Well...that's a first...
Fick just in degen på turn med 6 hög - och ledde.
Som stormen river öppet hav - så klart
Så korkat av mig. Tack HeFo, alltid så pålitlig. Sett ur mitt perspektiv är den låttitlen nu jävligt rolig.
Och då har jag inte ens tänkt på pokeraspekten, vilket väl är tur det.
HeFo och Slemmis har presenterats för varandra också, på tiden!
Jag då? Jo, tack. Jag ska nog ut på en promenad idag igen. Frisk luft verkar kul. Men den här gången undviker jag nog skogen - björnskräck är inte att leka med. Eller vad säger du, HeFo?
En stor del med nöjet är ju mina nya fina lurar - ett par budget-Sennheiser.
Hoppas nu att det går att länka bilden...håll tummisarna!
Och då har jag inte ens tänkt på pokeraspekten, vilket väl är tur det.
HeFo och Slemmis har presenterats för varandra också, på tiden!
Jag då? Jo, tack. Jag ska nog ut på en promenad idag igen. Frisk luft verkar kul. Men den här gången undviker jag nog skogen - björnskräck är inte att leka med. Eller vad säger du, HeFo?
En stor del med nöjet är ju mina nya fina lurar - ett par budget-Sennheiser.
Hoppas nu att det går att länka bilden...håll tummisarna!
Det pratas för lite musik i den här bloggen
Tidernas tre bästa låtar med ordet "river" i titeln:
1) Al Green - Take me to the River
2) Pixies - River Euphrates
3) Bruce Springsteen - The River
Lite synd att det inte finns några bra svenska låtar med det svenska ordet "river" i titeln.
Hör ni det, alla svenska låtskrivare? Nej vänta, inte alla svenska låtskrivare - Pling Forsman och Alexander Bard behöver inte bekymra sig.
1) Al Green - Take me to the River
2) Pixies - River Euphrates
3) Bruce Springsteen - The River
Lite synd att det inte finns några bra svenska låtar med det svenska ordet "river" i titeln.
Hör ni det, alla svenska låtskrivare? Nej vänta, inte alla svenska låtskrivare - Pling Forsman och Alexander Bard behöver inte bekymra sig.
Jag är nog ett hälsofreak
Knappt har jag hunnit skriva ett inlägg om vilken civiliserad stadsmänniska är, förrän jag skriver det här inlägget och meddelar min kärlek till naturen.
Jag tog idag en promenad i det närliggande naturreservatet Nyckelviken. Det var kort sagt fantastiskt. Jag promenerade runt, mest i någon form av motionsspår, i cirka en timme. Det var kuperat, kulligt och jävligt. Men vilket landskap! En vanlig jävla skog på hösten kan visst vara svårgreppbart vacker. Och klipporna nere vid vattnet sen...
Jag tog en del bilder, men dessvärre är jag för tillfället oförmögen att föra över bilder från telefon till dator - synd!
Hoppas kunna åtgärda det snart. Det skulle liksom skänka lite mening till det här inlägget.
Kroppen tog lite stryk av den plötsliga chocken att plötsligt lufsa runt i naturen i mer än några minuter. Inte så att jag har svåra förslitningsskador - men jag skulle tvunget ta på mig nya skor på min vandring. Följd: En äcklig blåsa på ena ringtån. Mycket tråkigt. Får kanske vila tån några dagar nu.
Jag tog idag en promenad i det närliggande naturreservatet Nyckelviken. Det var kort sagt fantastiskt. Jag promenerade runt, mest i någon form av motionsspår, i cirka en timme. Det var kuperat, kulligt och jävligt. Men vilket landskap! En vanlig jävla skog på hösten kan visst vara svårgreppbart vacker. Och klipporna nere vid vattnet sen...
Jag tog en del bilder, men dessvärre är jag för tillfället oförmögen att föra över bilder från telefon till dator - synd!
Hoppas kunna åtgärda det snart. Det skulle liksom skänka lite mening till det här inlägget.
Kroppen tog lite stryk av den plötsliga chocken att plötsligt lufsa runt i naturen i mer än några minuter. Inte så att jag har svåra förslitningsskador - men jag skulle tvunget ta på mig nya skor på min vandring. Följd: En äcklig blåsa på ena ringtån. Mycket tråkigt. Får kanske vila tån några dagar nu.
Prins Y-fronts tokvilda äventyr, avsnitt 1
Jag skulle nog inte klara mig så bra i djungeln. Eller i svensk vildmark. Eller utan närheten till sjukvård över huvud taget. Jag är nog så postmodernet insnöat civiliserad man kan bli - totalt fri från återkoppling till mitt naturliga jag.
Igår kväll lagade jag en väldigt god köttfärssås från ett halvkilo nötfärs som jag tagit fram ur frysen dagen innan, en gul lök, en massa chilisås och tomatpuré, lite konserverade hela champinjoner, samt kryddning i form av chipotlesås, svartpeppar och salt. Till det kokade jag obruten spaghetti.
Det är ungefär här jag ska lägga upp en bild på maten, men det faller på två punkter
1) Jag lägger inte upp maten snyggt
2) Det här är inte en sån blogg
I alla fall, det smakade givetvis jävligt gott. Jag drack kanske Loka till, eller så var Lokan slut och jag drack kranvatten. Nåväl. Några timmar senare blev jag plötsligt akut dålig i magen. Inte så där som Jeff Daniels karaktär i Dum & Dummare kanske, men det var halvakut. Det gav dock med sig under kvällen.
Så, vad gör jag i kväll när jag är hungrig? Jag micrar det som blev över från igår (ja, det stämmer, ett halvkilo köttfärs blir i regel mer än en måltid) och slafsar i mig - högst medveten om att jag kan få tillbringa resten av kvällen med tvådagars matförgiftningstarm - men det var ju så gott igår!
Än så länge märker jag inte av något - kanske var det inte maten som fick mig dålig igår ändå.
Vågar dock inte ta ut något ännu.
Avrundar med en låt som är fantastisk (den har handklappningar i refrängen)
Igår kväll lagade jag en väldigt god köttfärssås från ett halvkilo nötfärs som jag tagit fram ur frysen dagen innan, en gul lök, en massa chilisås och tomatpuré, lite konserverade hela champinjoner, samt kryddning i form av chipotlesås, svartpeppar och salt. Till det kokade jag obruten spaghetti.
Det är ungefär här jag ska lägga upp en bild på maten, men det faller på två punkter
1) Jag lägger inte upp maten snyggt
2) Det här är inte en sån blogg
I alla fall, det smakade givetvis jävligt gott. Jag drack kanske Loka till, eller så var Lokan slut och jag drack kranvatten. Nåväl. Några timmar senare blev jag plötsligt akut dålig i magen. Inte så där som Jeff Daniels karaktär i Dum & Dummare kanske, men det var halvakut. Det gav dock med sig under kvällen.
Så, vad gör jag i kväll när jag är hungrig? Jag micrar det som blev över från igår (ja, det stämmer, ett halvkilo köttfärs blir i regel mer än en måltid) och slafsar i mig - högst medveten om att jag kan få tillbringa resten av kvällen med tvådagars matförgiftningstarm - men det var ju så gott igår!
Än så länge märker jag inte av något - kanske var det inte maten som fick mig dålig igår ändå.
Vågar dock inte ta ut något ännu.
Avrundar med en låt som är fantastisk (den har handklappningar i refrängen)
"Rånaren försvann från platsen på en logoped"
Nej, jag tror inte att nyhetsuppläsaren på ABC verkligen sa så, men jag tyckte det lät så.
Det är mycket. Mycket roligt.
Det är mycket. Mycket roligt.
Alltså...reklammakare
Inte nog med att jag tvingades stå ut med att någon snodde konceptet till Knifes "Heartbeats" över ljudet till José Gonzales cover på samma låt, häromåret, nu har det hänt igen.
Om inte mitt öra var helt åt helvete så hörde jag nyligen basslingan från Clashs "The Magnificent Seven" i en Heinekenreklam. Clash!
Dock lät det ju inte som originallåten direkt, kände bara igen det där underbara. Är det en känd cover?
Vem tillåter det här att ske?
Om inte mitt öra var helt åt helvete så hörde jag nyligen basslingan från Clashs "The Magnificent Seven" i en Heinekenreklam. Clash!
Dock lät det ju inte som originallåten direkt, kände bara igen det där underbara. Är det en känd cover?
Vem tillåter det här att ske?
Dödsångest eller panikångest?
Det har varit ett jobbigt dygn eller så, och är väl inte helt över ännu.
I söndags var vi ett stort gäng ungdomar och mindre unga människor som gav oss ut till sjöss på det årliga Sjöslaget. Kort sammanfattat kan det sägas vara en tillställning då ett massivt uppbåd av studenter och före detta studenter bordar en båt från Silja Line och gör sitt bästa för att ha skoj skoj skoj.
Årets resa var min femte, stämningen var på topp.
Jag hade med mig en mycket läcker bläckfiskmössa, en nästan full flaska Campari, samt en 50cl PET delvis fylld med billig skotsk single malt. Samt en stor portion hunger och en burk koffeintabletter - vilket visade sig vara dumt.
Vi snabbspolar till måndag morgon och det som började som vanlig baksmälla. Jag ligger och plågas i sängen, hytten töms på människor - det ska ätas något slags buffé redan 11.00. Misär.
Strax före matdags kommer två välvilliga varelser förbi med någon form av beställd värktablett. Jag tackar för hjälpen. sköljer ner pillret med lite vatten - och spyr upp litervis med genomskinlig, vattenlik, vätska nästan omedelbart.
Så mycket mer än vätska fanns inte kvar i magen, då nattens inhandlade tallrik köttbullar hade hamnat på någon toalett någonstans nära informationsdisken dussinet timmar tidigare.
Än så länge är väl allt ganska normalt. Jag är trött, mår illa, har ont i huvudet och saknar aptit - ganska standard efter en ovanligt hård fylla. Nåväl, jag släpar mig iväg till buffén där jag mäktar med två glas läsk, lite chokladpudding och lite frukt - till mina bordsgrannars roade gliringar.
Ja ja, visst, jag mår lite dåligt.
Det är sedan när jag är tillbaka i hytten som jag börjar må dåligt på riktigt. Jag försöker sova, men det går bara inte. Mina händer och mina fötter börjar domna bort på ett allt annat än roande sätt. Oron stiger inom mig, tur då att jag stundtals har sällskap i hytten, något som skänker en trygghet som inte bör underskattas. Situationen med att inte riktigt kunna sova, i takt med att stress och ångestkänslorna stegras får mig till slut på fötter.
Jag vill se om jag hittar mat, jag vill vara bland folk.
Jag tar en hiss upp några våningar, hittar något restaurangliknande. Jag har märkbart svårt att bestämma mig för vad jag ska köpa. Kanske beror det på att jag helt saknar aptit. Nåväl, valet faller till slut på en greksallad (eller gregisk sallad, enligt etiketten) och ett glas pepsi. Jag förflyttar mig till lokalen intill där jag placerar min likbleka lekamen på en stol och försöker följa med i sändningen av en Snookermatch medan jag mödosamt gafflar i mig några mikrogram näring. Nej, det här funkar inte.
Upp på fötter igen, 50 meter bort sitter ju några bekanta ansikten. Jag tar mig dit, slår mig ner. Berättar om mina symptom i hopp om lugnande ord eller på något annat sätt ingjuten trygghet. Jag tror dessutom det är ungefär nu jag minns koffeintabletterna. Jag känner mig fysiskt som att min blodcirkulation avtar för varje minut som går, i takt med att lemmarna domnar bort allt mer. Hur går det ihop med koffeinet som snarare borde skynda på hjärtat? Jag vet inte riktigt, men det var säkert inte bra att kasta i sig tabletterna under natten.
Jag tog med tabletterna, i min enfaldiga naivitet, för att se till att hålla mig vaken längre än tolvslaget (något som varit mycket svårt tidigare resor) - frågan är bara, hur många tabletter åt jag?
Jag minns vagt att det på burken står något i stil med "1-2 tabletter åt gången...med bla bla bla timmars mellanrum". Jag tror mig minnas från natten att jag fick i mig cirka 5 tabletter. Något som dock besvärar mig är att burken innehöll ca 20 tabletter vid båtens avfärd. samt att jag har vaga minnen av att sett burken helt tom. Jag kan givetvis ha tappat piller, bjudit någon osv osv, men risken finns att jag tokknaprade tabletter under natten.
Fan då!
Hur som helst, tillbaka till tidslinjen. Jag sitter vid det här bordet, inte helt kapabel att äta min mat, och bestämmer mig för att ta mig 3-4 våningsplan nedåt för att uppsöka informationsdisken och förhoppningsvis få träffa sjuksyster. Den fotburna resan nedåt blir mycket traumatisk. Det börjar snurra, benen känns svaga, jag är hela tiden rädd att falla. Överallt runt om mig sitter/ligger/står fulla studenter och sjunger fåniga visor om sex, alkohol och annan galenskap, medan jag i allt högre utsträckning oroar mig för min hälsa.
Väl framme på däck 4, några meter ifrån informationsdisken, sjunker jag utmattat ihop på golvet. Det är ingen kollaps, jag svimmar inte. Men jag är helt slutkörd och måste pusta ut innan jag går fram till den härdade kvinnan bakom disken. Jag måste ha gjort ett obehagligt intryck på henne till att börja med. Nästan i panik sluddrar jag om att jag måste få träffa någon sjukvårdspersonal, jag mår verkligen inte bra. Jag har domningar i både armar och ben, hjärtat rusar, det känns som att symptomen accelererar.
- Jodå jag söp som fan igår, jajjemän, man blir dålig av alkohol. Men det här är inte riktigt samma sak.
Hon går med på att i varje fall ringa sjuksyster för konsultation, och får till svar att syster är mycket upptagen (eller blasé), men också rådet att ge mig Resorb. Det ska tydligen hjälpa. Två muggar vätskeersättning och sedan ordinationen vila i hytten. Inte riktigt det jag hoppats på, men jag tror trots allt att det gör mig lite lugnare.
Jag får sällskap till hytten av en god och trygg människa. Tack, men du hade inte behövt. Det uppskattas, hur som helst. Väl i hytten lämnas jag dock ensam. Jag försöker koppla av, men får allt mer panik. Tänk om jag somnar och aldrig mer vaknar. Om mitt hjärta slutar slå, är det helt kört då? Kan jag ropa så att någon hör mig?
Ni hör ju själva, jag mådde inte helt bra. Jag vet inte hur länge jag ligger i hytten, en halvtimme kanske. Kanske mer. En liten stund får jag sällskap av två hyttvänner, också det känns väldigt skönt. Frågan är bara om jag inte känner mig mer utlämnad efter att dom gått sin väg?
Jag reser mig i vart fall till slut upp, jag måste nog träffa sjuksyster ändå. Jag mår nämligen sämre än innan, jag har börjat domna bort i delar av ansiktet. Inte roligt alls. Den underbara kvinnan (som jag nästan glömde tacka för hjälpen vid mitt första besök) bakom disken ringer återigen syster och - jodå - jag kan få träffa henne. Jag eskorteras dit av två vakter, vilket känns något surrealistiskt, men man kan inte säga annat än att jag är omhändertagen.
Sjuksyster är också hon en vänlig själ. Hon gör några enklare tester - syresättningen i blodet är normal, 98% eller något. Pulsen är dock, det som alltså bör vara i det närmaste vilopuls, över 100. Blodtrycket är också högt. Jag nämner koffeintabletterna men det är inget hon tar någon större notis av. Hon tror att det handlar om någon form av alkoholinducerad panikångest och ger mig en tablett med något lugnare. Det ska verka inom 10-15 minuter, och då ska allt bli bra.
- Men får jag stanna här en stund? Nähä nej, det går inte bra.
Tillbaka till hyttens ensamhet alltså? Här är jag lite obestämd, fördelen med hytten är att det är tyst och lugnt där, i vart fall hyfsat tyst och lugnt. Nackdelen är ju ensamheten. Jag lyckas hitta tillbaka till verkligheten utanför sjuksysterns katakomber och söker mig i varje fall mot hytten. Inte alls långt ifrån min dygnslånga hemvist springar jag så på delar av kompisgänget, ja nästan hela gänget faktiskt. Det visar sig att deras plan mestadels innefattar att sitta ner i korridoren och lågmält prata om allt och inget. Kunde jag ha dragit en större vinstlott?
Sällskapet och pillret kickar in och mina symptom försvinner nästan helt. Det är en underbar känsla!
Ett tag senare, kanske efter en timme, kanske mer, börjar dock domningarna hitta tillbaka. Kanske är det det lugnande pillrets effekt som avtagit, kanske något annat. Resten av resan gör jag inte mycket annat än att sitta stilla och knappt säga något, hela tiden omgiven av vänner. När båten nästan är i hamn hör jag av mig till en läkarstuderande vän med en försynt fråga om möjligheterna att få tag på receptfri lugnande medicin - svaret blir att det nog blir svårt.
Han ringer mig sedan, när jag är halvvägs hemma, och vi pratar i några minuter. Jag berättar så noggrannt jag kan om allt som hänt och allt han säger får mig på bättre och tryggare tankar. Dock är det så att jag vid tidpunkten han ringer redan börjat må avsevärt mycket bättre. Jag befinner mig i en Konsumbutik, i färd med att köpa en bulgursallad och lite vatten. Kvällen innehåller sedan ätande av nämnda sallad och vatten, samt bussresan hem och tv-tittande. Och just det, msn-samtalet med vännen praktiserande sjuksyster.
Det är allt annat än lugnande. Jag berättar även för henne om allt som hänt och hon vrålar (så mycket man nu kan vråla via MSN) om hur fullkomligt livsfarligt det är att kombinera koffeintabletter och alkohol. Man kan dö osv.
Kul. Jag ska tydligen vara ur faroxzonen då såväl alkohol som koffein i stort sett helt bör vara ute ur systemet - men bör ändå ta det lugnt i några dagar.
Fan, det där var ju allt annat än lugnande!
Jag betar av något avsnitt SImpsons och ett avsnitt Sopranos i sängen, till dess att jag är så trött att jag inte orkar ha ångest längre.
I morse vaknar jag strax före 11 (jag fick nog nära åtta timmar sömn, skönt) av att det antingen är någon som hamrar i väggarna i huset, eller att jag drömmer att någon hamrar i väggarna.
Det känns hur som helst klart bättre i kroppen. Dvs, fram till dess att jag äter frukost. Sex små rostade mackor med ost och skinka gör inte underverk med min hälsa. Jag har nu haft väldigt hög puls i över en timme, åtminstone känns det så. Väldigt hög är kanske att ta i, men den är högre än i vanliga fall. Helvetes jävlar, när ska jag få känna mig bra igen?
Det blir säkert bra vad det lider, men jag har allvarliga funderingar på att bli bättre kompis med min kropp framöver.
I söndags var vi ett stort gäng ungdomar och mindre unga människor som gav oss ut till sjöss på det årliga Sjöslaget. Kort sammanfattat kan det sägas vara en tillställning då ett massivt uppbåd av studenter och före detta studenter bordar en båt från Silja Line och gör sitt bästa för att ha skoj skoj skoj.
Årets resa var min femte, stämningen var på topp.
Jag hade med mig en mycket läcker bläckfiskmössa, en nästan full flaska Campari, samt en 50cl PET delvis fylld med billig skotsk single malt. Samt en stor portion hunger och en burk koffeintabletter - vilket visade sig vara dumt.
Vi snabbspolar till måndag morgon och det som började som vanlig baksmälla. Jag ligger och plågas i sängen, hytten töms på människor - det ska ätas något slags buffé redan 11.00. Misär.
Strax före matdags kommer två välvilliga varelser förbi med någon form av beställd värktablett. Jag tackar för hjälpen. sköljer ner pillret med lite vatten - och spyr upp litervis med genomskinlig, vattenlik, vätska nästan omedelbart.
Så mycket mer än vätska fanns inte kvar i magen, då nattens inhandlade tallrik köttbullar hade hamnat på någon toalett någonstans nära informationsdisken dussinet timmar tidigare.
Än så länge är väl allt ganska normalt. Jag är trött, mår illa, har ont i huvudet och saknar aptit - ganska standard efter en ovanligt hård fylla. Nåväl, jag släpar mig iväg till buffén där jag mäktar med två glas läsk, lite chokladpudding och lite frukt - till mina bordsgrannars roade gliringar.
Ja ja, visst, jag mår lite dåligt.
Det är sedan när jag är tillbaka i hytten som jag börjar må dåligt på riktigt. Jag försöker sova, men det går bara inte. Mina händer och mina fötter börjar domna bort på ett allt annat än roande sätt. Oron stiger inom mig, tur då att jag stundtals har sällskap i hytten, något som skänker en trygghet som inte bör underskattas. Situationen med att inte riktigt kunna sova, i takt med att stress och ångestkänslorna stegras får mig till slut på fötter.
Jag vill se om jag hittar mat, jag vill vara bland folk.
Jag tar en hiss upp några våningar, hittar något restaurangliknande. Jag har märkbart svårt att bestämma mig för vad jag ska köpa. Kanske beror det på att jag helt saknar aptit. Nåväl, valet faller till slut på en greksallad (eller gregisk sallad, enligt etiketten) och ett glas pepsi. Jag förflyttar mig till lokalen intill där jag placerar min likbleka lekamen på en stol och försöker följa med i sändningen av en Snookermatch medan jag mödosamt gafflar i mig några mikrogram näring. Nej, det här funkar inte.
Upp på fötter igen, 50 meter bort sitter ju några bekanta ansikten. Jag tar mig dit, slår mig ner. Berättar om mina symptom i hopp om lugnande ord eller på något annat sätt ingjuten trygghet. Jag tror dessutom det är ungefär nu jag minns koffeintabletterna. Jag känner mig fysiskt som att min blodcirkulation avtar för varje minut som går, i takt med att lemmarna domnar bort allt mer. Hur går det ihop med koffeinet som snarare borde skynda på hjärtat? Jag vet inte riktigt, men det var säkert inte bra att kasta i sig tabletterna under natten.
Jag tog med tabletterna, i min enfaldiga naivitet, för att se till att hålla mig vaken längre än tolvslaget (något som varit mycket svårt tidigare resor) - frågan är bara, hur många tabletter åt jag?
Jag minns vagt att det på burken står något i stil med "1-2 tabletter åt gången...med bla bla bla timmars mellanrum". Jag tror mig minnas från natten att jag fick i mig cirka 5 tabletter. Något som dock besvärar mig är att burken innehöll ca 20 tabletter vid båtens avfärd. samt att jag har vaga minnen av att sett burken helt tom. Jag kan givetvis ha tappat piller, bjudit någon osv osv, men risken finns att jag tokknaprade tabletter under natten.
Fan då!
Hur som helst, tillbaka till tidslinjen. Jag sitter vid det här bordet, inte helt kapabel att äta min mat, och bestämmer mig för att ta mig 3-4 våningsplan nedåt för att uppsöka informationsdisken och förhoppningsvis få träffa sjuksyster. Den fotburna resan nedåt blir mycket traumatisk. Det börjar snurra, benen känns svaga, jag är hela tiden rädd att falla. Överallt runt om mig sitter/ligger/står fulla studenter och sjunger fåniga visor om sex, alkohol och annan galenskap, medan jag i allt högre utsträckning oroar mig för min hälsa.
Väl framme på däck 4, några meter ifrån informationsdisken, sjunker jag utmattat ihop på golvet. Det är ingen kollaps, jag svimmar inte. Men jag är helt slutkörd och måste pusta ut innan jag går fram till den härdade kvinnan bakom disken. Jag måste ha gjort ett obehagligt intryck på henne till att börja med. Nästan i panik sluddrar jag om att jag måste få träffa någon sjukvårdspersonal, jag mår verkligen inte bra. Jag har domningar i både armar och ben, hjärtat rusar, det känns som att symptomen accelererar.
- Jodå jag söp som fan igår, jajjemän, man blir dålig av alkohol. Men det här är inte riktigt samma sak.
Hon går med på att i varje fall ringa sjuksyster för konsultation, och får till svar att syster är mycket upptagen (eller blasé), men också rådet att ge mig Resorb. Det ska tydligen hjälpa. Två muggar vätskeersättning och sedan ordinationen vila i hytten. Inte riktigt det jag hoppats på, men jag tror trots allt att det gör mig lite lugnare.
Jag får sällskap till hytten av en god och trygg människa. Tack, men du hade inte behövt. Det uppskattas, hur som helst. Väl i hytten lämnas jag dock ensam. Jag försöker koppla av, men får allt mer panik. Tänk om jag somnar och aldrig mer vaknar. Om mitt hjärta slutar slå, är det helt kört då? Kan jag ropa så att någon hör mig?
Ni hör ju själva, jag mådde inte helt bra. Jag vet inte hur länge jag ligger i hytten, en halvtimme kanske. Kanske mer. En liten stund får jag sällskap av två hyttvänner, också det känns väldigt skönt. Frågan är bara om jag inte känner mig mer utlämnad efter att dom gått sin väg?
Jag reser mig i vart fall till slut upp, jag måste nog träffa sjuksyster ändå. Jag mår nämligen sämre än innan, jag har börjat domna bort i delar av ansiktet. Inte roligt alls. Den underbara kvinnan (som jag nästan glömde tacka för hjälpen vid mitt första besök) bakom disken ringer återigen syster och - jodå - jag kan få träffa henne. Jag eskorteras dit av två vakter, vilket känns något surrealistiskt, men man kan inte säga annat än att jag är omhändertagen.
Sjuksyster är också hon en vänlig själ. Hon gör några enklare tester - syresättningen i blodet är normal, 98% eller något. Pulsen är dock, det som alltså bör vara i det närmaste vilopuls, över 100. Blodtrycket är också högt. Jag nämner koffeintabletterna men det är inget hon tar någon större notis av. Hon tror att det handlar om någon form av alkoholinducerad panikångest och ger mig en tablett med något lugnare. Det ska verka inom 10-15 minuter, och då ska allt bli bra.
- Men får jag stanna här en stund? Nähä nej, det går inte bra.
Tillbaka till hyttens ensamhet alltså? Här är jag lite obestämd, fördelen med hytten är att det är tyst och lugnt där, i vart fall hyfsat tyst och lugnt. Nackdelen är ju ensamheten. Jag lyckas hitta tillbaka till verkligheten utanför sjuksysterns katakomber och söker mig i varje fall mot hytten. Inte alls långt ifrån min dygnslånga hemvist springar jag så på delar av kompisgänget, ja nästan hela gänget faktiskt. Det visar sig att deras plan mestadels innefattar att sitta ner i korridoren och lågmält prata om allt och inget. Kunde jag ha dragit en större vinstlott?
Sällskapet och pillret kickar in och mina symptom försvinner nästan helt. Det är en underbar känsla!
Ett tag senare, kanske efter en timme, kanske mer, börjar dock domningarna hitta tillbaka. Kanske är det det lugnande pillrets effekt som avtagit, kanske något annat. Resten av resan gör jag inte mycket annat än att sitta stilla och knappt säga något, hela tiden omgiven av vänner. När båten nästan är i hamn hör jag av mig till en läkarstuderande vän med en försynt fråga om möjligheterna att få tag på receptfri lugnande medicin - svaret blir att det nog blir svårt.
Han ringer mig sedan, när jag är halvvägs hemma, och vi pratar i några minuter. Jag berättar så noggrannt jag kan om allt som hänt och allt han säger får mig på bättre och tryggare tankar. Dock är det så att jag vid tidpunkten han ringer redan börjat må avsevärt mycket bättre. Jag befinner mig i en Konsumbutik, i färd med att köpa en bulgursallad och lite vatten. Kvällen innehåller sedan ätande av nämnda sallad och vatten, samt bussresan hem och tv-tittande. Och just det, msn-samtalet med vännen praktiserande sjuksyster.
Det är allt annat än lugnande. Jag berättar även för henne om allt som hänt och hon vrålar (så mycket man nu kan vråla via MSN) om hur fullkomligt livsfarligt det är att kombinera koffeintabletter och alkohol. Man kan dö osv.
Kul. Jag ska tydligen vara ur faroxzonen då såväl alkohol som koffein i stort sett helt bör vara ute ur systemet - men bör ändå ta det lugnt i några dagar.
Fan, det där var ju allt annat än lugnande!
Jag betar av något avsnitt SImpsons och ett avsnitt Sopranos i sängen, till dess att jag är så trött att jag inte orkar ha ångest längre.
I morse vaknar jag strax före 11 (jag fick nog nära åtta timmar sömn, skönt) av att det antingen är någon som hamrar i väggarna i huset, eller att jag drömmer att någon hamrar i väggarna.
Det känns hur som helst klart bättre i kroppen. Dvs, fram till dess att jag äter frukost. Sex små rostade mackor med ost och skinka gör inte underverk med min hälsa. Jag har nu haft väldigt hög puls i över en timme, åtminstone känns det så. Väldigt hög är kanske att ta i, men den är högre än i vanliga fall. Helvetes jävlar, när ska jag få känna mig bra igen?
Det blir säkert bra vad det lider, men jag har allvarliga funderingar på att bli bättre kompis med min kropp framöver.
Skrubbsår
Ikväll alltså, skrubbsår.
Jag tänkte bli jätteful och ramla och slå mig.
Utan jacka på mig. Jag måste skaffa en jacka, men alla är så fula.
Undrar vad man ska ha på sig ikväll. Sjätte Tunnan, det är något slags Kvarnen för ljusskygga Gotlänningar eller lajvare i Gamla Stan. Gissar att merparten av kvällens sällskap kommer iklädda getskinnssärk eller något slags medeltida prinsessuniform i femton lager. Har för mig att personalen ser ut så också.
Men vafan, ett par illa sittande manchesterbyxor och en huvtröja funkar säkert det med.
Jag har lite vin kvar som måste drickas upp, kanske lika bra att dra i sig några glas innan jag går. Om det nu fortfarande går att dricka. Det blir nog bra.
Lekmans nya skiva förresten...jag vet inte, jag är lite besviken än så länge. Men har fastnat för fjärde spåret - "A Postcard to Nina", ganska bra låt.
Oh well.
Jag tänkte bli jätteful och ramla och slå mig.
Utan jacka på mig. Jag måste skaffa en jacka, men alla är så fula.
Undrar vad man ska ha på sig ikväll. Sjätte Tunnan, det är något slags Kvarnen för ljusskygga Gotlänningar eller lajvare i Gamla Stan. Gissar att merparten av kvällens sällskap kommer iklädda getskinnssärk eller något slags medeltida prinsessuniform i femton lager. Har för mig att personalen ser ut så också.
Men vafan, ett par illa sittande manchesterbyxor och en huvtröja funkar säkert det med.
Jag har lite vin kvar som måste drickas upp, kanske lika bra att dra i sig några glas innan jag går. Om det nu fortfarande går att dricka. Det blir nog bra.
Lekmans nya skiva förresten...jag vet inte, jag är lite besviken än så länge. Men har fastnat för fjärde spåret - "A Postcard to Nina", ganska bra låt.
Oh well.
Min superkatt har inget könsorgan
Nattlig konversation med en vän. Jag i fet stil (ldo), vän i kursiv stil.
Varning för billiga vitsar utfärdas härmed.
haha steve guttenberg
Vad är dte med han?
b-skådis deluxe
Hehe ja
4+ gör reklam för tre män och en babt
baby
Men du en varning innan du kastar dig in i talking heads träsket nån dag, Lyssna inte på folk som påstår att Burning down the house med tom jones å cardigans är en bättre version....
Hahahahaa den filmen suger
haha jag lovar, ska inte lyssna på dom
Bra! Föresten vad heter den där tredje killen i filmen, förutom selleck å guttenberg?
vet inte, ska lyssna i nästa reklaumpaus
wikipedia, Ted Danson
hAHAHHAHA så jävla viktigt är dte inte, det är ju inte så att jag planerar att se filmen eller nåt. ehh
aah Tack
jaa Sam från Cheers
mmm cheers var det verkligen bra?
jag gillade det iaf inget Seinfeld direkt, men helt okej
Då gillar jag det med, så har jag snott en till grej av dig.
haha
Nej men seinfeld är bra tack vare george... Frasier är också bra också hade jag precis börjat gilla war at home sen försvann det.
hehe tycker seinfeld är bra tack vare alla karaktärer förutom jerry kanske
vad är war at home?
Mmm men george är bäst. Nån serie med michael rapaport eller vad han nu heter som gick på femman, i början tyckte jag det var dåligt sen började jag gilla det.
rapaport ja...den gamle spjuvern
haha vad fan ska det där betyda?
vem fan är han? =)
är det han i War at Home?
Hmm han är typ 35-40 och ganska ful..
aha han
Du skulle nog känna igen han om du såg han.
mmm, han är den där fula killen i War at Home
är jessica alba snygg tycker du?
hahaha
minns inte riktigt hur hon ser ut
hahahahhahah genom fönstret.... haha min humor tar aldrig rast.
haha
- Min lägenhet har inga fönster - Men hur ser du ut då? - Vedervärdigt!
Nej men seriöst så lär jag sitta ner nån dag snart och planera fler spontanskämt, de jag har börjar sina...
hahahahha
- Jag har inga öron - Men hur hör du då? - Va?
HAahahaha är dte spontanskämt?
ja...varianter på monty pythonvitsen du vet
- Jag har inga nerver - Men hur känner du då? - Jag tror jag är kär
- Jag har ingen tunga - Men hur smakar du då? - Vedervärdigt!
haha det här var fan kul, men jag kommer inte på några bra
- Jag har inga fler repliker - Så vad händer sen?
Vad händer sen?
liksom...hur fortsätter storyn? men det gör den inte...för han har inga fler repliker
äh
aha du försöker få mig att förstå
- Min apa har inga fötter - Men hur går den då? - Illa
aha ungefär som -min tiger har inget hjärta, -men hur lever den då? -Va?
hmm
hehe men jag fattar
-Jag har ingen mun... -Men hur dricker du då? -Fanta
oj
mongo =)
Var dte inte rätt?
är Fanta ett bra svar på frågan?
Nej kanske inte vänta försöker en gång till snart
-Min tv visar ingen bild -Men hur ser du magnum då? -I glasSkiosken... haha nej jag är för trött jag kan inte
bättre iaf =)
aaah jag har fattat men jag kommerinte på nåt kul.. Men tex min tiger har ingen mun, hur dricker den då? Lagomt. det skulle iaf vara rätt
ja precis, det skulle vara rätt
Jag ska komma på bättre såna sen
fast ett bättre svar skulle vara "med måtta"
Aaah Ok
tycker jag iaf
-Min katt har inget könsorgan -Hur fotplanterar den sig då? -Snabbt och utan känsla... rätt va?
ja, typ...fast...liksom...jag tror inte den kan fortplanta sig ändå utan könsorgan
- min hund har ingen nos
- hur luktar den då?
- förfärligt!
är ju originalet
Men det var ju en superkatt.
ja men nu fattar jag
- Min superkatt har inget könsorgan =)
Varning för billiga vitsar utfärdas härmed.
haha steve guttenberg
Vad är dte med han?
b-skådis deluxe
Hehe ja
4+ gör reklam för tre män och en babt
baby
Men du en varning innan du kastar dig in i talking heads träsket nån dag, Lyssna inte på folk som påstår att Burning down the house med tom jones å cardigans är en bättre version....
Hahahahaa den filmen suger
haha jag lovar, ska inte lyssna på dom
Bra! Föresten vad heter den där tredje killen i filmen, förutom selleck å guttenberg?
vet inte, ska lyssna i nästa reklaumpaus
wikipedia, Ted Danson
hAHAHHAHA så jävla viktigt är dte inte, det är ju inte så att jag planerar att se filmen eller nåt. ehh
aah Tack
jaa Sam från Cheers
mmm cheers var det verkligen bra?
jag gillade det iaf inget Seinfeld direkt, men helt okej
Då gillar jag det med, så har jag snott en till grej av dig.
haha
Nej men seinfeld är bra tack vare george... Frasier är också bra också hade jag precis börjat gilla war at home sen försvann det.
hehe tycker seinfeld är bra tack vare alla karaktärer förutom jerry kanske
vad är war at home?
Mmm men george är bäst. Nån serie med michael rapaport eller vad han nu heter som gick på femman, i början tyckte jag det var dåligt sen började jag gilla det.
rapaport ja...den gamle spjuvern
haha vad fan ska det där betyda?
vem fan är han? =)
är det han i War at Home?
Hmm han är typ 35-40 och ganska ful..
aha han
Du skulle nog känna igen han om du såg han.
mmm, han är den där fula killen i War at Home
är jessica alba snygg tycker du?
hahaha
minns inte riktigt hur hon ser ut
hahahahhahah genom fönstret.... haha min humor tar aldrig rast.
haha
- Min lägenhet har inga fönster - Men hur ser du ut då? - Vedervärdigt!
Nej men seriöst så lär jag sitta ner nån dag snart och planera fler spontanskämt, de jag har börjar sina...
hahahahha
- Jag har inga öron - Men hur hör du då? - Va?
HAahahaha är dte spontanskämt?
ja...varianter på monty pythonvitsen du vet
- Jag har inga nerver - Men hur känner du då? - Jag tror jag är kär
- Jag har ingen tunga - Men hur smakar du då? - Vedervärdigt!
haha det här var fan kul, men jag kommer inte på några bra
- Jag har inga fler repliker - Så vad händer sen?
Vad händer sen?
liksom...hur fortsätter storyn? men det gör den inte...för han har inga fler repliker
äh
aha du försöker få mig att förstå
- Min apa har inga fötter - Men hur går den då? - Illa
aha ungefär som -min tiger har inget hjärta, -men hur lever den då? -Va?
hmm
hehe men jag fattar
-Jag har ingen mun... -Men hur dricker du då? -Fanta
oj
mongo =)
Var dte inte rätt?
är Fanta ett bra svar på frågan?
Nej kanske inte vänta försöker en gång till snart
-Min tv visar ingen bild -Men hur ser du magnum då? -I glasSkiosken... haha nej jag är för trött jag kan inte
bättre iaf =)
aaah jag har fattat men jag kommerinte på nåt kul.. Men tex min tiger har ingen mun, hur dricker den då? Lagomt. det skulle iaf vara rätt
ja precis, det skulle vara rätt
Jag ska komma på bättre såna sen
fast ett bättre svar skulle vara "med måtta"
Aaah Ok
tycker jag iaf
-Min katt har inget könsorgan -Hur fotplanterar den sig då? -Snabbt och utan känsla... rätt va?
ja, typ...fast...liksom...jag tror inte den kan fortplanta sig ändå utan könsorgan
- min hund har ingen nos
- hur luktar den då?
- förfärligt!
är ju originalet
Men det var ju en superkatt.
ja men nu fattar jag
- Min superkatt har inget könsorgan =)
Addendum: Knullgurka
Just det, det samtalet, ja.
Jag tyckte häromdagen att knullbulle var ett litet roligt ord, sådär dagen efter kanelbullens dag - knullbullens dag. Strålande. Fast sen insåg jag att man kan byta ut pussgurka mot knullgurka också. Frågan är bara om det är en kvinna eller man, eller om det ens är passande.
Många i sällskapet i lördags gillade inte uttrycket - eller var tråkiga nog att tycka att inga ord alls som innehåller "knull" kan vara gulliga (ett argument jag sköt ner med det förträffliga "knullgris").
Det var allt för nu!
Jag tyckte häromdagen att knullbulle var ett litet roligt ord, sådär dagen efter kanelbullens dag - knullbullens dag. Strålande. Fast sen insåg jag att man kan byta ut pussgurka mot knullgurka också. Frågan är bara om det är en kvinna eller man, eller om det ens är passande.
Många i sällskapet i lördags gillade inte uttrycket - eller var tråkiga nog att tycka att inga ord alls som innehåller "knull" kan vara gulliga (ett argument jag sköt ner med det förträffliga "knullgris").
Det var allt för nu!
På besök i Gävle
Som så många gånger förr tog jag tåget upp till Gävle helgen som var (jag har faktiskt inte hittat hem ännu).
Planen för helgen var inte sådär våldsamt bombastisk - men trots allt lockande nog för att konkurrera ut Uppsala som helgplaner. Jag sätter mig på tåget från Stockholm lördag 1628 med musik och Aftonbladet som sällskap.
När jag tänker efter var inte musiken ens sällskap, förutom när den unge skejtaren snett emot mig lyssnade på Placebos "Every Me Every You" på så pass hög volym att halva biosfären hörde. Det var trevligt, bra låt.
I Uppsala kliver Norton på, han hinner knappt skicka tre sms innan han slänger upp en flaska rött - Masi eller nåt.
Vi halsar rödvin på tåget och diskuterar kontaktannonser - favoriten är den med den nattarbetande slarvern som super, röker och svär - hoppas han finner kärleken.
Dessutom misstänker vi att "nationalitet ej av betydelse" betyder "jag ser gärna att du är från Ryssland eller Thailand", frågor på det?
Tanken är sedan att vi efter ankomst ska gå till fashionabla (nåja) Church Street Saloon i centrala Gävle.
Det är faktiskt ett helt okej ställe - jävligt, och då menar jag jävligt, tacky - men med bra mat. Åtminstone var den bra för fem år sedan.
Först dock ett obligatoriskt stopp hos den ständigt sammaboende tredjedelen av kvällens trupp - Solan och Gujje. Det är tydligen ingen idé att jäkta bort till Church Street redan (även om bordsbokning är ett okänt koncept på nämnda restaurang), så vi hinner riva av en vinare, lite frågesport samt naturchips innan det är dags att gå.
Varför väntar vi då kvar hemma ett tag innan vi ger oss av? Troligen en kombination av att vi vill dricka mer vin samt att Ulla-Maj är hos tatueraren och bygger ut någon axelhistoria.
Nånå, vi fyra marscherar slutligen av och anländer till etablissemanget kring 1920 vill jag minnas. Ulla ska dyka upp senare, vi träffar dock på kvällens gästartist relativt kort efter att vi stält oss i kön (mer om kön strax).
Kvällens gästartist visade sig ha ett trevligt namn även hon, men det namnet har jag redan glömt bort - hon får alltså heta Karin.
Jo, just det- kön. Den ringlade sig dussintals meter ut på den oktoberkalla gatan och tycktes obeveklig. Satan, hur länge ska man behöva vänta? Svaret dröjde på sig, i cirka 45 minuter - då vi äntligen kom in i lokalen.
Väl där inne konstaterar vi hastigt att det behövs ett smärre mirakel för att någon i gruppen ska nå fram till baren inom rimlig tid, och bord och servitris ska dröja minst en och en halv timme. Härligt!
Efter kortare rådslag och rekognisation visar sig medelsunkiga Mingel & Bar, som ligger runt hörnet och lite till, vara en fullt duglig ersättare. Jag fick visserligen klara mig utan fettdrypande texasmat, men det pesto- och halloumifyllda kycklingköttet var alldeles utmärkt tillsammans med potatisgratängen.
Utbudet av öl var, högst väntat, mediokert. Lyckades dock få i mig några Newcastle och en Murphy's stout.
Underhållningen sen. En man vars stämband har gjutits i samma form som dennes tvivelaktigt största idol, Elton John, satt och klinkade på ett piano (eller flygel, vem vet) och sjöng huvudsakligen Eltonklassiker.
Jag såg väl kanske inte riktigt meningen med att ha en avlönad person i lokalen som gjorde allt lite sämre än originalet, men förutom den pinsamt väntade "Can You Feel the Love Tonight?" och den plågsamt slaktade "Imagine" skötte han väl sig helt okej. Jag menar, han var i varje fall ingen jävla trubadur.
En pianobar, dock, vinner på att vara mer lågmäld och mindre bombastisk. Jag har inte kommit för att lyssna på en blek kopia, jag har kommit för att umgås med vänner och vill på sin höjd ha lite muzak. Det eller en åmande rödhårig kvinna i svart cocktailklänning som sköter vokalistrollen.
Det är trots allt en smärre bravad att en Gävlekrog kommer undan med blott knappt underkänt vad gäller musiken, jag undrar om det inte vore bättre rent musikaliskt med Church Street också?
Man är tydligen vana med köande folk där (eller så bryr man sig bara om sina gäster som går ut och röker), för det fanns utvändiga högtalare. Musiken som strömmade ut var av mycket hög kvalité - mycket Cash och Parton.
Dock var det hela anrättat av nån feg jävel som kände sig tvungen att hatta mellan tid och person stup i kvarten.
Vad fan, slappna av! Låt mig höra en hel platta med Dolly innan du går vidare till nästa artist.
Det var väl säkert ägarinnans sons hembrända favoritcountrylåtar som snurrade, och ingen DJs aktiva val, men mer konsekvens i spelandet framöver vore fint.
Kvällen i övrigt har inte så där våldsamt mycket mer att bjuda på. Det blir kringdrivande med stundtals vid bords-sittande, en och annan öl och whisky slinker ner och jag kan till slut somna ganska belåten framför en film (tror jag det var) med Chuck Norris. Bör ha varit på femman.
Söndagen är lite rolig sen. Stan är invaderad av djurgårdare i fantasifulla blå-blåa kreationer. Faktiskt så många att alla inte fick plats på Strömvallen (eller var det Ohly som sparkade ut samtliga?) utan många drev runt på stadens gator likt ungrare i en pythonsketch innan man fann sig tillrätta på ett ölhak.
Jag spenderade Gefle - Djurgården samt Liverpool - Tottenham på O'Leary's på söder och sitter halva kvällen i baren och kikar på en tv mednan jag då och då smuttar på min 60cl Murphy's Red.
Jag noterar efter ett tag en märklig filur som placerar sig några meter till höger om mig i baren.
Han sitter intresserat klistrad mitt emot en tv i full ärketöntsmundering - inklusive en ful jacka, toppluva och cykelhjälm. Japp - cykelhjälm. Barstolar kan ju vara lite instabila efter sisådär 6-7 klunkar öl, så man förstår honom ju. Vad som sedan händer är något av det mest perverst obehagliga jag någonsin upplevet.
Mannen öppnar nämligen munnen medan jag betraktar honom.
Mellan hans läppar slinker den monotont bekanta frasen "Kom igen GIF!" ut.
Jag har alltså hamnat brevid mannen som måste dö, från Gefle IF - IFK Göteborg i somras.
Samme man som jag spendare massor av minuter med att försöka lokalisera i ett folkhav, av den enda anledning att jag ville hur hans ansikte såg ut innan det var förvdridet i plågor från den tortyr jag ville utsätta honom för.
Jag noterade dock igår att mitt raseri hade lagt sig en smula, jag kunde till och med se det komiska i situationen.
Planen för helgen var inte sådär våldsamt bombastisk - men trots allt lockande nog för att konkurrera ut Uppsala som helgplaner. Jag sätter mig på tåget från Stockholm lördag 1628 med musik och Aftonbladet som sällskap.
När jag tänker efter var inte musiken ens sällskap, förutom när den unge skejtaren snett emot mig lyssnade på Placebos "Every Me Every You" på så pass hög volym att halva biosfären hörde. Det var trevligt, bra låt.
I Uppsala kliver Norton på, han hinner knappt skicka tre sms innan han slänger upp en flaska rött - Masi eller nåt.
Vi halsar rödvin på tåget och diskuterar kontaktannonser - favoriten är den med den nattarbetande slarvern som super, röker och svär - hoppas han finner kärleken.
Dessutom misstänker vi att "nationalitet ej av betydelse" betyder "jag ser gärna att du är från Ryssland eller Thailand", frågor på det?
Tanken är sedan att vi efter ankomst ska gå till fashionabla (nåja) Church Street Saloon i centrala Gävle.
Det är faktiskt ett helt okej ställe - jävligt, och då menar jag jävligt, tacky - men med bra mat. Åtminstone var den bra för fem år sedan.
Först dock ett obligatoriskt stopp hos den ständigt sammaboende tredjedelen av kvällens trupp - Solan och Gujje. Det är tydligen ingen idé att jäkta bort till Church Street redan (även om bordsbokning är ett okänt koncept på nämnda restaurang), så vi hinner riva av en vinare, lite frågesport samt naturchips innan det är dags att gå.
Varför väntar vi då kvar hemma ett tag innan vi ger oss av? Troligen en kombination av att vi vill dricka mer vin samt att Ulla-Maj är hos tatueraren och bygger ut någon axelhistoria.
Nånå, vi fyra marscherar slutligen av och anländer till etablissemanget kring 1920 vill jag minnas. Ulla ska dyka upp senare, vi träffar dock på kvällens gästartist relativt kort efter att vi stält oss i kön (mer om kön strax).
Kvällens gästartist visade sig ha ett trevligt namn även hon, men det namnet har jag redan glömt bort - hon får alltså heta Karin.
Jo, just det- kön. Den ringlade sig dussintals meter ut på den oktoberkalla gatan och tycktes obeveklig. Satan, hur länge ska man behöva vänta? Svaret dröjde på sig, i cirka 45 minuter - då vi äntligen kom in i lokalen.
Väl där inne konstaterar vi hastigt att det behövs ett smärre mirakel för att någon i gruppen ska nå fram till baren inom rimlig tid, och bord och servitris ska dröja minst en och en halv timme. Härligt!
Efter kortare rådslag och rekognisation visar sig medelsunkiga Mingel & Bar, som ligger runt hörnet och lite till, vara en fullt duglig ersättare. Jag fick visserligen klara mig utan fettdrypande texasmat, men det pesto- och halloumifyllda kycklingköttet var alldeles utmärkt tillsammans med potatisgratängen.
Utbudet av öl var, högst väntat, mediokert. Lyckades dock få i mig några Newcastle och en Murphy's stout.
Underhållningen sen. En man vars stämband har gjutits i samma form som dennes tvivelaktigt största idol, Elton John, satt och klinkade på ett piano (eller flygel, vem vet) och sjöng huvudsakligen Eltonklassiker.
Jag såg väl kanske inte riktigt meningen med att ha en avlönad person i lokalen som gjorde allt lite sämre än originalet, men förutom den pinsamt väntade "Can You Feel the Love Tonight?" och den plågsamt slaktade "Imagine" skötte han väl sig helt okej. Jag menar, han var i varje fall ingen jävla trubadur.
En pianobar, dock, vinner på att vara mer lågmäld och mindre bombastisk. Jag har inte kommit för att lyssna på en blek kopia, jag har kommit för att umgås med vänner och vill på sin höjd ha lite muzak. Det eller en åmande rödhårig kvinna i svart cocktailklänning som sköter vokalistrollen.
Det är trots allt en smärre bravad att en Gävlekrog kommer undan med blott knappt underkänt vad gäller musiken, jag undrar om det inte vore bättre rent musikaliskt med Church Street också?
Man är tydligen vana med köande folk där (eller så bryr man sig bara om sina gäster som går ut och röker), för det fanns utvändiga högtalare. Musiken som strömmade ut var av mycket hög kvalité - mycket Cash och Parton.
Dock var det hela anrättat av nån feg jävel som kände sig tvungen att hatta mellan tid och person stup i kvarten.
Vad fan, slappna av! Låt mig höra en hel platta med Dolly innan du går vidare till nästa artist.
Det var väl säkert ägarinnans sons hembrända favoritcountrylåtar som snurrade, och ingen DJs aktiva val, men mer konsekvens i spelandet framöver vore fint.
Kvällen i övrigt har inte så där våldsamt mycket mer att bjuda på. Det blir kringdrivande med stundtals vid bords-sittande, en och annan öl och whisky slinker ner och jag kan till slut somna ganska belåten framför en film (tror jag det var) med Chuck Norris. Bör ha varit på femman.
Söndagen är lite rolig sen. Stan är invaderad av djurgårdare i fantasifulla blå-blåa kreationer. Faktiskt så många att alla inte fick plats på Strömvallen (eller var det Ohly som sparkade ut samtliga?) utan många drev runt på stadens gator likt ungrare i en pythonsketch innan man fann sig tillrätta på ett ölhak.
Jag spenderade Gefle - Djurgården samt Liverpool - Tottenham på O'Leary's på söder och sitter halva kvällen i baren och kikar på en tv mednan jag då och då smuttar på min 60cl Murphy's Red.
Jag noterar efter ett tag en märklig filur som placerar sig några meter till höger om mig i baren.
Han sitter intresserat klistrad mitt emot en tv i full ärketöntsmundering - inklusive en ful jacka, toppluva och cykelhjälm. Japp - cykelhjälm. Barstolar kan ju vara lite instabila efter sisådär 6-7 klunkar öl, så man förstår honom ju. Vad som sedan händer är något av det mest perverst obehagliga jag någonsin upplevet.
Mannen öppnar nämligen munnen medan jag betraktar honom.
Mellan hans läppar slinker den monotont bekanta frasen "Kom igen GIF!" ut.
Jag har alltså hamnat brevid mannen som måste dö, från Gefle IF - IFK Göteborg i somras.
Samme man som jag spendare massor av minuter med att försöka lokalisera i ett folkhav, av den enda anledning att jag ville hur hans ansikte såg ut innan det var förvdridet i plågor från den tortyr jag ville utsätta honom för.
Jag noterade dock igår att mitt raseri hade lagt sig en smula, jag kunde till och med se det komiska i situationen.
This just in
Jag tror många människor har ljud och vibbar påslagna på MSN.
Nån skriver bra åt Debaser
Från Debasers text om bokade och snart spelande The New Pornographers (29/11!!!)
"Twin Cinemas" The Bleeding Heart Show är ett lysande exempel på just detta. Tillika kanske världens bästa låt. När Neko kommer in i slutet med ?We have arrived too late to play the bleeding heart show? är det så att man går ner på knä och ber till gudarna att det skall vara för evigt.
Inget kunde vara mer rätt. Ju mer jag lyssnar, desto mer tror jag att det är 2000-talets bästa låt.
Jag har alltid beskrivit låten som det första åket med en berg-och-dal-bana.
Den första halvan av låten är den långsamma stegringen mot det första krönet - banans högsta punkt.
Man klättrar mot ett oundvikligt crescendo. För några sekunder på toppen känner man sig tyngdlös och stillastående, det känns som femton sekunder men är säkert bara två, sedan släpper låten (eller tivolimetaforens vagn) mark, känns det som. Man störtar i ursinnig fart nedåt i ren eufori - kanske utan den konkreta motsvarighetens inslag av rädsla - Pornos tar hand om dig. Du är trygg.
Sedan då denna Neko Case, som aldrig får ta slut.
Som tur är har någon snickrat en egen video till låten.
Jag vet inte om videon är bra - jag bara lyssnar.
Jag mår så mycket bättre idag. Det är lika delar mycket. Poker är ett förträffligt sätt att fly verkligheten, kära vänner är bra att bolla tankar med. Pornos och annan musik tröstar alltid. Miss Li på Debaser ikväll kan bli rätt bra, men även om inte så får jag komma ut och se ett band, det är aldrig helt fel.
"Twin Cinemas" The Bleeding Heart Show är ett lysande exempel på just detta. Tillika kanske världens bästa låt. När Neko kommer in i slutet med ?We have arrived too late to play the bleeding heart show? är det så att man går ner på knä och ber till gudarna att det skall vara för evigt.
Inget kunde vara mer rätt. Ju mer jag lyssnar, desto mer tror jag att det är 2000-talets bästa låt.
Jag har alltid beskrivit låten som det första åket med en berg-och-dal-bana.
Den första halvan av låten är den långsamma stegringen mot det första krönet - banans högsta punkt.
Man klättrar mot ett oundvikligt crescendo. För några sekunder på toppen känner man sig tyngdlös och stillastående, det känns som femton sekunder men är säkert bara två, sedan släpper låten (eller tivolimetaforens vagn) mark, känns det som. Man störtar i ursinnig fart nedåt i ren eufori - kanske utan den konkreta motsvarighetens inslag av rädsla - Pornos tar hand om dig. Du är trygg.
Sedan då denna Neko Case, som aldrig får ta slut.
Som tur är har någon snickrat en egen video till låten.
Jag vet inte om videon är bra - jag bara lyssnar.
Jag mår så mycket bättre idag. Det är lika delar mycket. Poker är ett förträffligt sätt att fly verkligheten, kära vänner är bra att bolla tankar med. Pornos och annan musik tröstar alltid. Miss Li på Debaser ikväll kan bli rätt bra, men även om inte så får jag komma ut och se ett band, det är aldrig helt fel.
