annika här, nej det handlar då för min del mer om en Lex Hyvönen.
"...it was the Folkets Hus basement". Men herregud. Liksom. Jag kan ge mig fan på att det står något i stil med "Haha! Nu märks det väl hur jag bara skriver på engelska på pin tjiv - den tänkta publiken är ändå svensk, mwahahaHAHAHA" i konvolutet till "Silence is Wild".
Sedan kommer då det här med uttalet. Jag hör till kategorin musiklyssnare som inte alls störs av tydliga eller övertydliga brytningar i uttalet när det kommer till sång. Jag tycker att Karin Dreijer Andersson och Viktoria Bergsman låter helt fantastiska i sin överdrivna svenskhet. Och någonstans tror jag också att du som läsare inte hade hunnit längre än till tredje raden av det här inlägget ifall du hade problem med konstiga uttal.
Jag antar att det finns två kategorier svenskar som fungerar för mig - de med bra engelska och de som släppt vapnen och inte för ett ögonblick försöker kämpa emot sin svenskhet. Eller snarare sin icke-engelskhet. Alla de misslyckade försöken är bara bajsnödiga påminnelser om att världen, eller tja - Sverige, gått miste om något potentiellt stort då personen i fråga valt bort svenskan.
Här önskar jag att jag kunde avsluta med en rysande intressant paragraf om Mattias Alkberg - men jag har fortfarande efter cirka fem års bekantskap inte botaniserat i Bear Quartets digra katalog.
Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte var min mening att hänga ut just Annika Norlin - men det hade ju varit taskigt att hänga ut någon som vore dålig på riktigt. Förutom E-Type förstås. Martin, du är en sopa! Och nej, jag har inte drabbats av hybris - jag tror inte att Annika läser det här. Hon svarar ju inte ens på mina mail.
Ja just det. Är det bara jag som får associationer till Sleater-Kinney när jag hör Love is All? Knappast va?
Jag har tidigare varit väldigt förtjust i det mesta de levererat på engelska, men jag inser på i runda slängar 21.7 sekunder att jag tycker om Josephine Olaussons stämma om möjligt än mer på svenska. Jag tror inte att det är så mycket språket det handlar om - även om Bob Hund behandlar svenskan bättre än Love is All (elle ja, snart sagt vem som helst) bemästrar engelskan. Nej, jag tycker bara det känns mer innerligt och kanske finns det ett mått av fånig "Åh den där stämman är verkligen från samma land som jag"-patriotism, hemska tanke
Nu kommer du som läser det här tycka jag är väldigt jobbig, eller åtminstone hopplöst ostrukturerad, men det här bandet har egentligen ganska lite att göra med resten av inlägget.
Då så. Från några som hanterar det med galans till de som kanske skulle må bäst av att hålla sig till ett språk - svenskan. Love is All fick mig nämligen att fundera en hel del kring det där med språk. Rent spontant kan jag bara komma på Moneybrother som fungerar oförargligt på båda språken. Troligtvis finns det ytterligare en flock artister som jag för tillfället glömt, men det som inte dyker upp i min hjärna i detta nu existerar inte.
- La, la, la, la, jag hör dig inte!
I vissa fall är det inte svårt att förstå varför det blev som det blev. Redan nämnda Bob Hunds hantering av det svenska språket är så sensationellt att det vore närmast chockerande ifall Bergman Rock hade varit ens i närheten så bra på engelska.
Jämför då med en sådan som Annika Norlin/Hello Saferide/Säkert!, en i de flesta avseenden trevlig om än inte fantastisk artist. Hon sjunger sannerligen inte dåligt, men jag tror att de flesta beundrare är överens om att det är i texterna storheten sitter. Är det bara jag som tycker att hon fungerar bättre på svenska? Att det tycks märkligt att skriva textmässiga sexpoängare när man istället kan skriva åttapoängare?
Särskilt frustrerande blir det när det ska slängas in några extra namn eller termer på svenska, som för att påminna än en gång om att den här låten, den hade kunnat göras bättre på svenska. Dock ska jag inte särskilt hänga ut Annika här, nej det handlar då för min del mer om en Lex Hyvönen.
"...it was the Folkets Hus basement". Men herregud. Liksom. Jag kan ge mig fan på att det står något i stil med "Haha! Nu märks det väl hur jag bara skriver på engelska på pin tjiv - den tänkta publiken är ändå svensk, mwahahaHAHAHA" i konvolutet till "Silence is Wild".
Sedan kommer då det här med uttalet. Jag hör till kategorin musiklyssnare som inte alls störs av tydliga eller övertydliga brytningar i uttalet när det kommer till sång. Jag tycker att Karin Dreijer Andersson och Viktoria Bergsman låter helt fantastiska i sin överdrivna svenskhet. Och någonstans tror jag också att du som läsare inte hade hunnit längre än till tredje raden av det här inlägget ifall du hade problem med konstiga uttal.
Jag antar att det finns två kategorier svenskar som fungerar för mig - de med bra engelska och de som släppt vapnen och inte för ett ögonblick försöker kämpa emot sin svenskhet. Eller snarare sin icke-engelskhet. Alla de misslyckade försöken är bara bajsnödiga påminnelser om att världen, eller tja - Sverige, gått miste om något potentiellt stort då personen i fråga valt bort svenskan.
Här önskar jag att jag kunde avsluta med en rysande intressant paragraf om Mattias Alkberg - men jag har fortfarande efter cirka fem års bekantskap inte botaniserat i Bear Quartets digra katalog.
Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte var min mening att hänga ut just Annika Norlin - men det hade ju varit taskigt att hänga ut någon som vore dålig på riktigt. Förutom E-Type förstås. Martin, du är en sopa! Och nej, jag har inte drabbats av hybris - jag tror inte att Annika läser det här. Hon svarar ju inte ens på mina mail.
Ja just det. Är det bara jag som får associationer till Sleater-Kinney när jag hör Love is All? Knappast va?
Kommentarer
Postat av: Maria
Folketshus basement = gropen i Robertsfors. Jimmy är även en vän til mig om jag inte nämde det när ni var här??? ;-)
Trackback
