När jag läste det du skrev
Jag spenderade säkert en kvart med din blogg, mixtrandes, trixandes och svärandes över kommtarsfunktionen och blogg.se:s förmåga att inte alls fungera när man vill, innan jag lyfte blicken och blickade nedåt. Nedåt till ord som var riktade mot mig.
Jag är egentligen trött på att trötta ut mina vänner med min låga tillvaro och dåliga självkänsla, men det här är något annat. Jag är på något slags bra humör. Eller - jag ler i varje fall. Jag lyssnar på Israel (insert omöjligt polynesiskt efternamn som slutar på 'olo) på repeat, men jag log redan innan. Jag ska förresten plugga in den externa hårddisken med alla Aimee Mann-skivorna sen också.
Att läsa det där...det kändes mer som katarsis (vilken tur att jag ändå gick på rätt många lektioner under litteraturvetenskapen HT 04) att staka sig fram genom orden. Det var som att...det som borde varit sorg, förtvivlan och ångest genom gråt blev till ett leende. För grät det gjorde jag, jag kan inte minnas sist jag kunde släppa ut allt som nyss...du vet, sådär när det nästan svider lite om kinderna efter att alla tårar torkat ut huden?
Jag förstår inte riktigt varför jag reagerade så kraftigt, eller jo, så här.
Jag mådde väldigt dåligt innan, jag hade känt ögonen tårats strax innan framför teven, när jag sedan satte mig vid datorn så var min första impuls att se efter hur du har haft det. Och så fanns du där, och hade tänkt på mig.
Det var precis det jag behövde just då.
Det kanske inte behövs mer än så för att man ska må bättre, någon som är hård men kärleksfull.
Jag ska väl säga att det finns mycket av det du skrev som jag inte känner igen mig i, det är nog dels saker som
du missförstått / inte gissat rätt baserat på knapp information, men också sånt som jag kanske inte ser hos mig själv ännu. Det stora övergripande, dock, träffade helt rätt. Bulls eye in one, albatriss i ess och femetta på en gång.
Minns du när jag lämnade ifrån mig texten till den här refrängen i din blogg förresten?
Jag är egentligen trött på att trötta ut mina vänner med min låga tillvaro och dåliga självkänsla, men det här är något annat. Jag är på något slags bra humör. Eller - jag ler i varje fall. Jag lyssnar på Israel (insert omöjligt polynesiskt efternamn som slutar på 'olo) på repeat, men jag log redan innan. Jag ska förresten plugga in den externa hårddisken med alla Aimee Mann-skivorna sen också.
Att läsa det där...det kändes mer som katarsis (vilken tur att jag ändå gick på rätt många lektioner under litteraturvetenskapen HT 04) att staka sig fram genom orden. Det var som att...det som borde varit sorg, förtvivlan och ångest genom gråt blev till ett leende. För grät det gjorde jag, jag kan inte minnas sist jag kunde släppa ut allt som nyss...du vet, sådär när det nästan svider lite om kinderna efter att alla tårar torkat ut huden?
Jag förstår inte riktigt varför jag reagerade så kraftigt, eller jo, så här.
Jag mådde väldigt dåligt innan, jag hade känt ögonen tårats strax innan framför teven, när jag sedan satte mig vid datorn så var min första impuls att se efter hur du har haft det. Och så fanns du där, och hade tänkt på mig.
Det var precis det jag behövde just då.
Det kanske inte behövs mer än så för att man ska må bättre, någon som är hård men kärleksfull.
Jag ska väl säga att det finns mycket av det du skrev som jag inte känner igen mig i, det är nog dels saker som
du missförstått / inte gissat rätt baserat på knapp information, men också sånt som jag kanske inte ser hos mig själv ännu. Det stora övergripande, dock, träffade helt rätt. Bulls eye in one, albatriss i ess och femetta på en gång.
Minns du när jag lämnade ifrån mig texten till den här refrängen i din blogg förresten?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ren och skär värme. Det
här känns bra. Nu återstår bara att vi ses och kramas. Jag saknar dig, vi sa faktiskt att vi skulle vara vänner. Nu har vi båda varit dåliga på att hålla stilen. Hoppas att jag kan smitta dig lite med min egen lycka och energi.
Du är bra.
Kram!
Trackback
