Are you wokin kidding me?
Med tvätt i maskinen (om vi ska vara helt noga så var en tredjedel av tvätten kvar i tvättkorgen av anledningar som inte kommer att diskuteras i denna text) styrde jag mina steg i rask takt utmed Ringvägen - det skulle banne mig lunchas.
Klockan är kanske kvart över ett och jag uppdaterar mig om vad som hänt i omvärlden genom att plöja igenom dagens punkt ess e. Medan jag går där, som den av tidning halvblinde gångtrafikfara jag är, så noterar jag en anakronism. Jag hittar, i Stockholm city år 2008 eKr en allmän bänk. En sittplats där man helt gratis får vila sin lekamen och för ett ögonblick undvika omvärldens jäkt och stress. En plats att i lugn och ro (förutom den tunga biltrafiken tre meter framför) avnjuta sin gratistidning. Jag trivs redan innanför tullarna!
När jag sedan, väl uppdaterad om nyhetsläget, styr mina steg vidare längs gatan passerar jag ställen som det etiopiska Abyssinia (eller något sådant) - verkar intressant men har inte lunchöppet. Samt en kvarterskrog som Hayden Christensen tagit sig besväret att teleportera hit från Skövde - 91:an. Smaka på det namnet!
Jag förbryllas över att folk faktiskt på fullaste allvar lunchar på ett ställe uppkallat efter Rudolf Petterssons blåklädde beväring (eller om det kanske var efter bussen jag alltid åkte med under min barndom) och stegar vidare. VId det här laget är jag fullständigt belägrad, besegrad, befruktad och benprotes - nej vänta, det blev fel, en massa ord som börjar på "be" i varje fall - av hunger. Jag måste alltså stanna på nästa ställe.
En asiat, någon form av wookställe med take away-nischning, men det finns möjlighet att äta på stället också - perfekt! Dagens meny erbjuder fläsk och asienjunk, kyckling och asienjunk samt asienjunk.
Jag faller för fläsket då det blivit mycket kyckling på sistone. Det enda problemet är maträttens namn - "Wok Mee". Hur uttalar jag det? Som ett engelskt "me"? Vet personalen ens själva? Kommer det att låta som ett försök att säga "fuck me" på engrish? Frågorna hopar sig i takt med svettdropparna.
Väl framme vid disken möts jag efter blott några sekunders väntan av en välvillig kvinnas dikt.
- Jaaa?
- Jag tar en sån där...wåkk mi
- Wåkk mi...okej, äta här eller ta med?
- Äta här
Sedan minns jag inte riktigt vad som sägs. Jag är nämligen allt för fascinerad av kortläsaren för att registera dialogen. Kortläsaren är nämligen av en modell som jag sett på exakt fyra platser - på tre asiatiska restauranger i Stockholm, samt på en asiatisk restaurang i....*drumroll*....Tallinn. Okej, fullt normalt. Själva kortläsaren är väl inte speciellt jobbig (förutom att den innehåller en liten plastpuckel som skymmer displayen lite) och dess mest utmärkande egenskap är att man stoppar in kortet rakt framifrån så att den läser av chippet i stället för magnetremsan. Möjligen används just den här modellen på allsköns ställen runt om i världen, men för mig är den stängt kopplad till wokpannor och den där jävla blomkålen. Samt rostad lök då, så klart.
Nu tänker du så här "rostad lök - är du dum i huvudet?". Det gör du helt rätt i. Men på det här fashionabla stället serveras den på hårstråtunna nudlar tillreda grytan toppad med rostad lök, som om den vore en chorizo för tjugofem jävla spänn - fan vad arg jag blir - hur kan korv vara så jävla dyrt? Jag hann knappt äta upp min pizzasallad (!!!!!!!) innan den norrlländsk/kantonesiska delikatessen landar på mitt bord.
Har jag missat något, eller ska det vara så här?
För övrigt så är jag lycklig och älskad och stabil och allt sånt. Det känns fint. Jag tänkte avrunda med en fantastiskt vacker låt:
Klockan är kanske kvart över ett och jag uppdaterar mig om vad som hänt i omvärlden genom att plöja igenom dagens punkt ess e. Medan jag går där, som den av tidning halvblinde gångtrafikfara jag är, så noterar jag en anakronism. Jag hittar, i Stockholm city år 2008 eKr en allmän bänk. En sittplats där man helt gratis får vila sin lekamen och för ett ögonblick undvika omvärldens jäkt och stress. En plats att i lugn och ro (förutom den tunga biltrafiken tre meter framför) avnjuta sin gratistidning. Jag trivs redan innanför tullarna!
När jag sedan, väl uppdaterad om nyhetsläget, styr mina steg vidare längs gatan passerar jag ställen som det etiopiska Abyssinia (eller något sådant) - verkar intressant men har inte lunchöppet. Samt en kvarterskrog som Hayden Christensen tagit sig besväret att teleportera hit från Skövde - 91:an. Smaka på det namnet!
Jag förbryllas över att folk faktiskt på fullaste allvar lunchar på ett ställe uppkallat efter Rudolf Petterssons blåklädde beväring (eller om det kanske var efter bussen jag alltid åkte med under min barndom) och stegar vidare. VId det här laget är jag fullständigt belägrad, besegrad, befruktad och benprotes - nej vänta, det blev fel, en massa ord som börjar på "be" i varje fall - av hunger. Jag måste alltså stanna på nästa ställe.
En asiat, någon form av wookställe med take away-nischning, men det finns möjlighet att äta på stället också - perfekt! Dagens meny erbjuder fläsk och asienjunk, kyckling och asienjunk samt asienjunk.
Jag faller för fläsket då det blivit mycket kyckling på sistone. Det enda problemet är maträttens namn - "Wok Mee". Hur uttalar jag det? Som ett engelskt "me"? Vet personalen ens själva? Kommer det att låta som ett försök att säga "fuck me" på engrish? Frågorna hopar sig i takt med svettdropparna.
Väl framme vid disken möts jag efter blott några sekunders väntan av en välvillig kvinnas dikt.
- Jaaa?
- Jag tar en sån där...wåkk mi
- Wåkk mi...okej, äta här eller ta med?
- Äta här
Sedan minns jag inte riktigt vad som sägs. Jag är nämligen allt för fascinerad av kortläsaren för att registera dialogen. Kortläsaren är nämligen av en modell som jag sett på exakt fyra platser - på tre asiatiska restauranger i Stockholm, samt på en asiatisk restaurang i....*drumroll*....Tallinn. Okej, fullt normalt. Själva kortläsaren är väl inte speciellt jobbig (förutom att den innehåller en liten plastpuckel som skymmer displayen lite) och dess mest utmärkande egenskap är att man stoppar in kortet rakt framifrån så att den läser av chippet i stället för magnetremsan. Möjligen används just den här modellen på allsköns ställen runt om i världen, men för mig är den stängt kopplad till wokpannor och den där jävla blomkålen. Samt rostad lök då, så klart.
Nu tänker du så här "rostad lök - är du dum i huvudet?". Det gör du helt rätt i. Men på det här fashionabla stället serveras den på hårstråtunna nudlar tillreda grytan toppad med rostad lök, som om den vore en chorizo för tjugofem jävla spänn - fan vad arg jag blir - hur kan korv vara så jävla dyrt? Jag hann knappt äta upp min pizzasallad (!!!!!!!) innan den norrlländsk/kantonesiska delikatessen landar på mitt bord.
Har jag missat något, eller ska det vara så här?
För övrigt så är jag lycklig och älskad och stabil och allt sånt. Det känns fint. Jag tänkte avrunda med en fantastiskt vacker låt:
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ja, det är en bra låt men jag gillar den här videon bättre. Det känns som att de helt enkelt åkt ut till en lägenhet vid vattnet med minimal budget och bara ställt sig rakt upp och ner och spelat in videon (eventuellt har de också lagt lite brödkanter utanför för att locka till sig alla måsarna).
Trackback
