Det är inte det
Det är inte det att vi gått miste om framtida musikaliska stordåd.
Det är inte det att det tragikomiska spektaklet fått ett abrupt men ack så logiskt slut.
Det är inte det att barnen blir utan far (och kanske inte mår dåligt av det?).
Det är inte det att TV:s och tidningars alla minnesspecialer kommer vara outhärdliga.
Det är något annat.
Det är något annat som gör den här natten, den här klibbigt heta juniveckans mitt, till något speciellt.
Nej, somliga personer, eller - om jag får använda mig av ett tabubelagt ord - stjärnor, är större än de andra. Större än livet självt? Det är så det sägs. Det handlar inte om kvalité eller smak eller något annat värdefullt och åtminstone teoretiskt mätbart. Jag tror det handlar om att det finns ett fåtal människor, nu en färre än nyligen (och om den tomma stolen med automatik ersätts av en tronarvinge ber jag till alla mytologiers samtliga gudar att det nyaste tillskottet till den här skaran inte blir Paris Hilton), som bara existerar i medvetandet hos alltför många människor för att man ska omnämna dem - dessa stjärnor - på samma sätt, med samma vokabulär och tilltal som vanliga dödliga, vanliga superkändisar.
Det handlar om de fåtal personer som människor om 500 år kommer att känna igen från vår tid. Kanske kommer 2500-talsmänniskan framför allt nämna Jackson, Madonna, Hitler och Homer Simpson som främsta representanter från 1900-talet. Huruvida det är smickrande eller ej lämnar jag upp till var och en att bestämma. Men visst känns det lite som att vi i natt alla delar samma tanke, samma märkliga saknad, samma tomhet, samma frågor. Det är lite elektriskt. Osynligt men nästan påtagligt.
Märkligt.
Ett oerhört märkligt inlägg blev det här också. Väldigt lätt att såga jämns med fotknölarna om man så vill. Inte för att jag bryr mig. Jag har annat att tänka på.
Det är inte det att det tragikomiska spektaklet fått ett abrupt men ack så logiskt slut.
Det är inte det att barnen blir utan far (och kanske inte mår dåligt av det?).
Det är inte det att TV:s och tidningars alla minnesspecialer kommer vara outhärdliga.
Det är något annat.
Det är något annat som gör den här natten, den här klibbigt heta juniveckans mitt, till något speciellt.
Nej, somliga personer, eller - om jag får använda mig av ett tabubelagt ord - stjärnor, är större än de andra. Större än livet självt? Det är så det sägs. Det handlar inte om kvalité eller smak eller något annat värdefullt och åtminstone teoretiskt mätbart. Jag tror det handlar om att det finns ett fåtal människor, nu en färre än nyligen (och om den tomma stolen med automatik ersätts av en tronarvinge ber jag till alla mytologiers samtliga gudar att det nyaste tillskottet till den här skaran inte blir Paris Hilton), som bara existerar i medvetandet hos alltför många människor för att man ska omnämna dem - dessa stjärnor - på samma sätt, med samma vokabulär och tilltal som vanliga dödliga, vanliga superkändisar.
Det handlar om de fåtal personer som människor om 500 år kommer att känna igen från vår tid. Kanske kommer 2500-talsmänniskan framför allt nämna Jackson, Madonna, Hitler och Homer Simpson som främsta representanter från 1900-talet. Huruvida det är smickrande eller ej lämnar jag upp till var och en att bestämma. Men visst känns det lite som att vi i natt alla delar samma tanke, samma märkliga saknad, samma tomhet, samma frågor. Det är lite elektriskt. Osynligt men nästan påtagligt.
Märkligt.
Ett oerhört märkligt inlägg blev det här också. Väldigt lätt att såga jämns med fotknölarna om man så vill. Inte för att jag bryr mig. Jag har annat att tänka på.
Kommentarer
Trackback
